Det finns knappast någon i svensk litteraturhistoria som fått så mycket ovett som kritikern, poeten och den ständige sekreteraren i Svenska Akademin Carl David af Wirsén (1842-1912). Anledningen är att han tillhörde den förlorande sidan; han var modernismens store vedersakare. En kritikers kvalitet kan dock inte bedömas efter hur väl hans åsikter stämmer överens med den allmänna opinionen, och den som läser hans kritiker skall bli rikligt belönad. Även om man inte alltid håller med får man alltid intressanta perspektiv, och att hitta någon kritiker som arbetar med samma grundlighet låter sig i dag knappast göras. Det är nu också lätt att få en överblick över hans livsöde, då Per Rydén har givit oss en fin biografi, Den fråmgångsrike förloraren (2010).
Wirsén föddes strax utanför Stockholm och skulle tillbringa större delen av sitt liv i huvudstaden. Fadern var en konservativ överste som blev förmögen bl.a. som brukspatron. Hans tidiga utbildning skedde enligt gammal sed i hemmet. Där fanns det mycket tid för att läsa, något han lärde sig redan vid tre års ålder, och han kom tidigt att grundlägga sin närmast enastående beläsenhet. Vad man må tycka om Wirsén i övrigt kan man inte förneka, att han läst mer än de flesta. Han kompletterade de kunskaper han fått av informatorer genom studier vid Stockholms gymnasium. Särskilt tacksam skulle han vara mot latinläraren Gustaf Rabe som introducerade honom för antikens litteratur, vilken han skulle älska livet ut, särskilt Homeros och Horatius.
Han studerade självklart i Uppsala. Där kom han snart i kontakt med ett sällskap som skulle få stor betydelse för hans litterära och intellektuella utveckling. Det hade grundats av den norske estetikern Lorenz Dietrichson och brukar kallas Signaturerna, då de skrev under pseudonymer, men kallade sig själv Namnlösa Sällskapet (N.S.). Inom parantes sagt var pseudonymer väldigt vanligt inom tidningsväsendet på den tiden, och den senaste diskussionen kring Julia Caesar och andra är alltså inte alls ny. Kändast i denna signaturkrets var den store poeten Carl Snoilsky, men många andra blev också betydande akademiker och vad man med en litet anakronistisk term kunde kalla intellektuella. Här fick han också ett forum för att diskutera sin poesi, och möjlighet att ge ut den i Sällskapets antologier. Det skulle så småningom bli sju egna diktsamlingar och även om han inte tillhör våra stora poeter är poesin inte alls så dålig som det ofta hävdas, emellanåt framträder i den förvisso mycket ojämna produktionen riktigt lyckade rader. Psalmen En vänlig grönskas rika dräkt är ännu levande litteratur.
Som huvudämne valde han estetik, ett naturligt val för en litteraturintresserad på den tiden – litteraturhistoria hade ännu inte blivit ett eget ämne. Han skaffade sig dock en bred bildning och fördjupade sig bl.a. i latin och filosofi. Han hade också tid för sällskapsliv förutom med signaturerna också bland annat i ordenssällskapet SHT. Hans åskådning hade dock ännu inte fått sin verkliga karaktär; han prövade sig ännu fram, litet osäker om sina åsikter. Akademisk karriär tycktes vara hans självklara yrkesval. Han publicerade först en doktorsavhandling om några estetikers syn på humorn, sedan en docentavhandling om den franska litteraturens utveckling, och därefter en studie om den svenske romantikern Clas Livijn. Någon professur blev det emellertid inte, utan han hamnade i stället som föreläsare i Göteborg och vårdare av museets bibliotek och konstsamling år 1876. Den verkligt betydande karriären, den som kritiker, skulle i stället på allvar påbörjas år 1880 i Post- och Inrikes tidningar. Innan hans insats som kritiker, vilket måste betraktas som hans huvudgärning, diskuteras, bör ytterligare ett viktigt biografiskt faktum nämnas: han blev år 1884 Svenska Akademins ständige sekreterare. Detta ämbete hade han till sin död, och han blev därmed den förste ständige sekreteraren att dela ut Nobelpriset i litteratur.
