De är traumatiserade, stressade och utan pengar. Dessutom kan de ställa till med politisk oro. Det är några av skälen till att de stenrika Gulfstaterna inte tar emot flyktingar från Syrien och Irak.
Turkiet är det land som har tagit emot flest syriska flyktingar – nästan två miljoner. Därnäst kommer Libanon med 1,2 miljoner. Detta enligt en rapport från Amnesty International daterad den 5 september i år. Och i Turkiet och Libanon kan de gott stanna. I Kuwait är de i alla fall inte välkomna. Det är det klara besked som Fahad al-Shalami, en ämbetsman från det stenrika oljelandet, ger i en intervju med den franska tv-kanalen France24.
Att utländska arbetare är, eller i alla fall har varit, välkomna till Kuwait är en sak, men för flyktingar är landet alldeles för dyrt att leva i, slår Fahad al-Shalami fast och tycker att till exempel Turkiet och Libanon passar syrierna mycket bättre. Men det är uppenbarligen inte bara flyktingarnas ekonomiska förhållanden som diskvalificerar dem för ett liv i Kuwait.
− Det vore fel av oss att acceptera ett folk som inte liknar oss. Vi vill inte ha människor som lider av stress och trauman i vårt land, säger han i intervjun som kan ses på Youtube.
Men det är inte bara Kuwait som vänder de syriska flyktingarna ryggen. Inställningen är precis den samma i Saudiarabien, Qatar, Bahrain, Oman och Förenade Arabemiraten. Medan flera europeiska länder mer eller mindre knäar under bördan av den enorma och till synes aldrig sinande flyktingfloden, stänger de rika Gulfstaterna dörren. Och det är inget nytt fenomen. I fjol registrerade FN:s flyktingorgan UNHCR till exempel 561 flyktingar och 100 asylsökande i Saudiarabien. Det kan då jämföras med de miljoner som lever i läger i de betydligt fattigare länderna Turkiet, Libanon och Jordanien.
I takt med att flyktingströmmarna tilltar, växer också den internationella kritiken mot Gulfstaterna. Frågan, som onekligen inställer sig är hur detta kan vara möjligt – hur dessa länder, som inte bara badar i pengar utan som också tillhör samma kultur och geografiska område och där dessutom språket är en gemensam nämnare, så fullständigt kan bortse från flyktingarna, som i många fall också bekänner sig till samma religion, islam?
Bobby Gosh, chefredaktör på den amerikanska nyhetssajten Quartz, konstaterar i en kommentar att de sex Gulfstaterna varken saknar förmåga eller de medel som krävs för att ta emot flyktingar och att de har kapacitet att snabbt bygga upp bostäder:
− De gigantiska entreprenörsföretag som har byggt de ljusstrålande skyskraporna i Dubai, Abu Dhabi och Riyad borde anlitas för att skaffa dem som strömmar till tak över huvudet, skriver han.
Dessutom pekar han på att Saudiarabien, som varje år tar emot miljoner pilgrimer i Mekka, också borde kunna hantera stora flyktingströmmar.
− Det finns inga ursäkter för att denna know-how inte ska kunna användas för humanitära ändamål, fortsätter han.
Från Amnesty International kommer, via Sara Hashash som är presschef för Mellanöstern och Nordafrika, skarp kritik mot Gulfstaterna: Deras uppförande är till ytterlighet skamligt, säger hon enligt Reuters.
Och i en rapport från Amnesty heter det vidare:
− GCC-länderna (Gulf Cooperation Council. Red.) borde, på grund av den geografiska närheten och historiska banden till Syrien plus den relativt stora potentialen till integration (på grund av gemensamt språk och religion) bidra betydligt till vidarebosättningen av syriska flyktingar.
Eftersom Gulfstaterna inte har skrivit under FN:s flyktingkonventioner är de inte heller förpliktade att ta emot asylsökande. Därför väljer de till viss del att köpa sig fria. Internationellt är Kuwait till exempel fjärde största bidragsgivare till FN:s hjälparbete i Syriens grannländer efter USA, Storbritannien och Tyskland. Både Saudiarabien och Förenade Arabemiraten ligger också på listan över de tio största bidragsländerna.
Och enligt Sarah Leah Whitson, chef för Human Rights Watchs Mellanöstern och Nordafrikaavdelning är detta, att betala sig från ett ansvar, symptomatiskt:
− Att dela på en börda har ingen mening i Gulfen och Saudiarabiens, Emiratens och Qatars sätt har varit att skriva under en check och sedan låta alla andra ta hand om problemet, säger hon, skriver New York Times.
Faktum är dock att det finns och i decennier har funnits hundratusentals syrier i Gulfen. Ländernas enorma oljetillgångar i kombination med att de har en relativt sett ganska liten egen befolkning, har gjort dem synnerligen attraktiva för människor från fattigare länder, både inom och utanför arabvärlden. Många av dessa är i och för sig yrkesmän som tack vare det har kunnat bygga upp ett bra liv, men de allra flesta är lågavlönade arbetare som har gett upp allt vad rättigheter heter bara för att få ett jobb över huvud taget. Tillvaron är också mycket osäker eftersom de i stort sett utan vidare kan deporteras. Enligt Reuters finns det bara i Saudiarabien cirka en halv miljon syrier och i Förenade Arabemiraten över 150 000 och det är mycket tack vare dem som ekonomierna i Gulfstaterna har kunnat slå ut i full blom.
Men efter de oroligheter som följde efter den Arabiska våren 2011, är regimerna i Gulfstaterna betydligt mindre benägna att ta emot palestinier, syrier och shiiter. Det beror naturligtvis på att man i den rika och stabila Gulfen som styrs med järnhand av absoluta monarker helt enkelt är livrädd för att importera oroselement som kan sprida politiska smittor och därmed hota de små kungadömena.
Iyad al-Baghdadi, en palestinsk aktivist och bloggare som i fjol deporterades från Emiraten och som nu finns i Norge, har kritiserat Gulfstaternas gensvar på flyktingkrisen, de stängda gränserna och förtrycket. I augusti skrev han på Twitter om den absurda situation som han och hans två vänner befann sig i som flyktingar i ett flyktingläger i Norge:
− Någonting i detta kändes totalt främmande – tre vuxna arabiska muslimska män som har gjorts hemlösa och som söker tillflykt i… Skandinavien.
Enligt Amnesty International är det dock inte bara Gulfstaterna som nekar att ta emot syriska flyktingar. I det sällskapet ingår också Ryssland, Japan, Singapore och Sydkorea. Över fyra miljoner syriska flyktingar finns i bara fem länder: förutom Turkiet och Libanon är det Jordanien, som har tagit emot 650 000, i Irak, där tre miljoner människor sedan 18 månader tillbaka är på flykt inom landet, finns 249 463 syriska flyktingar och Egypten har tagit emot 132 375.