Stefan Löfven har haft en rörig vecka. I söndags stod han på Medborgarplatsen och talade inför ett tusental invandringsfanatiker om att ”mitt Europa bygger inte murar”. Dagen efter föreslog han skärpta kontroller vid Europas gränser, samtidigt som han skällde på Ungern för att de försöker upprätthålla just det.

I förrgår var Löfven på blixtvisit i Berlin för att tillsammans med Tysklands förbundskansler Angela Merkel lägga fram ett förslag om tvingande invandringskvoter för alla EU:s medlemsländer. Den svenska regeringen försöker få det till att Merkel har accepterat ett svenskt tiopunktsprogram som Löfven presenterade i måndags. I själva verket visar det sig att förslaget ursprungligen härrör från förhandlingar mellan Tyskland och Frankrike. Löfven har alltså fått Merkel att gå med på vad som från början är hennes eget förslag. Bra jobbat!

Det hindrar inte förslaget från att vara både dåligt och orealistiskt. Och det finns flera skäl till det. För det första gör det ingenting åt grundproblemet – den enorma invandringen till Europa. Varje lösningsförslag måste naturligtvis börja med att adressera hur denna folkvandring och för Europas del demografiska chock ska förhindras. Annars är det ingen lösning. Ett kvotsystem skulle inte förhindra de unga, friska och resursstarka män som utgör drygt 70 procent av dagens invandringsvåg från att komma till Europa.

För det andra är chansen (eller beroende på fallenhet, risken) att kvotsystemet skulle kunna införas liten. Redan i våras kom EU överens om ett frivilligt fördelningssystem av 40 000 personer för att lätta på trycket mot Italien och Grekland. Storbritannien vägrade delta i överenskommelsen, precis som länderna i den så kallade Visegradgruppen, Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Inget tyder på att dessa länder – allra minst de centraleuropeiska nationerna – tänker acceptera ett tvingande system. Igår kväll tog exempelvis Polen bestämt avstånd från hela förslaget.

För det tredje vill inte heller invandrarna ha ett kvotsystem. Är det något de senaste veckornas händelser visat är att ingen vill bli placerad i Ungern, inte ens Danmark verkar duga längre. Invandrarna vill till Tyskland eller Sverige där chansen till uppehållstillstånd och bidrag är höga. Även om invandrare skulle placeras ut runt om i Europa med hjälp av ett kvotsystem vad hindrar dem från att därifrån söka sig dit de vill?

Kvotsystemets enda syfte är för Sverige och Tysklands del att minska den egna migrantbördan genom att sprida ut den på fler länder. Om Stefan Löfven verkligen tror att fler länder är villiga till det går inte att veta. Men han vore i sådant fall inte ensam. I SvD visade Ivar Arpi häromdagen på en lång svensk tradition av att tro och hoppas på att resten av Europa ska anamma en svensk invandringspolitik och på så sätt avlasta de självpålagda bördor som Sverige dignar under. I den svenska politikerklassens förvridna självbild är Sveriges invandringspolitik ett föredöme. Resten av Europa ser det snarare som ett skräckexempel.