I invandringskritikens historia intar Åke Wedin (1936-2007) en märklig plats. Som vänsterorienterad, aktiv socialdemokrat med engagemang i Latinamerikafrågor, hade han kanske inte den bakgrund man förväntat sig. Wedin delade dock en egenskap med en prominent socialdemokratisk avfälling, han var i likhet med den tidigare i Samtiden behandlade Tage Lindbom chef för Arbetarrörelsens arkiv åren 1966-1971. Arkivarier är ju också känt som ett konservativt släkte.

Wedin var heller inte någon genomsnittlig socialdemokrat. Han disputerade vid 29 års ålder på en avhandling om Inkariket och blev så småningom docent i historia. Intresset för Sydamerika skulle bestå livet ut, och han publicerade många böcker om Syd- och Centralamerika på det egna förlaget Cruz del Sur. Efter hand gav han också ut flera viktiga böcker om svensk invandringspolitik. De bildar en viktig milstolpe i den svenska invandringskritiken; han var bland annat tidigt ute med att ställa invandring mot att hjälpa på plats – en idé som i dag är helt central för Sverigedemokraterna.

De böcker som gavs ut på hans förlag och som han var medförfattare till var först Flyktingpolitik i analys (1993, tillsammans med Eskil Block), Invandring – sammanbrott eller utveckling (1994, tillsammans med Björkman och Elfverson), samt Exit folkhemssverige – en samhällsmodells sönderfall (2005, tillsammans med Björkman, Elfverson och Friedman). Intressant nog gavs en bok också ut på det etablerade förlaget SNS Flyktingpolitikens andra steg – återvandring som utvecklingsstöd (1996, tillsammans med Björkman och Elfverson), vilket visar att det åtminstone vid denna tid fanns en viss möjlighet att bryta igenom etablissemangets tystnadsmur.

Den förstnämnda boken, Flyktingpolitik i analys, skrev han tillsammans med den dåförtiden bl.a. i TV tämligen uppmärksammade framtidsforskaren Eskil Block. Utgångspunkten var att det fanns en stor skillnad emellan politikernas och mediernas positiva värdering av invandringen och medborgarnas oro och kritiska frågor, som aldrig fick komma fram i media. Allt detta känns igen från i dag. I stället för denna falska offentliga konsensus var boken ett sätt att genomlysa frågan med fakta och argument. Mycket utrymme ägnades åt att definiera de grundläggande begreppen, som då som nu ofta används felaktigt och vilseledande i debatten, t.ex. vad som skiljer en asylsökande och en flykting åt. Sedan finns det naturligtvis en kostnadsdiskussion, dock något begränsad till direkta mottagningskostnader. Det intressantaste är kanske att hjälpa plats och att ta emot människor ställs mot varandra på samma sätt som många av dagens invandringskritiker plägar göra: ”En asylsökande i Sverige kostar alltså på fyra dagar mer än vad FN:s flyktingsekretariats skyddsling i Jugoslavien kostar under ett helt år, eller en asylsökande här kostar under ett helt år, eller en asylsökande här kostar lika mycket som 100 krigsflyktingar där. Man kan säga att de (UNHCR) effektivt når 3 605 000 med livsuppehållande hjälp medan vi (Sverige) för samma pengar bara underhåller 36 822 asylsökande, låt vara på en bättre standard. Av dem har kanske 750 asylskäl.”

Då gällde det Jugoslavien, som var det tidiga 90-talets stora kris, men situationen känns igen. UNHCR behöver pengar, men politikerna struntar i detta (regeringen Löfven minskade i den precis framlagda budgeten biståndet till förmån för invandringen), och satsar pengar på ekonomiska migranter. Lösningen som i denna bok föreslogs, att strama upp asylsystemet, så att inte ekonomiska migranter utan bara verkliga flyktingar får möjlighet att komma, förenkla asylprocessen och minska asylinvandringen, är också högst aktuell.

Nästa bok Invandring – sammanbrott eller utveckling skrevs tillsammans med litteraturdoktorn och Afrikakännaren Ingrid Björkman och statsvetaren och företagaren Jan Elfverson. Ansatsen blev här bredare och man diskuterar också de långsiktiga problemen för multietniska samhällen, liksom utförligt diskuterar biståndets möjligheter. Slutsatsen bli emellertid densamma – man bör hjälpa på plats. I nästa bok Flyktingpolitikens andra steg – återvandring som utveklingsstöd, skriven av samma trio, blev förslagen djärvare. Bland annat diskuterades en helt ny typ av bistånd: att invandrare skulle kunna få sin utbildning bekostad mot att de förband sig att återvända och fyllde viktiga funktioner i hemland, något som skulle kunna minska effekterna av den ”brain drain” som nu sker från fattiga länder. Sådana förslag måste naturligtvis prövas och utvärderas efter effekterna, men de visar på det djärva nytänkande som behövs i denna fråga, där de konstruktiva förslagen ständigt lyser med sin frånvaro från det politiska etablissemangets sida.

Den sista boken Exit Folkhemssverige sammanfattar, uppdaterar och utökar de föregående. Här har också en viktig inledning tillkommit, där professorn i socialantropologi Jonathan Friedman, analyserar de akademiska teorier som legitimerat den förda politiken. Tillsammans bildar alla dess fyra böcker, där Åke Wedin var navet, en viktig del i invandringskritikens historia. Hans företag kan tjäna till inspiration för nutida bokskrivare. För böcker av detta slag är precis vad som behövs. Invandringsfrågan är för omfattande och påverkar för många delar av samhället och kulturen, för att kunna utförligt diskuteras i en tidningsartikel. Därför är det nödvändigt med böcker av det slag som nu på senare tid skrivits av t.ex. Gunnar Sandelin och Karl-Olov Arnstberg eller av Jan Tullberg. Snart kommer också en bok av nationalekonomen Tino Sanandaji. Även denna kommer sannolikt få stor påverkan på debatten.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent