Plötsligt har det blivit ett fasligt liv angående att en amerikansk tandläkare skjutit ett lejon med pilbåge i Zimbabwe. Lejonhannen, som mestadels höll sig i en nationalpark och därmed var otillåtet vilt för jägare hade lockats ut ur den fredade zonen för att därefter stupa.

En liten bakgrund då kunskapen om jakt i Afrika i svenska media verkar vara obefintlig:

Kommersiell jakt förekommer i de flesta afrikanska länder med en tillräckligt stor och varierad vildstam och där inte krig eller oroligheter är ett hinder. Jakten på vilda djur är reglerad och tilldelning sker till koncessioner som safarioperatörer arrenderar för att sedan få tillbaka sina pengar genom att organisera jakter för jägare från hela världen. Förutom koncessionen har operatören kostnader för att bygga jakt-camper, hålla bilar och personal i form av professionella jägare, chaufförer, spårare, skinnare, matlagare m.fl. Det är en ganska stor apparat att ordna en bra safari ute i den riktiga bushen. Det finns också enklare alternativ, som i t.ex. Sydafrika där jaktområdena är inhägnade och fasta byggnader ersätter tält – camperna.

En jägare betalar normalt en dagshyra för att vara i campen samt en fällavgift för det vilt som nedläggs. Här varierar priserna beroende på viltets exklusivitet; en elefant, en leopard, ett lejon eller en exklusiv antilop som Sabel eller Kudu är betydligt dyrare att nedlägga än en vanligt förekommande antilop som Impala, en buffel eller t.ex. ett vårtsvin. Jägaren som köpt jakten har på förhand kommit överens med operatören om vad han får skjuta och inte. Man vinglar således inte ut i bushen och skjuter på de vilt man råkar stöta på. Detta är naturligtvis ett sätt att bevara och även utveckla stammarna av olika vilt.

Den kommersiella jakten är således generellt sett väl organiserad och den ger landet utländsk valuta, arbetstillfällen och en viss automatisk kontroll på tjuvjakten. Tjuvjakten är väl utbredd i Afrika och omfattar olovlig jakt på djur för köttets skull. Lokala tjuvjägare sätter ofta upp snaror runt vattenhål och vittjar sina fällor i mörkret och där djuren avlivas och lastas på lastbilar för att senare styckas och säljas på lokala köttmarknader. Tjuvjakten på t.ex. elefanter och noshörningar är ofta organiserad av internationella ligor och där man är ute efter elefantens elfenben och noshörningens ”horn”, som rätteligen är hår. Malet noshörningshorn har en stor och mycket lukrativ marknad i Asien där man betraktar det som ett effektivt afrodisiakum. Av elfenben görs prydnadsföremål, etuier mm som betingar höga priser.

I Kenya förbjöds den kommersiella jakten med följd att deras viltstam ruinerades via tjuvjakt och där det fanns starka misstankar att regimen hade sitt giriga finger med i spelet.

Vid all laglig kommersiell jakt i Afrika jagar klienten tillsammans med en professionell jägare vars uppgifter bland annat är att; se till att klienten endast skjuter tillåtet vilt, så säkert som möjligt manövrera fram jägaren till bra skottillfällen. Till sin hjälp har man spårare. Den professionelle jägaren är också en säkerhetsmässig ”back-up” om något går snett, t.ex. en skadad buffel anfaller klienten.

Jag skulle tro att åtskilliga hundra svenska jägare åker till Afrika varje år för att jaga. De flesta jagar för troféernas skulle och för spänningen i att jaga farligt vilt. Till detta kommer naturligtvis den storartade naturupplevelsen, viltrikedomen, solen, den röda jorden, lukterna och ljuden på nätterna. Att höra en lejonhannes gurglande läte strax intill tältduken eller en hyenas skrattande är otvivelaktigt något man kommer ihåg.

Av media att döma kan man tro att det som hände med lejonhannen Cecil i Zimbabwe var något fullständigt unikt och smaklöst. Det kanske förtjänar påpekas att lejon inte är utrotningshotade.

