ISLAM AND INTERNATIONAL ORDER
Pomeps studies 15, 2015
Kännedom om islam har allt sedan elfte september 2011 blivit alltmer betydelsefullt för politiker och opinionsbildare och verkar idag mer aktuellt än någonsin. Framförallt tycks diskussion härom ha nått sin absoluta höjdpunkt i och med utropandet av den Islamiska Staten den 29 juni föregående sommar. Likväl har diskussionen om den islamiska staten kommit att präglas av en djup okunnighet om såväl regionens historia som om den islamiska teologins olika idéströmningar; den internationella terrorideologi, för vilken IS tycks vara den främsta representanten, grundar sig ju inte bara i samhälleliga eller ekonomiska förhållanden, utan också i en sammanhängande idéströmning inom sunniislam.
En av de mer intressanta diskussionerna kring den Islamiska Statens uppkomst och ideologiska bevekelsegrunder utgörs av den nyligen utgivna antologin Islam and International Order (POMEPS Studies 15, July 22, 2015). I april tidigare i år anordnades en två dagars konferens av Pomeps (Project on Middle East Political Science) och Transatlantic Academy under vilken akademiker inom historia, religionsvetenskap och statsvetenskap diskuterade samtidens framväxande islamiska rörelser. Resultaten av diskussionen presenteras nu i föreliggande antologi.
Av naturliga skäl kom en stor del av denna diskussion att fokusera på den Islamiska Staten och dess förhållande till den sunnitiska teologins historia. Här ställs vi inför grundläggande frågor rörande all historisk forskning: hur bör vi betrakta islam i internationella, nationella och regionala politiska sammanhang? Kan islam ses som ett historiskt subjekt – i hegeliansk eller marxistisk mening – eller bör religionen snarare ses som ett medium för politisk handling? Vad som här avhandlas är alltså inget mindre än förhållandet mellan religionen och politiken och, kanske något än mer betydelsefullt, inom vilka ramar detta förhållande diskuteras; vilka kriterier måste uppfyllas för att en politik skall kunna definieras som islamisk?
Marc Lynch, professor i statsvetenskap vid George Washington University, försöker i sitt bidrag Contesting the Caliphate redogöra för huruvida den Islamiska Statens ideologi och politiska praktik överrensstämmer med vad som varit gällande inom islams historiska former; hur avgöra om IS är islamisk och vilka kriterier som är avgörande för det autentiskt islamiska? Diskussionen om IS har också präglats av vitt skilda åsikter rörande huruvida organisationen bör betraktas som en företrädare för islam eller ej.
I samband med detta redogör Lynch för diverse skäl som av kalifatets sympatisörer och västerländska akademiker oftast brukar anföras som bevis på att Abu Bakr al-Baghdadi och hans organisation bör betraktas som islamisk. Bland annat anförs det faktum att han härstammar från profeten Mohammeds stam, qurayshi, organisationens förmåga att erövra och kontrollera territorium, dess framgång i att sammanföra anhängare och erhålla stöd från radikala rättslärda. Denna anhopning av olika typer av argument behöver heller inte utesluta varandra eller ens säga oss vilket som i högre grad stämmer, menar Lynch. Istället kan den hjälpa oss att kategorisera den pågående mediala diskussionen om den växande sunnitiska fundamentalismen.
Lynch själv hävdar dock att den Islamiska Staten inte bör betraktas som ett unikum. De grymheter organisationen begår är exempelvis knappast okända i historiska konflikter. I och med samtidens tekniska utveckling har dessa dock accentuerats och organisationens självbild har därigenom allt som oftast kommit att bekräftas genom den mediala uppmärksamheten.
Barak Mendelsohn, professor i statsvetenskap vid Haverford College, försöker i sitt bidrag The Jihadi Threat to International Order emellertid nyansera Lynchs bild; den Islamiska Staten skiljer sig radikalt från andra terrorgrupper, menar Mendelsohn. Alla terrorgrupper utgör ett hot mot den nuvarande internationella ordningen, men motståndet mot det varande är begränsat och grundar sig allt som oftast i regionala politiska ambitioner. Målet att organisationen en dag skall utvecklas till en stat kan också anges som ett bevis för att de implicit accepterar en världsordning grundad i stater.
