Den socialdemokratiske migrationsministern Morgan Johansson, en tillsynes måttfull och hovsam man, stämmer in i kören av sjuklöverpolitiker som närmast förklarar migrationen till Sverige som ödesbestämd, som något frammanat av Gud och inget som vi världsliga kan göra något åt. Att det är fel vet alltfler svenskar som rusar till det enda oppositionspartiet som bara väntar på att få visa handlingskraft. Den falska och fega undanflykten får av en okritisk vänsterorienterad journalistkår passera obemärkt och strutstaktiken kan fortsätta ett tag till.

Det är närmast plågsamt att se hur socialdemokratin gått från ett parti med visioner, med handlingskraft och beslutsamhet för ett nationellt folkhem, till ett parti utan idéer och framtidstro och inte minst ett Sverigeförakt som får de att framstå som ett hot mot svensk stabilitet och trygghet. Morgan Johanssons defaitism är ytterligare ett bevis för socialdemokratins bästföredatum. Regeringen har hittills uppvisat en anmärkningsvärd passivitet. Det är emellertid mycket allvarligt att regeringen demonstrerar att de inte kan värna vårt lands integritet, att de inför omvärlden öppet medger att de inte har några muskler att visa upp vid försök att förflytta folk till Sverige som vill ha nya resurser att exploatera.

Johanssons måttfullhet kom på skam när han ger sitt stöd till den största omvandlingen av Sverige sedan inlandsisen försvann från våra nordliga breddgrader: fortsatt massinvandring. Vad ger honom rätt att utföra experiment med det svenska folkets trygghet och säkerhet som insats? När han visar handlingskraft så handlar det om att frånta kommunerna sitt traditionella självbestämmande genom tvingande lagstiftning, genom att med lock och pock pådyvla kommunerna massinvandringen. Är det inte tillräckligt att socialdemokratin svikit på område efter område. Man driver igenom en avveckling av välfärden och en privatiseringsvåg utan motstycke i svensk historia. Att socialdemokratin nu ger sig på demokratin, det kommunala självstyret är droppen som borde få bägaren att rinna över för alla anständiga svenska arbetare. Det är inte konstigt att den hybris som vägleder sjuklövern möter ett massivt motstånd.

Kan vi förvänta oss en reaktion från demokratins väktare ute i landet? Tyvärr är nog sjuklöverns politiker i kommunerna mer intresserade av att bevara sina positioner än att värna en viktig del av demokratin. Andelen rakryggade politiker i detta avlånga land är ännu fåtaliga. Sjuklöverns försök till motattack är att dölja sin ovilja att handla genom att hänvisa till internationella förpliktelser. Förenta Nationerna (FN) och Europeiska unionens (EU) regelverk kräver att Sverige fortsätter med massinvandringen. Vi skulle behöva lämna FN eller EU om vi skulle skärpa politiken, hävdar de. Varför kan Finland eller Estland föra en annan migrationspolitik utan att få några reprimander från FN eller EU? De som för fram detta påstående är inte trovärdiga.

Till leda har jag hört sjuklöverpolitiker vädja till andra EU-länder att ”ta sitt ansvar” i asylfrågan. Att vilja att andra stater, som uppenbarligen prioriterar sina respektive folk och inte frivilligt vill distribuera om deras gemensamma resurser till en ständig ström människor från Mellanöstern och Afrika som söker ett bättre liv, är inte endast pinsamt, det är fräckt. Istället för att städa framför egen dörr försöker dessa självutnämnda ”godhetsprofeter med andras pengar” omyndigförklara andra staters politiker. Det rimmar visserligen väl med deras attityd till de egna väljarna, till Sveriges kommuner, men detta ursäktar inte deras metoder. Det vore naivt att tro att sjuklöverns brist på handlingsvilja inte är medveten. Genom att inte agera främjas deras ideal – ett totalt och radikalt omvandlat Sverige där ingen ska känna igen sig, ingen känna sig trygg.

Jag längtar efter en reell regering och riktiga statsmän, som återtar förlorade nationella positioner och återställer stabiliteten eller tryggheten. Jag vidhåller att Morgan Johansson är en hovsam man, men ack så naiv.

Uffe Hansen