Berlinmuren blev symbolen för de östtyska medborgarnas fysiska fängelse mellan 1961 och 1989. Den som ville ta sig till andra sidan var statens fiende och patrullerande soldater hade order om att skjuta var och en som försökte, om man nu inte sprang på en mina på väg fram till själva muren. På andra sidan lockade Västtyskland, ekonomiskt mer välmående men framför allt fritt.
De östtyska ledarna missade aldrig ett tillfälle att hylla sin egen förträfflighet, samtidigt som en effektiv kontrollapparat satte skräck i den egna befolkningen. Emellertid, den östtyska statens misslyckanden blev med tiden uppenbara och den självförhärligande retoriken alltmer komisk. Folk förstod att systemet var dysfunktionellt. Ledarna förstod att folk förstod, men kunde inget annat än att spela den roll de lärt sig.
Geopolitiken hade ett stort finger med i spelet när Berlinmuren raserades, men en annan faktor fanns i bakgrunden. Folk var inte tillräckligt rädda längre. Det blev allt mer odramatiskt att trotsa polisen och till slut plockade man fram sina släggor och rev muren handgripligen.
Sverige har byggt sin egen Berlinmur. Den är inte fysisk och man blir inte bokstavligen skjuten om man försöker ta sig över den. Den är mer av ett mentalt fängelse, en begränsning av yttrandefriheten som av vissa benämns ”åsiktskorridor”. Det är nu för all del inte så farligt att ta sig till andra sidan, men i vida kretsar hotar uppsagda relationer, stopp i yrkeskarriären, problem för firman, uteslutning ur facket, avsked från jobbet (förlåt, ”icke förlängt kontrakt” …) och sura miner från barnens lärare. Jag vet, det går inte att jämföra med den östtyska gränspolisens kulspruteeld, men effekten har ofta varit densamma. Kontroll! Försök inte!
För några år sedan hade angreppen på ”avvikare” (för att använda Reinfeldts vokabulär) ibland mer fysisk karaktär, till exempel misshandel, men detta har dessbättre blivit mer ovanligt. Och, faktum är att jag tycker att framtiden ser alltmer ljus ut. Numera hägrar nämligen ett livskraftigt ”Västtyskland” på andra sidan svenskarnas mentala Berlinmur i form av en Sverigevänlig rörelse som vädrar morgonluft. Den lockar, den drar, där hägrar frihet för tanke och själ. Det är många som inte vågar ta risken, andra tycker det är bra eller åtminstone bekvämt precis som det är, det ansåg många i Östtyskland också. Men alla vet nu att det finns ett Västtyskland att fly till. De regimtrogna säger att det är förfärligt på andra sidan, men bilder av en helt annan verklighet tränger sig på. Och förresten, de som har tagit sig över muren verkar ytterst sällan intresserade av att komma tillbaka, vad kan det bero på?
Dessutom ser jag sprickorna i själva muren. Med munter min tar jag del av varje ny opinionsundersökning, som numera brukar ge Sverigedemokraterna någonstans mellan 20 och 25 procent av väljarstödet. ”Avvikarna” blir fler och fler, djärvare och djärvare. Det sägs att männen går före, fine with me, snart följer deras systrar, döttrar, flickvänner, fruar och mödrar efter. Alla förstår att den sociala kontrollen håller på att vittra bort, kanske med undantag av regimens nyckelpersoner som håller noggrann koll på varandra.
För mig är det en enorm lättnad att jag har slagit ner mina bopålar på den fria sidan av Sveriges mentala Berlinmur. Här kan jag säga vad jag vill, här respekterar vi varandra. Vi har alla blivit ”dumpade” av någon regimtrogen som anser att vi tänker fel, men i vänskap och gemenskap ligger vi alla på plus, så att säga.
Jag ser framför mig att den svenska muren rämnar i september 2018. Då kommer vi sannolikt få det svart på vitt att någonstans mellan en fjärdedel och tredjedel av väljarna i andanom liksom redan har befriat sig och då kommer den sociala kontrollen att blir näst intill irrelevant. Polariseringen kommer att finnas kvar, liksom politiska låsningar och en uppsjö av problem som den nuvarande regimen är i full färd med att orsaka, men Sverige kommer att bli mer pluralistiskt.
Fram till dess ska vi förstås idogt hacka på muren från vår sida. Där ligger nämligen inga minor.
Tomas Brandberg