Polariseringen i såväl svensk som europeisk samhällsdebatt är ett faktum. När jag följer de olika partsinlagorna i sociala medier, politiska utspel och tidningsartiklar känner jag allt oftare att luften går ur mig. Allt är svart eller vitt. Ont eller gott. Rätt eller fel. Helgongloria eller djävulshorn.
Nu är det ändå inte så verkligheten fungerar. Inte heller moralen. Till skillnad från många av de mest högljudda rösterna är jag varken modernist eller postmodernist. Jag tror på en objektiv verklighet och att det finns en absolut sanning som varken är relativ eller flytande. Jag tror att moralen är lika relevant och angelägen som matematiken i såväl den enskilda människans liv som i ett välfungerande samhälle. Jag tror att människan är en bristfällig och trasig varelse som förmår hjältedåd och helvetiska övergrepp. Jag tror att ingen föds som ett blankt blad och att alla har både gott och ont inom sig. Livet igenom, under alla livets skeenden och olika årstider.
Jag är övertygad om att det är ett mycket mer mödosamt arbete att bygga upp än att riva ner. Det är några av alla skäl till att jag är en politiskt konservativ och livsåskådningsmässigt traditionellt kristen människa. Med en bakgrund som gudsförnekande vänsteraktivist vet jag vad det är att ha ett hjärta som brinner för rättvisa och revolution i en förtärande längtan efter en värld där ingen lider ont. Samtidigt har jag lärt så pass mycket av historien att jag vet att just den inställningen om och om igen har lett till ofattbara grymheter och brott mot mänskligheten. I en iver att skapa paradiset på jorden nu på en gång lyckas man ofta med den raka motsatsen. Därför är jag mån om att försöka hålla huvudet lika kallt som att fortsätta ha ett levande och varmt hjärta.
Det är jag och här står jag. Omkring mig ser jag oerhört mycket som oroar, förskräcker och skrämmer. Det talas om omkring 60 miljoner människor som är på flykt undan krig och folkmord i Mellanöstern. I dessa flodvågor av människor på vandring blandas det in välfärdsmigranter såväl som mördare och terrorister. EU:s inre och yttre gränser kraschar samman i skrivande stund. Hjärteskärande bilder på såväl förtvivlande som arga människor kablas ut över världen. Samtidigt kämpar EU-länderna för att försöka både skydda den inhemska befolkningen och sträcka ut en hjälpande hand till de av våra medmänniskor som vill komma in. Ändå är de rekordstora migrantströmmarna bara en liten andel av alla de som sitter fast inne i krigens epicentrum eller i dess närområden. I flyktingläger och däromkring, utan fysiska eller ekonomiska medel att ta sig hela den svåra och riskfyllda vägen till Europa.
Människor som befinner sig i en akut kris nu när FN:s hjälporgan har fått slut på pengar till mat och förnödenheter. Detta sedan länder som bland annat Sverige har tagit från sina biståndspengar och istället investerat dessa medel på den inhemska invandringen. Något som är fruktansvärt mycket dyrare och kostsammare än att hjälpa på plats. Under tiden anstränger sig Sverige allt hårdare för att göra om sitt en gång förutsägbart välordnade samhälle till en huvudlös anarki där alla sägs vara lika mycket värda men alla behandlas olika beroende på hur synd det bedöms vara om en. Något som ofta tycks avgöras baserat på en reaktiv rasism, där man får fler fördelar ju mindre svensk man anses vara, för att kompensera för en förmodad rasistisk samhällsordning.
Resultatet blir att jag som är född i ett utomeuropeiskt land med dito utseende skulle kunna skådespela mig till snudd på eller helt gratis tandvård, sjukvård och numera även tågresor med SJ. Allt medan utblottade och utsatta hemlösa, utförsäkrade och arbetslösa svenskar får finna sig i att betala ur egen ficka med pengar de inte har som straff för en inbillad arvssynd deras vänsterprogressiva politiker anklagar dem för.
Den samtida politiska konflikten försöker tvinga mig att välja. Drunknade treåringar och ambitioner om att vara en humanitär stormakt å ena sidan. Omsorgen om ett litet, fantastiskt och vänligt svenskt folk och deras grundläggande rätt till sitt fädernesland å andra sidan. Jag vägrar välja. Bara nej. Blankt och rakt av. Jag vill ha alltihop. Fast på riktigt.
