Vad kan en drunknad treårig pojke lära oss?

Ingen är väl oberörd av bilderna på den drunknade treåringen som sprids via olika media. Han lär ha hetat Alan och kom från Kobane i Syrien, nära gränsen till Turkiet. Vi kan ingenting göra för lille Alan längre, bara stanna upp och tänka efter. Jag har förstått att vissa nu tycker att det är ”Europas” (eller till och med ”Sveriges”) fel att Alans pappa valde båtvägen till Grekland från Turkiet tillsammans med sin son. Varför kunde de inte ta flyget direkt till Arlanda?

Det talas nu om 60 miljoner flyktingar i världen, varav 4 miljoner syrier, och ”fler lagliga vägar” för dessa att ta sig till Europa och Sverige efterfrågas. Att ägna sig åt sannolikhetslära när barn dör (jag har själv barn i Alans ålder) är inte alltid populärt, men jag får helt enkelt inte ihop det.

Under torsdagen kom Europeiska rådets ordförande Donald Tusk med ett utspel som går ut på att 100 000 flyktingar ska distribueras inom EU. Jag förutser att Tusks utspel kommer att avvisas, inte minst av Polen, där ytterst få migranter fick flyktingstatus under Tusks egen ämbetsperiod som premiärminister. Emellertid, om vi för resonemangets skull antar att det accepteras, då skulle sannolikheten till vinstlott för näste Alan vara ungefär en på fyrtio om vi just fokuserar på människor på flykt från Syrien. Skulle urvalet vara globalt talar vi om en på sex hundra. En får komma till Europa, 599 hamnar utanför radarn. Det är dåliga utsikter för Alans kusiner.

Till saken hör att fler än flyktingar skulle vara intresserade av att ta en lott i Europalotteriet. Räknar vi ”fattiga” så talar vi enligt världsbankens statistik om över en miljard människor. Då är oddsen för en enskild individ lägre än på en på tio tusen om Tusks förslag skulle bli verklighet. Ett problem är då att Donald Tusks förslag knappast skulle avhålla resten från att pröva lyckan. Tvärtom, ju fler vi tar emot desto fler kommer att vara villiga att riskera sina och sina barns liv i osäkra farkoster.

En relevant omständighet är att Alan och hans far faktiskt flydde från Turkiet, inte Syrien. De hade alltså inte längre islamiska statens mördare i hälarna. De flydde, sannolikt, från osäkra och knappa förhållanden i Turkiet, tydligen illa nog. Men det är här världssamfundet hade haft som bäst möjlighet att faktiskt göra en insats på riktigt. FN:s flyktingorgan, UNHCR, har en årsbudget på i storleksordningen 40 miljarder kronor, otillräckligt givetvis. Sverige kan förstås inte ensamt ta ansvaret för UNHCR, men genom att skjuta till några miljarder extra kan vi som enskild nation faktiskt göra en klar skillnad. Sannolikheten att dessa resurser skulle ha kommit lille Alan och hans far till gagn är i alla fall avsevärt större än om vi hade lottat ut några extra uppehållstillstånd.

Om det nu stämmer att vi har den värsta flyktingkatastrofen sedan andra världskriget på halsen, just nu ett mantra i svenska media, då måste väl överväganden som dessa vara viktigare än någonsin?

Tonen gentemot Ungern, som kontrollerar en del av EU:s yttre gräns, är nu hätsk. Återigen får jag inte ihop det. Vad jag förstår vill man i Ungern göra det som man i EU kommit överens om att göra, nämligen registrera de migranter som passerar gränsen. Dublinförordningen verkar visserligen vara dysfunktionell, men om man pekar finger åt ett land som faktiskt vill tillämpa den så kan man lika gärna argumentera för ett avskaffande.

Tonen är också skarp mot flyktingsmugglare, som plockar enorma summor från dem som är villiga att ta risken med en resa över Medelhavet. Det är tydligen legitimt att kräva skärpta straff för människosmuggling. Emellertid, låt oss inse att den som erbjuder mycket förmånliga villkor för dem som kommer fram i hög grad uppmuntrar hela hanteringen. Jag. Får. Inte. Ihop. Det.

Jag hör då och då att Sverigedemokraterna skulle vara ”populister” för att vi för resonemang som dessa. Jag skulle snarare säga att vi är ”impopulister”. I Sverige kan det vara mycket obekvämt att argumentera emot liberal migrationspolitik, man blir lätt beskylld för det ena och det andra. En politiskt korrekt svensk orkar förmodligen inte läsa ända hit, utan har redan stämplat mig som kallhamrad och hemsk. Populär där ute blir jag nog inte i alla fall.

”Populism” är att utan tanke på konsekvenserna utlova permanenta uppehållstillstånd åt alla som överlever resan hit, vältra över ansvaret på kommunerna vars politiker sliter sitt hår och skylla dödsfallen på meningsmotståndare. Det ger godhetsstämpel och pluspoäng i vida kretsar. Ibland önskar jag att jag gjorde det så enkelt för mig.

Tomas Brandberg