Rudolf Kjellén (1864-1922) intar en märklig position i den svenska statsvetenskapens historia. Han är å ena sidan den internationellt mest inflytelserika och kända svenska statsvetaren, men han är å andra sidan den i Sverige sannolikt mest omstridde.
Under efterkrigstiden har han inte haft någon vidare konjunktur bland svenska statsvetare. Varken hans engagerade, essäistiska stil eller hans nationalistiska patos har fallit den vetenskapligt positivistiska och värdemässigt vänsterliberala statsvetenskapen i smaken. En viss omvärdering verkar dock vara på gång.
Nyligen gavs en vetenskaplig antologi ut, där hans gärning mångsidigt belystes av forskare från olika vetenskapliga discipliner (Rudolf Kjellén: geopolitiken och konservatismen, Edström m.fl., 2014). Hans gärning har dessutom fått ökad politisk betydelse, då han ibland i sverigedemokratiska sammanhang, t.ex. av Mattias Karlsson, lyfts fram som en viktig politisk ideolog. Den som på djupet vill första nationsfrågorna kommer helt enkelt inte undan Kjellén, som sannolikt mer än någon annan i vårt land ägnat sitt livsverk åt att försöka förstå detta problem.
Kjellén kom från ett prästhem i Västergötland. Efter studentexamen kom han till Uppsala för studier i framförallt historia. Intresset för historia skulle bestå livet ut, och mängden av historiska exempel i hans texter ger dem konkretion och tyngd, som en rent abstrakt framställning inte skulle ge. Han visade dock upp en stor bredd i intressen, och engagerade sig inte minst i nationssången. Studierna ledde fram till doktorsavhandling för Oscar Alin, en då mycket inflytelserik konservativ professor. Det är sannolikt att Alins konservativa och nationella engagemang, särskilt i unionsfrågan, påverkat Kjellén, och lade grunde för hans åsikter, även om han senare på viktiga punkter kom att avvika från läromästaren.
Efter disputationen flyttade han strax till Göteborg för att undervisa vid högskolan där. Han börjar där också sin publicistiska verksamhet, genom att publicera artiklar i ett flertal konservativa tidningar. De behandlade ofta unionsfrågan och följde Alins hårda linje mot norrmännen. Men bredden i hans artiklar är oerhört stor, han fungerade ett tag t.o.m. som teater- och musikrecensent. Skyldigheten, som han hade i Göteborg, att undervisa både statskunskap och geografi såg han från början som en belastning, men skulle bli till ett lyckokast.
Den geografiska inriktningen stimulerade Kjellén att utveckla den så kallade geopolitiken, en vetenskaplig disciplin som ägnar sig åt att beskriva, hur ett land styrs av sina geografiska förutsättningar. Han skulle bli kvar i Göteborg fram till 1916, då hans karriär kröntes av den eftertraktade skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap.
Det var unionsfrågan som väckte Kjelléns nationella känsla, men efter hand utvecklade han en allt bredare nationell förståelse. År 1906 gav han ut en essäsamling med titeln Nationell samling. Han trodde att Sverige kunde resa sig på nytt efter unionsupplösningen året innan genom en ”nationell samling”. Dessa essäer är välskrivna och gripande, men de är alla tillkomna som tillfällighetsverk i polemiska situationer, och på detta beror, med Kjelléns egna ord, ”deras understundom kanske alltför aggressiva och retoriska ton.”
Jag vågar hypotesen att den ofta mycket polemiska tidningspolemiken i alltför hög grad styrt uppfattningen om Kjellén. För här finns våldsamma överdrifter som han inte skulle ha skrivit i sina mer utarbetade, vetenskapliga verk. En kristen läsare måste nog tycka följande är litet hädiskt: ”Vi högermän kunna icke ha några andra gudar före fosterlandet.” Om man skall få en rättvisande bild av Kjellén måste man gå till hans smalare, mer utredande verk.
Det Kjellén själv uppfattade som sitt huvudverk var Staten som lifsform från år 1916. Det är bra att läsa den, för att få Kjelléns idéer i ett systematiskt sammanhang, och skingra många av de missuppfattningar som finns om dessa. Jag refererar i det följande några punkter, som jag tycker är centrala, men för den som är intresserad av att bilda sig en egen uppfattning om Kjellén rekommenderas verket i sin helhet.
Verket vänder sig emot den formaljuridiska, statsrättsliga uppfattningen, om staten, som fanns t.ex. hos Kjelléns lärofader Alin. I stället såg han staten som ett levande väsen med personliga egenskaper, som kunde födas, utvecklas och dö. Det kan tyckas som en metafor, men det är i sådant fall en mycket långt driven sådan. Mycket utrymme ägnas åt det som uppfattas som statens ”kropp”, dess land. Överträdelser på främmande stats land bör analogt med detta uppfattas som personbrott och inte sakbrott. Detta har en intressant, jag gissar för många överaskande, anti-imperialistisk följsats: ”På samma gång följer negativt af vår tes, att ingen stat kan utöfva varaktigt herravälde över främmande statsgebit; ty en kropp kan icke tjäna två herrar.”
Också statens andra sida, folket, som utgörs av nationen, får en inträngande analys. Det är viktigt att betona, mot de som hävdar Kjelléns sammanhang med senare rörelser, att Kjellén här inte uppfattar genetiken som avgörande, utan tvärtom menar att nationen är en komplex väv av en mängd faktorer. Mot bakgrund av denna analys skisserar sedan Kjellén statens ändamål. Han vänder sig mot liberalismens utilitaristiska syn, om största möjliga lycka till största möjliga antal. I stället menar han att staten är ett mål i sig själv, och målet är personlighetens utveckling.
I det följande ger han en fin karaktäristik av sin politiska vilja: ”Midt i denna tid af öfverströmmande Martha-omsorger släppa vi emellertid icke hoppet om en stat, som skall få tillfälle att sörja för annat än de gamles ”panem et circenses”, bröd och skådespel, lifsuppehälle och nöjen åt de enskilda individerna. Äfven nationerna lefva till sist icke av bröd allena och av nöjen. Här går den verkliga skärningslinjen mellan materialism och idealism: i uppfattningen af hvad som borde vara, icke i uppfattningen af hvad som är.”
Kjelléns stil är annorlunda än andra professor från samma tid, också de som ägnade sig åt tidningspolemik, som Harald Hjärne och Vitalis Norström. Det finns inte bara ett skönlitterärt drag, litteraturintresserad som han var, utan ofta också ett profetiskt drag. Han var något av en nationens profet. I hans tid kunde nog hans högstämda tal verka en smula överdrivet – nationen uppfattades nog inte som särskilt hotad. Men i dag är det lättare att förstå vad han menade. Han såg konsekvenserna av den liberala internationalismen på ett tidigt stadium och drog konsekvenserna, redan innan samhällsutvecklingen blivit vad den blivit. Därför är han högst läsvärd.