Jag har lärt mig att fagra ord om kärlek ingenting är värda om de inte följs upp av handling. Älska är inte någonting man känner i första hand, utan någonting man gör. För att det ska gå att älska i handling så att utfallet blir till gagn för de man säger sig värna, måste man våga se med öppna ögon. Titta sanningen rakt och oförfärat i vitögat, hur obehagligt det än kan upplevas. En sådan sanning är att invandring från de länder som brinner, kraschar och går sönder just nu är en ekonomisk förlustaffär för det mottagande landet. Visst finns det undantag, men de är just undantag. En annan obehaglig sanning är att asylbedrägerier är ett faktum. Att du läser denna text på svenska just nu är resultatet av ett sådant förfarande. Hade allt gått till enligt gällande regler och förordningar hade jag vuxit upp i Spanien. I den mån jag alls hade skrivit dessa rader då hade de författats på spanska. Ett språk som jag en gång behärskande flytande efter de år jag bodde i Madrid. I stället bluffades jag som barn in i Sverige, med passet bortslängt och under den falska förespeglingen att jag kom direkt från Iran med min familj.
Det är för övrigt något värt att skänka en stunds eftertanke för alla de av mina antagonister som pläderar för eliminerandet av nationsgränser. Hade ni haft bättre koll på vilka ni släppte över gränsen hade ni sluppit mig här helt och hållet! Och då har vi inte ens tagit upp alla som gör sitt yttersta med hjälp av bomber, skjutvapen, steningar och rituella bilbränder för att förpesta livet för alla stackars hederliga medborgare i våra utsatta förorter. De förtjänar bättre, obeaktat om de är inflyttade eller infödda svenskar. De reella flyktingarna förtjänar bättre, obeaktat om de har råd att ta sig till Sverige eller sitter fast i ett fattigt flyktingläger i närområdet.
Jag tror att det går. Men det kräver mod och beslutsamhet. För att våga säga nej och hålla på nationens gränser. Att säga och stå för att det är upp till Sverige självt att avgöra vem som får komma hit och vem som får finna sig i att bli avvisad. Beslutsamhet att genomföra förändringar som hjälper många fler och på längre sikt, även om det inte känns så och ger några sköna godhetskickar att vältra sig i. I enkla ordalag och utan att göra anspråk på att ha en utarbetad genomförandeplan, vill jag här presentera mitt förslag:
Först av allt måste vi dra i nödbromsen. Nu. Stäng gränserna för alla som inte har pass och på förhand godkända skäl att komma hit. Ta rygg på Ungern och bygg en fysisk mur om så krävs. Skicka ner militären om den stormas. Ge inte efter en millimeter. Nästa steg är att be FN om hjälp att identifiera de allra mest utsatta, värnlösa och nödställda i flyktinglägren. Gamla, sjuka, skadade, barn (med eller utan deras mödrar och fäder) och handikappade. Som vid alla andra olyckor bör de som är mest illa däran undsättas först.
Alla dessa starka, fullvuxna och välnärda män som väller i mängder in i Europa nu är de som ska placeras sist i kön. De ska stå kvar där de är eller i närheten för att försvara och bygga upp sina hemländer. Där gör sig deras vassa armbågar, listiga sinnen och starka kroppar bäst för alla inblandade. Alla de som varken hör till den mest utsatta gruppen eller den starkaste ska vi hjälpa genom att rusta upp flyktinglägren så långt vi förmår. Skjut till humankapital och ekonomiska medel så att de kan bli så nära blomstrande minisamhällen som omständigheterna medger: mat, affärer, kläder, sysselsättning, vård, medicin, utbildning, lekcentra samt anständiga och säkra bostäder där man kan boa så gott det går och så länge det krävs. Det har vi råd med om finansministern och statsministern slutar strö skattepengar omkring sig som vore det festkonfetti rakt ner i fickorna på människosmugglare, inhemsk asylindustri och andra skrupellösa kapitalister i spåren av migrantströmmarna.
Plötsligt har vi råd att vara en sann humanitär stormakt som med gott samvete försörjer reella kvotflyktingar i Sverige som inte skulle klara sig på egen hand, får loss pengar att reparera och stärka den stukade och hårt ansträngda svenska välfärden – och samtidigt hjälper alla de människor som sitter fast i krigens närområden utan möjlighet att komma därifrån. På så vis behöver inga fler småbarn dö i Medelhavet och Sverige får återgå till att vara ett välordnat land som orkar vara generöst mot såväl svenskar som invandrare.
Nasrin Sjögren