Det är ett känt fenomen att medlemsorganisationer tenderar att byråkratiseras och succesivt samla allt mer makt i de centrala funktionärernas händer. En effekt av detta blir att avståndet mellan organisationens tjänstemän och den enskilde medlemmen växer. Det gäller inte endast stora internationella organisationer som FN och EU med alla sina utlöpare utan även mindre och nationella dito som t.ex. fackförbunden. Fackpampens liv och upplevelse av verkligheten skiljer sig naturligtvis milsvitt från medlemmens. Ett annat gemensamt drag för organisationer är att de på eget bevåg tillskansar sig perifera uppgifter, vid sidan av sin huvuduppgift, som vare sig medlemmarna eller några andra efterfrågat.

Fackföreningarnas primära roll är att verka för goda anställningsvillkor i vid bemärkelse för sina medlemmar. Deras roll är inte att driva politisk propaganda eller ”uppfostra” medlemmarna och försöka få dem att anamma idéer som dominerar inom det fackliga ledarskapet. I hatet mot Sverigedemokraterna har fackföreningarna förenat sig med hela det politiska etablissemanget från moderater till kommunister och miljöpartister. De flesta fackliga ledarna förnekar att politisk partitillhörighet skulle ha betydelse för ett medlemskap eller för möjligheten att få fackliga förtroendeuppdrag. Kanske känner man sig tvingade till denna lögn då man i annat fall kränker föreningsfriheten som slagits fast i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter samt i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Dessutom slås föreningsfriheten fast i Sveriges konstitution, nämligen i Regeringsformen 2 Kap., 1 §, p. 5. Fackföreningsrörelsen hade aldrig kunnat utvecklas som den gjort om inte föreningsfriheten funnits och fackföreningarna vakar som örnar över denna rättighet för egen del, t.ex. om en arbetsgivare till äventyrs skulle vidta åtgärder som kunde tänkas kränka denna rätt.

För att ”komma runt” risken för föreningsrättskränkning talar man i stället för partitillhörighet om ”värdegrund”, ”alla människors lika värde” etc. Dessa fina ord har, inom politiken, fackföreningsrörelsen och media, blivit till mantran att jämföra med besvärjelser eller tungomålstalande. Flera fackförbund menar t.ex. att om man är medlem eller funktionär i Sverigedemokraterna är man diskvalificerad för fackliga förtroendeuppdrag och i vissa fall har medlemmar uteslutits på grund av sin partitillhörighet. Men, den enskildes partipolitiska tillhörighet och värdegrund är den resandes ensak och ingen har gett facket i uppdrag att lägga sig i dessa saker.

Det är inte förvånande att fritt tänkande personer som månar om sin personliga integritet reagerar på fackföreningsledarnas övermaga pretentioner. Att inte färre än 40 procent av LO:s manliga medlemmar stöder SD är ett resultat av denna maktfullkomlighet. Att LO:s ordförande föreslår att Socialdemokraterna och Moderaterna skall gå samman i invandringsfrågan är uppseendeväckande och ett tecken på den desperation som råder inom fackföreningsrörelsen. Till detta skall läggas att den svenska fackföreningsrörelsen kommit att bli en bakåtsträvande bromskloss vad gäller anpassning till en vad man skulle kunna kalla ”modern arbetsmarknad” där bland annat flexibilitet och rörlighet är nyckelord och en förutsättning för god ekonomisk tillväxt. Den socialistiska hegemoni som länge rådde i Sverige var ett resultat av det symbiotiska förhållandet mellan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet.

De två såg sig med rätta som en statsbärande duo som ingen annan makt, av lätt insedda skäl, kunde rubba eller vågade ge sig på. Den stora majoriteten fackliga medlemmar var socialdemokrater och dessutom i sann Stalinistisk anda kollektivt anslutna till partiet med stort P. De ledande fackföreningsledarna var, och är fortfarande, insnärjda i den socialdemokratiska partiapparaten på olika sätt, i styrelse, verkställande utskott mm. LO-chefen vågar inte rakt ut kritisera massinvandringspolitiken utan mumlar endast i skägget. Företagsamheten må utsättas för hård konkurrens men den svenska fackligt organiserade arbetskraften skall hållas utanför marknadskrafterna. Vi har en arbetsmarknadslagstiftning som tillkom på 1970-talet och det har onekligen runnit en del vatten under broarna sedan dess. Men fackpamparna stretar emot en anpassning och Reinfeldt i sin nya ljusrosa kostym vågade inte utmana under sina år som statsminister. Nu håller som vi ser den tidigare politiska enkelriktningen inom fackföreningarna på att lösas upp och det kommer naturligtvis att få konsekvenser även om fackföreningsledarna kommer att kämpa emot med näbbar och klor.

Sannolikt har fackföreningarna spelat ut sin roll i sin traditionella form. Kanske har man börjat inse detta och drabbats av en viss alienation? Kanske är det därför man famlar efter halmstrån. ”Expoprojekt” och ”LO-projekt” som handlar om ”värdegrund”, ”antirasism” och ”alla människors lika värde”. Fina och intressanta ämnen som utan vaselin passar perfekt in i vänsterns och de politiskt korrektas agenda. Men, som inga medlemmar bett facket ägna sig åt. Rörelsen är som en stor val som spolats upp på land och som oförmögen att ta sig ned i syresatt vatten kippar efter andan.

Olof Hedengren