Kalifatet, menar emellertid Mendelsohn, är mer konsekventa i sitt motstånd och önskar mer än någon annan terrororganisation ersätta den nuvarande internationella ordningen, grundad i den westfaliska fredens princip om staters suveränitet. Det världsvida islamiska samfundet, ummat, kan enligt kalifatets företrädare inte delas upp av statsgränser. Likaså innebär den nuvarande internationella ordningen en splittring av de troende och därför ett förnekande av Guds enhet. I samma mån innebär den internationella lagen ett hinder för kalifatets ambitioner, då all lagstiftning blott kan utgå från Gud.
Likaledes är kalifatets syn på krigets lagar ett hot mot den nuvarande internationella ordningen, påpekar Mendelsohn. Hela det islamiska samfundet såväl som hela de icke-troendes skara betraktas av kalifatet som krigets subjekt. Denna tanke går i första hand tillbaka på Osama bin Ladens idé att civila i Väst genom sitt blotta medborgarskap gjort sig kollektivt skyldiga till sina respektive staters krigföring, varför terrordåd mot civila kunde rättfärdigas.
Reyko Huang, professor i internationella studier vid Texas A&M University, menar däremot i likhet med Lynch att den Islamiska Staten snarare bör betraktas som ett tämligen vanligt uppror. Aspirationen att omkullkasta den westfaliska ordningen är just en aspiration och kommer i samma mån kalifatet befäster sin politiska maktställning att överges; att utmåla organisationen som unik vore i själva verket kontraproduktivt då det blott bekräftar dess självbild.
Därtill vill Huang göra gällande att dess mål i första hand är politiska och att religionen blott blivit ett medium för det politiska handlandet. Analysen kan emellertid tyckas svag, då politiska och religiösa målsättningar ofta korsbefruktar varandra; varje politisk praktik måste grunda sig i en föreställning om världen. Däremot tycks Huang mer balanserad i sin vilja att betona att kalifatets sympatisörer inte bara kan betraktas som galna. En grundlig analys kan inte utgå ifrån att den islamiska staten uppstått genom en plötslig masspsykos. Vi måste istället försöka utröna vilka organisationens konkreta mål är och vilka bevekelsegrunder den har.
I sammanhanget framstår dock Huang underskatta den salafistiska idéströmningens betydelse. Det är möjligt att samtidigt se kalifatet som ett politiskt subjekt och som en telning av en fundamentalistisk världsåskådning; vad Huang här gör är att skapa en falsk dikotomi mellan det politiska handlandet och religionen. Såväl kalifatets politiska mål som dess faktiska handlande är omöjliga att förklara utan salafismen. Motståndet mot regeringar som ej implementerar sharialagstiftning kan blott förstås genom den sunnitiske rättslärde Taqi al-Din ibn Taymiyas (1263-1328) fatwa mot mongolkhanen Mahmoud Ghazan (1271-1304), som förklarade härskaren och hans soldater för avfällingar. Ghazan hade inte bara olagligen fört krig mot sina muslimska trosfränder, menade ibn Taymiya, utan även tillåtit sina undersåtar att leva i enlighet med den mongoliska rätten.
Därtill kom denne sunnitiske rättslärde att utöva ett avgörande inflytande på salafismens grundare Mohammed ibn Abd al-Wahhab (1703-1792). Inte minst inspirerades al-Wahhab till sitt fanatiska motstånd mot shiamuslimer av ibn Taymiyas arbeten, som än idag flitigt citeras av sunnitiska fundamentalister. I slutändan framstår Barak Mendelsohns anmärkningar om den Islamiska Statens hot mot den nuvarande ordningen som mer relevanta. Inte därför att hans syn är helt oproblematisk, men då den mer än övriga författare betonar det unika i IS ideologi och varför den utgör ett allvarligt hot mot Väst.
Viktor Svensson, fri skribent