Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra fullföljer det Fredrik Reinfeldt inledde, nämligen att köra Moderaterna i botten. Fanflykten från M till SD fortsätter vilket uppenbarligen alienerat många av partiets väljare. I första hand torde det vara det envetna försvaret av en katastrofal invandringspolitik som varit avgörande. Men naturligtvis även att man med öppna ögon och tillsammans med de övriga allianspartierna avsagt sig makten trots en icke socialistisk majoritet i riksdagen. Man säger sig bedriva opposition när man i praktiken abdikerat och röstar fram en tillväxthämmande vänsterpolitik som få moderater torde bekänna sig till. Den famösa s.k. Decemberöverenskommelsen (DÖ) är ett sänke för borgerligheten och ett flagrant brott mot den representativa demokratin och vår konstitution, vårt statsskick.
Många moderater anser att alliansen skall skaka av sig Decemberöverenskommelsen illa kvickt och ta tag i rodret på det skepp som nu forsar fram för fulla segel mot klipporna. Detta kaptensbyte skulle lätt kunna ske om man inledde en normal och anständig relation med SD som nu i opinionen synes vara i samma storleksordning som moderaterna och större än de andra allianspartierna tillsammans! Men Kinberg Batra säger att så länge hon är partiledare kommer inget samarbete att ske med SD. Hon säger sig ha satt ned foten. I själva verket har hon nog satt ned foten i en hink med cement som kommer att dra ned henne på det partipolitiska havets botten. Hon måste med andra ord avgå! Om opinionsvindarna fortsätter att blåsa i den riktning som vi sett under senare tid är det bara en tidsfråga innan moderaterna på allvar måste fråga sig vad man håller på med? Om partiet har någon överlevnadsinstinkt finns det ingen annan väg att gå än att byta partiledare. Även invandringspolitiken och DÖ förutan är Kinberg Batra en belastning för partiet. Hon har utstrålning som en raggsocka, talar mekaniskt som en robot och svarar aldrig direkt på frågor. Hur länge skall det ta för partiet att stoppa eländet?
I sin tennsoldatmässiga ståndaktighet har Kinberg Batra nu fått sällskap av industrimannen Marcus Storch som visar sig vara en riktig skrymtare. Hans judiska föräldrar flydde till Sverige på 1940-talet undan nazisterna. Att gå i svaromål med en så publik och framstående person som Storch med sin judiska bakgrund är naturligtvis att gå på äggskal och det ligger nära till hands att bli etiketterad som antijudisk, rasist mm mm.
Mitt samvete härvidlag är dock gott. Jag har som skribent och krönikör alltid tagit judarnas och Israels parti. Och detta till skillnad från nästan hela vårt politiska etablissemang inklusive det parti Storch själv tillhör. Endast Storchs hatobjekt, SD, är Israelvänligt medan de andra främst är för arabernas sak. Jag uppskattade Göran Rosenbergs tal i Storkyrkan i samband med Riksdagens högtidliga öppnande. Jag förstår de djupa sår som offren för den nazistiska judeförföljelsen bär på och som går i arv till kommande generationer till följd av närheten och brottets omfattning. Detta hindrar dock inte att man måste kunna kritisera Marcus Storchs skrymteri. Han har upprörts över hövan av att näringslivsorganisationer haft kontakter med SD, ett politiskt parti som kan komma att bli det största i vår Riksdag. Det vore väl direkt tjänstefel av dessa organisationers företrädare att inte ha kontakter med en sådan politisk kraft.
Storchs stora upprördhet som jude hänger naturligtvis samman med SD:s förflutna med inslag av rasism, nynazism etc. Det är ingen vacker bakgrund men det nya SD har under lång tid arbetat konsekvent med att rensa ut extremister av olika schatteringar. Och jag har flera gånger skrivit om nazivänligheten i Sverige före och under andra världskriget. Här fanns uttalade nazister inom alla partier, förutom kommunisterna, och även bland folkpartisterna eller de frisinnade.
Som gammal företagsledare inser naturligtvis Storch att näringslivets ledare är pragmatiska och att kontakter med den politiska maktens olika delar är ett naturligt inslag i storföretagsledarens uppgifter. Men nu, sedan han inte längre ansvarar för ett företags ledning, kan Storch kosta på sig att svepa sig i den politiska korrekthetens floskler och ha mage att hävda att näringslivet hycklar. Ja, näringslivets företrädare hycklar i bemärkelsen är pragmatiska något som Storch är fullt medveten om efter många år som ledare för AGA. Av det skälet kommer ingen storföretagsledare att bemöta Storchs anklagelse om hyckleri trots att många rimligtvis tycker att det är Storch som är hycklare. Anledningen är att beröringsskräcken gentemot SD pådyvlats dem av media och det etablerade politisk etablissemanget. Därför tas naturligtvis diskreta kontakter, en pragmatisk approach så att säga. Dels vill få företagsledare angripa en gammal kollega som dessutom är jude och vars släkt drabbades av nazismen för 70-80 år sedan. Endast en företagsledare med dödslängtan talar sig varm för diskussioner med SD samtidigt som man skäller ut en hycklare som Storch.
Storch var ordförande i Nobelstiftelsen under åren 2005-2013. Det är Nobelstiftelsen, en privat stiftelse, som är värd vid Nobelfesten. I denna sin egenskap medverkade Storch till att SD:s ledare Jimmie Åkesson var den ende partiledaren som inte bjöds in till festligheterna. Det är på det här viset förtryck mot vissa utpekade grupper börjar. Man blir inte bjuden, man får inte vissa anställningar, man sparkas ut ur fackförbund eller blir av med sina förtroendeuppdrag etc. etc. Till synes små nålstick som så småningom legitimerar allt värre angrepp.
Utdelningen av Nobelpris och Nobelmiddagen vore inte de lysande arrangemang som de onekligen är om inte kungen och drottningen spred glans åt det hela. Om vi går tillbaka en generation, till Marcus Storchs föräldrars generation, så var såväl kungens som drottningens föräldrar nazianstrukna. Detta hindrade dock inte Storch från att ta emot HM Konungens medalj i 12:e storleken i Serafimerordens band. Och det hindrade inte Storch från att i egenskap av Nobelstiftelsens ordförande föra drottningen till bordet vid Nobelmiddagen. Hans på äldre dagar uppblåsta moralkakor gäller endast andra och inte honom själv. Han är en skrymtare av värsta slag!
Olof Hedengren, civilekonom (DHS), jur kand., fd bankir