9   +   3   =  

Gustav Sundbärg (1857-1914) var förvisso en trägen statistiker. Som anställd på Statistiska Centralbyrån framlade han ett stort antal statistiska undersökningar. Han fick också uppdraget att leda den viktiga emigrationsutredningen åren 1907-1913, vilken påbörjades som en reaktion mot den dåvarande emigrationen till Amerika. Han skrev här själv det 900 sidor långa huvudbetänkandet. Den av Sundbärgs skrifter som skulle bli allmänt läst och uppskattad var emellertid en bilaga till emigrationsutredningen, essäsamlingen Det svenska folklynnet.

Det svenska folklynnet är en text i tidens stil. Nationalkaraktäristiker av olika slag var inte ovanliga på denna tid. Vi har tidigare i Samtiden tagit upp Verner von Heidenstams skrift med den näraliggande titeln Om svenskarnas lynne (1914). Att det fanns något svenskt var det till skillnad från i dag ingen som ifrågasatte och att konstatera att detta är en komplex väv av skilda faktorer räcker i allmänhet för politisk-pragmatiska syften – då som nu. Det kan dock vara intressant för att förstå den kultur man lever i, att tränga djupare i frågan. Sundbärg lämnade här ett fint bidrag i vad han själv kallar ”aforismer”, sannolikt för att visa att han här är betydligt friare än i sina statistiska sammanställningar. Jag föredrar termen essäer, då aforismerna hänger så tydligt samman att kapitlen snarast blir till essäer, även om det kanske rör sig om ett gränsfall.

I en kort och koncis form ges här en översikt över svenskhetens mest karaktäristiska egenskaper samt fördjupningar i några frågor. Den svenska nationen förklaras vara en underavdelning till den germanska. Flera positiva egenskaper förknippas med det svenska. Svensken utmärkte sig genom tidigt utbredd läskunnighet, att ”läsa i bok” hade genom det nitiska lutherska prästerskapet snabbt blivit till allmänkunskap. Dock, menade Sundberg, kunde detta tidiga försprång skapa en viss lathet och dessutom hade det litet befolkade och fattiga Sverige färre möjligheter till andlig odling än andra länder. I kriget hade vi dock alltid varit framgångsrika – stormaktstiden lämnar ymniga bevis härpå.

Detta skulle dock inte innebära att vi skulle vara oförsonligt hatiska mot motståndaren, utan Sundbärg nämner humaniteten som ett utmärkande svenskt drag. Här anförs hur vi behandlat våra svenska provinser, särskilt Finland, där vi påtagit oss rollen som uppfostrare. Ett intressant och förmodligen tämligen okänt exempel är också Nya Sverige, där vi under den tid vi hade den 1638-1655, levde i fred med indianerna (det bör kanske påpekas, för att undvika missförstånd, att Nya Sverige var en köpt och inte en erövrad koloni). Vidare nämns som positiva egenskaper organisationsförmågan, artigheten i umgängessättet och kärleken till naturen.

Kärleken till naturen är ett intressant kapitel som Sundbärg ägnar en längre utvikning åt. Med explicit allusion till Heidenstam menar Sundbärg att svensken intresserar sig ej för människorna, bara naturen. Svenskarna saknar känsla för psykologi. Det märks på proportionen emellan naturskildringar och människoskildringar i den svenska litteraturen, i jämförelse med t.ex. den danska litteraturen, där det finns mycket litet naturskildring. Att Linné var svensk är inte heller en slump. Därför har vi svenskar också ett mycket onyanserat sätt att beskriva människor – antingen helt positivt eller helt fördömande.

Intressantast är på visst sätt de mer negativa egenskaperna. Här finns utrymme för flera dagsaktuella reflektioner i anslutning till detta. Svensken, och detta är en observation som Sundbärg delar med Heidenstam, saknar nationalkänsla: ”När vid 1800-talets begynnelse nationalitetsidén i sin ordning redde sig att gifva Europas alla folk en ny andlig väckelse, blef det åter ett folk, som kom att stå utanför hela tidsrörelsen. Och detta folk var, tyvärr, Sveriges.” Detta är en betydande svaghet, som nog inte till ringa del kan förklara multikulturalismens segertåg. Att se att denna svaghet kunde upptäckas långt innan massinvandringens tid är en viktig insikt. Bara detta gör det värt att läsa Sundbärg. Ett annat skäl är att han är en strålande stilist. På sitt område, reflexionsprosan, kanske bara överträffad av sådana storheter som Vilhelm Ekelund. Han borde omedelbart bli en del av svensk litterär kanon.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent