Den svenske professorn i Washington Claes G. Ryn har framförallt gjort sig känd som en skarp kritiker av den amerikanska utrikespolitiken, och den bakomliggande neokonservatismen, från ett traditionellt konservativt perspektiv.

Han har skrivit två böcker, The New Jacobinism (1991, ny utvidgad uppl. 2011) och America the Virtuous (2003), och mängder av artiklar om detta ämne. Han menar att neokonservatismen är en abstrakt rättighetslära, som har mer med den franska revolutionens jakobinism än med traditionell konservatism att skaffa.

Han kan dock inte heller på ett självklart sätt föras till det paleokonservativa lägret, utan han har också kritiserat delar av den amerikanska paleokonservatismen, för att vara allt för fokuserad vid människans biologiska natur, och allt för litet uppmärksamma andligt-kulturella aspekter.

Ryn själv utgår från en humanistisk filosofi, till vilka han fick tidiga impulser genom sin gymnasielektor i Norrköping, den numera bortglömde filosofen Folke Leander, där Babbit, Moore och Croce är viktiga inspirationskällor. En central tanke är att människan i hög grad formas genom sitt fantasiliv, vilket gör att stor vikt fästs vid det estetiska. Kanske bör det därför inte överraska att han här gör ett försök i romangenren, ty för honom är romaner långt mycket mer än överbyggnad.

Huvudpersonen i Ryns politiska thriller A Desperate Man (Athena Books, 2014) är en tyskättad professor i idéhistoria vid namn Richard Bittenberg. Det är svårt att inte se någon likhet emellan denna fiktiva professor och Ryn själv. Samtidigt vet varje person som gjort något litterärt försök (som jag gjort i blygsam form med några noveller), att en litterär person, om också att den har drag av författaren, aldrig är densamma som en verklig person.

Ryn har skämtsamt i samtal med mig sagt: ”Du förstår att Richard och jag är inte samma person, men jag delar flera av hans synpunkter.”

Bittenberg plågas av oro för USA:s och Västerlandets framtid. Han upplever att det traditionella USA som han växt upp i håller på att förstöras – det kulturella, religiösa, moraliska och sociala arvet värnas inte längre.

Denna tanke blir till kött i flera gestalter som kantar dennes väg. En mindre sympatiskt tecknad Hollywood-producent som huvudpersonen råkar hamna bredvid visar på kulturindustrins värdeundergrävande roll. En fakultetskollega med hästsvans visar karikatyrartat på hur moralen förskjutits från att handla om kärleken till nästan till ett hycklande medlidande med minoritetsgrupper.

Huvudpersonen tycker sig till och med förfallet i hur människor klär sig. Deras totala nonchalans inför sitt yttre visar också på en inre brist. Neokonservatismen får självklart också en känga i form av en föreläsare som menar att USA är en ”exceptional nation” och tror att de amerikanska grundlagsfäderna trodde att USA skulle sprida demokrati världen över.

Bittenberg upplever att det är påkallat med radikala åtgärder. Han bestämmer sig att ansluta sig till ett antal förtrogna som planerar en statskupp. Ju längre tiden går, desto mer inser han emellertid att en sådan knappast kan genomföras med oblodiga händer. Borde han inte ha insett det tidigare?

Här finns möjligen ett drag av eskapism hos huvudpersonen, av den lägre romantik som Ryn så ofta kritiserat. Ryn har valt att inte göra sin huvudperson till en entydig hjälte, utan en människa med valmöjligheter, vars moraliska kompass understundom sviker honom. Statskuppen misslyckas dessutom.

Kanske bär han en viss skuld till detta, eller var den utsiktslös redan från början? Moraliska frågor ställs, men några entydiga svar ges inte, utan bara ledtrådar. En kritik mot teorin om radikala politiska lösningar finns i verket självt: huvudpersonen tycker, precis som Ryn, att politiska beslut formas av den allmänna kulturen, av människors vilja, fantasi och förnuft.

Man kan inte genom radikala politiska åtgärder förändra en kultur. En annan invändning ligger redan i titeln, ”en desperat man”. Ordet desperat brukar sällan kopplas till något positivt, och kanske finns det ett överspänt drag hos huvudpersonen. Ryn har också i andra sammanhang påpekat att den som tänker konservativt egentligen aldrig är desperat, ty han är rotad i livets realiteter.

Frågan man kan ställa sig är: till vem riktar sig egentligen denna roman? Jag gissar att han genom valet av romanformen tänker sig, att han skall vinna fler läsare. Att det skall bli en möjlighet för att introducera sina idéer för en bredare läsekrets än de som intresserar sig för politisk teori och filosofi. Jag undrar dock om den genomsnittlige läsaren av en spänningsroman verkligen är beredd att läsa en roman, där huvudpersonen, för att ta ett illustrativt exempel, på en halv sida funderar på USA:s kreditbetyg. Min misstanke är att denna roman ändå framförallt får de läsare, som i likhet med undertecknad intresserar sig för Ryns tänkande. Jag hoppas dock att jag har fel.