Här, i den stora hamnen i Pozzalo på södra Sicilien, hamnar många illegala båtflyktingar som räddas i Medelhavet. Byggnaden framför oss, en förläggning som rymmer hundratals personer, är ett av totalt fyra så kallade CPSA, Centri di primo soccorso e accoglienza, i Italien.

Utanför Första hjälpen-anläggningen syns personal från italienska Polizia och Carabineri, men också EU-myndigheten Frontex. Inne i den bunkerliknande byggnaden, för vilken ett besökstillstånd är en krånglig och tidskrävande historia, arbetar mängder av representanter från olika hjälporganisationer, administratörer, rättsliga ombud, tolkar, psykologer, läkare och sjuksystrar.

CPSA i Pozzalo, Sicilien. ©Samtiden

CPSA i Pozzalo, Sicilien. ©Samtiden

En av de första insatserna som görs är att de inkommande får sjukvård. Vanliga skador är relaterade till dåligt kost och dåliga levnadsförhållanden, till exempel hudinfektioner, uttorkning, utmattning och småsår som uppkommit i kontakt med bensin och diesel.

Efter den första vårdinsatsen tar processen vid med att fastställa den asylsökandes identitet. Parallellt sker arbetet med att avgöra legitimiteten av vistelsen, liksom avgörandet om personen ska utvisas.

När migranten passerat första hjälpen-stadiet, hamnar han/hon sedan på ett annat slags center. Det finns till exempel tio CARA, (Accomodation centre for Asylum Seekers), och CDA (Accomodation centre). Dessa har tillsammans kapacitet att ta emot upp till totalt 8000 asylsökande. Idag rymmer de över 9000 asylanter, skriver asyluminerope.org. Till exempel vistas runt 4000 asylsökande bara på CARA-anläggningen i Catania Mineo, trots att centrets maxkapacitet är 3000.

Dessa flyktingförläggningar dras runt med pengar som betalas ut av Italienska inrikesdepartementet genom bidrag från ERF, European Refugee Fund. För varje asylsökande får centrat cirka 35 euro per dag. CARA-anläggningen i Mineo är med andra en verksamhet som inkasserar drygt 3,9 miljoner euro i månaden, det vill säga cirka 39 miljoner kronor i månaden.

Den asylsökande, som i anläggningen ges boende, mat och sjukvård, får också ett dagligt bidrag om 2,5 euro, till ”köp av cigaretter etcetera”.

När Samtiden besöker CPSA-aläggningen i Pozzallo, träffar vi den frilansande fotografen Enrico Sgroi. Han har efter några veckors ansökningstid fått tillstånd att fotografera inne i byggnaden. Enrico kommer att bli ledsagad runt. Men han hoppas på att kunna få en pratstund och fotografera några ”ragazzini”, unga killar.

Enrico berättar för Samtiden att det i italiensk media finns en kritisk och öppen debatt rörande flyktingströmmarna. Han påstår att journalisterna inte bara fokuserar på ”Stackars”-vinkeln.

Själv är han väldigt kritisk till de stora pengar som asylindustrin genererar.

– Tänk, bara CARA-centret i Mineo där det just nu sitter över 4000 människor och väntar, kostar fruktansvärda pengar. Många flyktingar är där så länge som två år. Det är en gigantisk business som gör att olika individer och företag kan tjäna stora pengar, säger han.

Enrico berättar att de boende har rätt att röra sig utanför CARA-anläggningen, till skillnad mot CPSA-centret i Pozzalo, som inte tillåter att asylanterna vandrar ut och in.

– Under CARA-tiden, i väntan på tillstånd och besked, händer det att migranterna utnyttjas till svart arbete i närområdet. Kanske får de plocka tomater för 1 euro lådan eller något liknande lågbetalt jobb. Upplägget har vinster för både arbetsgivare och arbetstagare.

Enrico anser att det är rätt att Europa ger asylsökande chans till ett nytt liv. Men han tycker att allt borde organiseras på ett annat sätt.

– Jag skulle helst se en öppen, humanitär kanal, kanske här i Medelhavet. Jag tycker att Europa ska kunna ta emot flyktingar från andra delar av världen – om personerna kan bli autonoma och klara sig själva på inte alltför lång tid, avslutar han.