7   +   2   =  

Det är sen kväll när jag skriver dessa rader. En stilla höstkväll efter en omtumlande dag. Regnet har duschat asfalten. Grå himmel, gråa gator och mörka orosmoln på den politiska horisonten. Det fanns en tid då jag litade på att världen omkring mig var en lika trygg som tråkig plats. Mitt liv stormade förvisso mer eller mindre oavbrutet på de flesta fronter, men jag räknade med att om jag bara kunde stilla den stormen skulle jag lyckas bryta igenom vallen ut mot den ordnade tillvaron utanför. Som en skeppsbruten matros med blicken stadigt fäst vid stranden precis inom synhåll.

När jag äntligen nådde fram till min strand och lyckades vinna det åtråvärda Svenssonliv jag hade kämpat för i alla år, hände något jag inte hade räknat med. Världen omkring mig började falla isär. Bokstavligt talat. Politikerna slutade tjäna det folk de valdes av och var satta att tjäna. Journalisterna började gå politikernas ärenden. Folket fördes bakom ljuset av såväl journalister som politiker. Demokratin och yttrandefriheten villkorades och omtolkades till en nåd och välgärning som makten hotade med att dra tillbaka om folket nyttjade dessa på av överheten osanktionerade vis.

Den som ser med egna ögon, hör med egna öron, talar med egna ord och vägrar låta sig kuvas hängs ut som en samhällsfiende i landsomfattande kampanjer i de traditionella medierna. Hatet slår som orkanpiskade havsväggar mot alla som fortsätter hålla fast vid den gamla tidens ideal, normer och värderingar om rätt och fel, gott och ont, sanning och lögn.

De som dirigerar hatstormarna från sina rika och svensksegregerade elfenbenstorn i välmående villaidyller och innerstadsvåningar vägrar själva befatta sig med den allt råare och våldsammare verklighet vanliga människor tvingas utstå. Därtill tvingas vi undersåtar betala allt större andel av en redan av höga skatter hårt ansträngd inkomst till en offentlig verksamhet som skenar bortom alla rimliga gränser. Vi betalar med vårt anletes svett och får otrygghet, ofärd och förakt tillbaka. Det är som att den generation som i högmod klippte med det kristna arv som borgade för den västerländska civilisationens välgång, i raseri straffar sina efterkommande för den degeneration de själva har orsakat.

68-andans barn förstår att deras utopia i själva verket var en dystopi. De klandrar oss för det. Vi som står här och måste försöka städa upp den stinkande röra de har lämnat efter sig till oss. De är arga för att vi inte visar större tacksamhet och spelar med i den charader som får dem att framstå som de goda rebelliska hjältarna. Vi kan inte spela det spelet. Inte längre. Därför att vår överlevnad hänger på att vi ser verkligheten i vitögat. Det är ingen angenäm syn. Det är en skelögd och illaluktande best som flåsar oss i ansiktet. Som kräver svåra överväganden och omöjliga beslut av oss.

Nu måste du välja. Du kan inte längre låtsas tjäna två herrar. Du måste tjäna någon. Det goda eller det onda. Det teoretiska schackspel som politiska ideologier var en gång är en lyx vi inte längre har råd att unna oss. Jag bryr mig inte längre om vad du kallar dig. Vänster, höger, konservativ, kommunist eller liberal. Det enda som spelar roll är om du vill slå vakt om det enda värn vi har i detta liv eller om du vill krossa den lilla chans till trygghet vi har kvar. Det är handfasta och konkreta frågor det gäller nu.

Ett självförsörjande land med tydliga nationsgränser och ett militärt försvar som kan skydda sin befolkning. Bönder, soldater och byggarbetare. Svala distanserade kvinnor och män i kostym som trollar med ord och floskler har vi rent krasst ingen nytta av. Inte förr och absolut inte nu. 2018 är det dags för de allmänna valen igen. Mycket kan hända på de tre år som återstår dit. Risken är liten men ändock reell att de sju gamla riksdagspartierna ingår en ännu värre demokratifientlig pakt än Decemberöverenskommelsen. Om Sverigedemokraterna fortsätter växa kan övriga partier mycket väl försöka förbjuda SD med hänvisning till FN-artiklar mot rasism och hets mot folkgrupp. Det har redan höjts röster och lagts förslag i den riktningen, bland annat på DN Debatt efter riksdagsvalet förra året. Det räcker inte längre att proteströsta vart fjärde år. Folket måste resa sig och ena sig. Bilda informella sociala nätverk. Använd konsumentmakten i koordinerade kampanjer. Gå samman i grannsamverkan och patrullera bostadsområden. Gå kurser i självskydd och ta jägarlicens. Beväpna dig så långt lagen tillåter. Och viktigast av allt: låt ingen kuva dig.

Ta på den mentala skyddsrustningen. Förstå att du står i en ny och omvälvande tid. Sverige är under attack. Vi utsätts dagligdags för ett våldsamt asymmetriskt inbördeskrig. Ett alltmer desperat informationskrig rasar i mediesfären. Sanningen är krigets första offer. Politikerna och deras allierade tjänstemän hotar explicit med att frånta oss yttrande- och pressfriheten, själva fundamenten för en fungerande demokrati, om vi gör motstånd mot deras agenda och planer. Våldsvänstern ges fri lejd att med makthavarnas goda minne digitalt och fysiskt angripa varenda en av oss som fortsätter att tänka självständigt och som vägrar att gå ner på knä.

Vägra gå ner på knä. Stå stolt och rak. Det är vår enda chans att gå vinnande ur denna strid. Ett enat folk kan aldrig besegras. Det är sant. Stå sålunda enade och stolta. Tillsammans kommer vi att segra. Det kommer inte att gå lätt eller vara vackert att ta denna strid. Men det kommer att vara värt det.

Nasrin Sjögren