Pilbågsjakt på storvilt är vanligt förekommande och varje gång jag varit i Afrika på jakt har vi stött på bågjägare. De moderna jaktbågarna har en våldsam anslagsenergi på 20-25 meters håll. Svårigheten är, förutom att behärska bågen, att komma tillräckligt nära djuret och när det då gäller farligt vilt som lejon, leopard, elefant och buffel så är det givetvis ett extra spänningsmoment. Med en storviltstudsare kan man utan problem döda ett farligt vilt på över 100 meters håll.

Aftonbladets Sebastian Hagberg talar om ”dödstroféer” och räknar upp ett antal vilt som ”fallit offer” för den amerikanske tandläkaren ungefär som om vi talar om en seriemördare. På bilden i Aftonbladet blir den afrikanska buffeln (kaffer) till ”vattenbuffel”, en art av buffel som inte finns i Afrika eller åtminstone inta jagas där då den framför allt hör Asien till.

Det blir ganska patetiskt när vår främste skrävlare och machoman Jan Guillou angriper bågjakten som en ”manlig barnslighet” och endast ha med ”egoistisk självhävdelse” att göra. Nedsättande epitet som inte passar bättre på någon annan än Guillou själv! Att bågjakt skulle leda till flera skadeskjutningar än kuljakt har jag inte sett någon statistik på. En som dock väl känner till att även jakt med kulgevär kan leda till skadeskjutningar är Guillou själv som av många betraktas som en både usel och omdömeslös kulskytt. Jag har själv dåliga erfarenheter från Guillou på jaktstigen. En sak kan dock sägas, nämligen att en Guillou utrustad med båge med största sannolikhet skulle leda fram till såväl rena bommar som svåra skadeskjutningar.

När Guillou får frågan ”varför måste man döda djuren” blir hans tunga genast svart och Pinocchio näsan växer ut; ”Enkelt uttryckt handlar det om att i stället för att iaktta så deltar man i naturen”! Vilken hycklare! Sport- och spänningsmomentet avfärdar Guillou mot bättre vetande med att det är ”rent barnsligt”!

Zimbabwes stora problem är inte lejonhannen Cecil, numera förpassad till de sälla jaktmarkerna, utan diktatorn Mugabe som under en lång följd av år tillåtits förstöra sitt i grunden rika land genom att bland annat trakassera och mörda de vita farmarna och konfiskera deras jordbruksmark med följd att såväl export som BNP sjunkit under en följd av år och gjort landets folk fattigt. Det den amerikanske tandläkaren gjort är ungefär vad tusentals andra jägare gör varje år när de uppfyller drömmen om att åka på en jaktsafari till Afrika. Möjligtvis har operatören eller den professionelle jägaren brutit mot någon regel men det är sannolikt att jägaren i en sådan situation är i god tro. Tydligen upptäckte den professionelle jägaren då man gjorde eftersök på det påskjutna lejonet att det var märkt då det ingick i ett forskningsprojekt och därför skulle fredas.

Det måste ha varit en smärre chock för den professionelle jägaren när han förstod vilket lejon man skjutit och han drabbades av panik. Men det kan inte vara klientens sak att själv hålla sig underrättad om alla regler som omgärdar jakten. Då den professionelle jägaren inte upptäckte att lejonhannen var märkt i samband med att pilskottet avlossades kan knappast klienten förväntas göra det. Man får se det som ett tråkigt olycksfall i arbetet, sådant som händer då och då, och inget att riva upp himmel och jord för.

Att vår journalistkår till stor del är helt obevandrad i de frågor som här avses är föga förvånande då deras ”kunskapskällor” väl är animerade filmer och barndomsminnen från naiva bilderböcker där även de vilda djuren förmänskligades. Men Guillou vet naturligtvis bättre men tar instinktivt till hyckleriet för att framställa sig i bättre dager. Han förtjänar en dumstrut liksom de okunniga murvlarna.

Olof Hedengren, civilekonom (DHS), jur kand., fd bankir