Den som vill blicka in i framtiden lite bör försöka förstå aktuella trender. Att tolka opinionsundersökningar är en vetenskap i sig, men jag nöjer mig just nu med att konstatera att SD sannolikt passerade 20-procentsstrecket i början av sommaren och passerar 25-procentsstrecket nu under september. Moderaterna går i motsatt riktning.

Man behöver inte ha disputerat i statsvetenskap för att förstå att det är ett utbrett missnöje med migrationspolitiken, inte minst bland borgerliga väljare, som är den underliggande drivkraften bakom denna politiska omvälvning.

Alla moderater bör läsa följande mycket noga. Trenden, som i klartext innebär att Moderaterna blöder väljare till Sverigedemokraterna i stor skala, bryts inte förrän den dag Moderaterna klart och tydligt lägger om sin migrationspolitik och står upp för det med kraft i den offentliga debatten. Det vi har sett hittills är halvmesyrer och knappt det.

Den som inbillar sig att SD:s uppgång ska stanna av bör tänka igen. Det jag kallar den underliggande drivkraften, den misslyckade migrationspolitiken och dess följder, blir just nu ännu starkare och allt mer uppenbar. Den bakomliggande verkligheten, som det senaste året har utlöst den debatt som gjort SD till Sveriges kanske största parti, bygger på migrationstal på i genomsnitt 200-300 per dag. Just nu har vi fyrsiffriga nivåer per dag. Problematiken detta innebär är i allra högsta grad långsiktig och lösningarna befinner sig på diskussionsstadiet.

Dessutom väntar budgettider och Anna Kinberg Batra kommer då gång på gång få förklara för sina väljare varför hon och Alliansen abdikerar från oppositionsrollen. Samtidigt håller vissa återhållande faktorer på att försvagas. Det sociala stigmat eroderar och alltfler inser att smutskastningen av SD blir alltmer långsökt.

Till på köpet har Dagens Industri i dagarna outat SD som näringslivsvänligt. We plead guilty. Moderaternas väljare förfasar sig nog inte riktigt lika mycket som Jonas Sjöstedt.

Konsekvensen av att inte lägga om politiken lyder som följer för Moderaternas del. Då kommer väljarstödet att gå under 20 procent medan SD fortsätter mot och även passerar 30-procentsstrecket. Skulle dessutom ett Alliansparti åka ut ur Riksdagen kan alltså ”Sverigeblocket” (läs SD) räkna med fler mandat i Riksdagen än hela Alliansen och då upphör Moderaternas roll som huvudalternativ till en regering ledd av Socialdemokraterna. Sverigeblocket tar då över denna roll. Detta är inte science fiction utan precis vad som kommer att hända om inte nuvarande utveckling bryts.

I ett läge där Moderaterna har reducerats till ett medelstort parti och övriga Alliansen blivit irrelevant kommer man att tvingas välja vilken sida man vill stödja, aktivt eller passivt. Moderaterna blir alltså vågmästare mellan Sverigeblocket och det rödgröna blocket, en konstellation som med Moderaternas goda minne nu är i färd med att tvinga fram världens högsta marginalskatter tillsammans med en hel del annat elände. Det allra värsta är att det inte skulle förvåna mig om Moderaterna valde rödgrönt istället för blågult med hänvisning till ”värdegrund” eller något annat inte helt transparent skäl att heja fram Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Jag vet hur Moderaternas liberala falang ser på detta. Antingen går de på samma linje som Grön Ungdom och förespråkar fri migration till Sverige, alternativt vill de inte prioritera en så jobbig fråga som att reglera migrationen till rimliga nivåer. De föredrar att föra en abstrakt frihetskamp, till synes helt blinda för att den förhärskande asyl-och-bidragslinjen just nu tvingar fram både skattehöjningar och ökad statsskuld. Det ger oss ingen frihet, tvärtom eroderar allt utrymme för marknadsliberala reformer. Och så länge man håller liv i Decemberöverenskommelsen så ger man i praktiken klartecken till skattehöjningar. Bra jobbat liberaler.

Den mer pragmatiska falangen inom Moderaterna borde för länge sedan ha satt stopp för detta, men jag börjar resignera. Frågan är hur vi ska se på saken. Jag anser att ett kapital av kompetens och erfarenhet riskerar att gå förlorat när Moderaterna hamnar i periferin, vilket förstås är olyckligt.

Å andra sidan, har man inte kurage nog att protestera så förtjänar man att möta väljarnas dom 2018, den kan bli mycket hård. Det är dags för nya krafter att ta över.

Tomas Brandberg