Det är en händelse som ser ut som en tanke, att Wirséns tillträde som kritiker nära nog exakt sammanfaller med början på det som brukar kallas ”det moderna genombrottet” i svensk litteratur, den rörelse som i Wirsén skulle få sin främsta kritiker. Dess profet kom från Danmark och hette Georg Brandes, och han hade redan ett decennium tidigare börjat sin agitation. Som de flesta andra litterära strömningar uppvisar denna rörelse ingen enhetlighet, men man kortfattat säga att det var en reaktion på romantikens förskönande av tillvaron till förmån för en mer realistisk estetik. Detta kombinerades ofta med ideologisk kulturradikalism, där man vände sig mot religionen, monarkin och det traditionella samhället. Wirsén uppträdde gentemot denna rörelse både som den litterärara traditionens och det traditionella samhällets försvarare.
Wirsén recenserade med sina utomordentliga språkkunskaper, han lärde sig p.g.a. intresset för Frédéric Mistral t.o.m. provencalska, och breda litterära orientering verk från många kulturer. Han blev därmed både den främste konservative kritikern av svensk litteratur och en stor introduktör av utländsk litteratur. Den som vill få en uppfattning om hans kritik kan läsa den samling av kritik som han själv gav ut, Kritiker (1901). Han har här samlat kritiker som rör ett antal författarskap som han uppfattade som inflytelserika i samtiden – detta både positivt och negativt. August Strindberg blev i huvudsak mycket negativt värderat. Han såg i denne en förvisso begåvad författare som dock aldrig uppnådde en tillräcklig harmoni eller klarhet i åskådningen för att verkligen producera något betydande. Det heter i ett typiskt utfall: ”Vi hade länge, för vår del, hyst några förhoppningar, att herr Strindberg, sedan han i litterära excesser ’löpt linan ut’, skulle stilla sig, genomgå en evolution eller än bättre, en grundlig revolution i sitt inre åskådningssätt, lämna fraser och paradoxer, gyckel och hån samt förvandlas till en dugande skriftställare, som tagit lärdom av genomgångna erfarenheter. Den publikation vi nu genomläst, gör att våra förhoppningar nedstämmas.”
Den norske författaren Henrik Ibsen bedöms något mera positivt, framförallt hans tidigare verk uppskattades högt Wirsén. Ibsen uppfattas emellertid också som en begåvning på villovägar, som gjorde sitt geni orättvisa genom att efterhand bli alltmer socialrealistisk och kulturradikalt tendentiös i sina pjäser. Med litet perspektiv bör vi kunna medge att Wirsén på denna punkt hade helt rätt. Peer Gynt är oändligt mycket bättre än ett Ett dockhem. Verner von Heidenstam låg litet närmare Wirséns åskådning och estetik, men också där fanns problem – ”[Heidenstams] verksamhet synts mig stundom lida av anspråksfullt bisarreri och icke sällan av inre tomhet i åskådningssättet samt nästan alltid brist på välordnade studiers fasta grundval”. I stället framhöll Wirsén i dag bortglömda namn som Holger Drachmann och ”den ädle italienske författaren” Antonio Fogazzaro. Wirsén kan också användas som en fyndgruva för att återupptäcka gamla, numera förbisedda författarskap.
Det intressanta med att läsa Carl David af Wirsén är att han till skillnad från i stort sett alla senare kritiker tog avstånd från det moderna genombrottet. Man får här alltså ett helt annat perspektiv än i det modernistiska standardscenariot, där Strindberg framstår som hjälten och allt innan honom var ett enda töcken. Detta perspektiv behövs, för att upptäcka vad vi förlorat genom nutidens kritiklösa modernismvurm.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent