Den arabiska våren var aldrig någonting annat än en bister vinter, hur progressiva och liberala västerlänningar än projicerade sina egna drömmar och föreställningar om en allmänmänsklig och universell demokratisk impuls. Sanningen var och är den att demokratin och dess idéer om mänskliga fri- och rättigheter är ingenting människor automatiskt föds med. Det är en specifik kulturell föreställning och värdering som är avgränsad såväl geografiskt som historiskt.
Den västerländska civilisationen har på ett unikt vis värnat och vårdat dessa värden under lång tid. Frågan som idag infinner sig är om vi just nu bevittnar slutet på denna stolta och långa tradition. Hur jag än försöker kan jag inte bli kvitt en stegrande oro att vi står på randen till en ny och oerhört turbulent tid. Att det vi bevittnar nu är början på slutet av en två sekel lång sammanhängande fredsperiod i Sverige.
Under några timmar åt gången glömmer jag av mig. När jag tillåter mig att försvinna in i vardagsbubblan med jordiska bekymmer. Städa, betala räkningar, handla mat, gå på möten och så vidare. Längre pauser än så får jag inte. Från den ihärdigt gnagande och larmande ångesten över ett land och folk som flyter vind för våg. Som ett skepp utan både segel och kapten. Ett enkelt offer för såväl vädrets makter som spanande pirater.
För det är någonting många fredsskadade själar har svårt att förstå: Världen är en våldsam och kaotisk plats. Ordning, struktur, tillit och sammanhållning är ingenting som uppstår av sig själv. Den höga nivå av social och mellanmänsklig tillit det svenska samhället har haft historiskt är någonting närmast världsunikt. Tvärtemot vad Fredrik Reinfeldt påstod, är barbariet inte ursvenskt. Däremot är det urmänskligt. Där ingen försöker skapa och upprätthålla ett civiliserat samhälle, där finner man barbariet. Våld och strider är vad man finner om man lämnar en mängd människor utan någonting som binder dem samman på en given plats.
Det är någonting majoriteten av befolkningen i Sverige tycks ha svårt att förstå. Precis som med förtroende är det ett mödosamt arbete att bygga upp en framgångsrik och människovärdig civilisation. Och på samma vis kan både ett inarbetat förtroende och en god civilisation raseras på nolltid om man inte aktar sig. Särskilt lätt hänt är det när man tar dem för givna. Där är vi nu. Rotlösa och historielösa människor talar om en moralisk skyldighet att ge bort det fädernesland de har ärvt, fritt och för intet. De driver grunda och infantila resonemang om att det skulle vara en ren slump som avgör huruvida man föds i ett välfungerande västerländskt samhälle eller ett kaotiskt och krigshärjat land i en annan del av världen. De drar ivrigt och villigt på sig skulden för att andra folk plågas och lider, när de själva har det gott i fredliga och produktiva länder.
På något vis har de lyckats stjäla åt sig det moraliska problemformuleringsprivilegiet. De har tagit sig rätten att anklaga och befria från skuld. Jag skriver att de har lyckats stjäla, för det är exakt vad som har hänt. De har stulit någonting som inte är deras. De far fram med osanning, lögn och hat. Vare sig Sverige eller Europa har någon allmän och evig moralisk skuld i att världen brinner. Det är lika absurt som att hävda att Lisa, som lever i en välmående medelklassfamilj med mamma och pappa, bär en skuld och ett ansvar för att Niklas lever i en fattig familj där hans pappa slåss och mamma super. Eller att det är en ren slump att Lisa bor i en villa med sin familj och Niklas i en sliten och trång hyreslägenhet. Så är det inte. Livet är vare sig något lotteri eller nollsummespel.
Sverige är Sverige som ett resultat av strävsamma människor som i generation efter generation har offrat kropp, liv och hälsa för att deras efterkommande ska få ett bättre liv än det de själva fick åtnjuta. Vare sig rikedom eller fred är en begränsad tillgång som minskar på en plats för att den ökar på en annan. Det du sår får du skörda. Som du bäddar får du ligga. Det gäller på såväl individ- som nationsnivå. Mikro- och makronivå.
Det enda som händer nu när de europeiska folken i ett självdestruktivt känslorus konkret och praktiskt river alla yttre och inre gränser ut mot den kaotiska omvärlden, är att man rear ut sina förfäders dyra arv och samvetslöst stjäl kommande generationers rättmätiga del av det land som deras familjer och folk är skyldiga att lämna till dem i åtminstone samma skick de själva en gång erhöll det.
I stället har vi fått detta. En arabisk vinter som rullar in likt en ny istid över ett Europa som än en gång visar att högmod går före fall. I takt med en trojansk häst i form av välväxta muskulösa unga män i soldatålder som väller in i mängder och dimensioner som endast kan beskrivas som en aggressiv invasion. Allt under ett falskt insegel i form av den hjärtekrossande bilden av en liten treårig pojke vars korta liv offrades av en grym vuxenvärld. Där man är beredd att satsa ett litet barns liv för att ta sig från ett säkert men mindre rikt liv i Turkiet till drömmen om paradiset på jorden i det avlägsna Sverige.
Det lilla landet i norr som älskar att välkomna främlingar utan åtskillnad mellan offer och bödel, utsatt minoritet och demonisk jihadist, sann krigsflykting och opportunistisk välfärdsmigrant. Det generösa folket vars politiska representanter utan att blinka väljer att blunda för sina egna hemlösa och missbrukande olycksbarn, för att istället kramas och dalta med folkmordsterrorister. Landet där alla är lika inför lagen, men där vissa är mer jämlika än andra om de kommer som sociala turister för att tiggande och krävande förstöra såväl sinnesro och empati som natur och stadsmiljö.
Sommaren sjunger på sista versen. En ny, mörk och kall europeisk vinter har just kopplat sitt järngrepp om hela vår civilisation. Rusta er för strid. Mentalt, andligt och praktiskt. Detta är bara början på slutet av det Europa vi känner till. Framtiden står som ett oskrivet blad. Det är upp till oss och vår uthållighet att avgöra vem som får skriva det. Vi måste vara listiga som ormar och oskyldiga som duvor, som en sällsam man sa en gång för tvåtusen år sedan. Det är vår enda chans till överlevnad.
Nasrin Sjögren