De kommer vandrande längs Largo Vespri Siciliani i Pozzalo. Sex personer som söker uppehållstillstånd i Italien, samt en tolk. De är ute på en av sina veckopromenader.

Tre unga män och tre unga kvinnor. De ser alla välmående och nöjda ut. Glada. De vandrar längs med kustvägen mot centrum i Pozzalo, hamnstaden där många båtflyktingar får sitt första möte med Europa.

Kontakten med vardagslivet i Italien är däremot mycket begränsad. Flyktingförläggningen i hamnen, ett av fyra CPSA-center i Italien, har tydliga regler för hur ofta – om tillåtelse överhuvudtaget ges – de illegala invandrarna får lämna anläggningen.

– Vi är ute på en av våra veckopromenader och det är jätteskönt att få andas frisk luft och få se något annat än det vi ser inne i centret varje dag, säger en ung kvinna i vit t-shirt och rosa byxor till Samtiden.

Afrikanerna talar bara några ord engelska och franska men tolken översätter till italienska när Samtidens reporter ställer frågor. Det står klart att samtliga kommer från Nigeria, Afrikas befolkningsrikaste land med 170 miljoner invånare. Ett land splittrat mellan islam och kristendom.

– Vi kom till Pozzalo för en månad sedan, säger en ung man som bär ett plastband runt handleden, ungefär ett sådant som nyfödda bebisar får på BB.

Nu väntar han och kamraterna på tillfälligt uppehållstillstånd för att arbeta i Italien; Permesso di soggiorno.

– Sen när vi kan börja jobba – då får vi frihet!

Ordet Liberty upprepas av i stort sett alla i den lilla gruppen. De nickar och ler, ögonen glittrar.

Det är uppenbart att jobbet – som tydligen finns i Rom och industristaden Brescia – är räddningsplankan. Vilket kan stämma – för att få tillfälligt uppehållstillstånd kan ett att kraven vara att individen kan redovisa att det finns ett jobb som väntar.

Tolken, en lång man i grön t-tröja, säger att just dessa personer nog får räkna med att vara kvar i CPSA-anläggningen i Pozzalo i ytterligare några månader. Tills dokumenten är klara.

Samtiden frågar om det inte var svårt att lämna nära och kära för ett osäkert liv i Europa. Då säger de att de har familjen med sig, att de är släkt med varandra. Samtiden undrar också om de har planer på att ta sig till något annat land i Europa? Alla i gruppen skakar på huvudet och ser frågande ut, det verkar inte vara aktuellt.

Istället rabblar de upp namnen på de italienska städerna igen. Det är där de ska jobba. Work. Det ordet känner de till.

Sen tittar tolken på klockan. Tiden är knapp, de ska snart tillbaka in i anläggningen och vill hinna med att sitta en stund vid stranden i Pozzalo. Samtiden hinner ställa ytterligare en fråga innan gruppen traskar vidare.

Svaret är ja, de är kristna. Katoliker.