De stater vi kan kalla demokratier är med nödvändighet också rättsstater, d.v.s. lagarna gäller och tillämpas lika för alla av opolitiska och icke korrumperade domstolar. Ingen person eller konstellation står över lagarna. Demokrati förutsätter någon slags folksuveränitet innebärande att ”folket” stiftar lagarna. I praktiken stiftar ”folket” lagar indirekt via ett folkvalt parlament och där parlamentsledamöterna utses av folket i fria och hemliga val.

I Sverige röstar vi i princip inte på enskilda personer utan på politiska partier som bestämmer vilka av deras partimedlemmar som skall kunna väljas till parlamentet och i vilken ordning beroende på valresultatet. Man kan konstatera att valet av våra s.k. folkvalda är indirekt och att våra partier, som utser de valbara riksdagsledamöterna, är suveräna. I praktiken är det således en mycket liten grupp partifunktionärer som har makten över våra ”folkvalda”. Att mot den bakgrunden tala om folksuveränitet skorrar en aning falskt. Alternativet är ett flitigt utnyttjande av folkomröstningsinstitutet eller ett system med rena person- i stället för partival. Våra politiska partier är dock så institutionaliserade och bidragsberoende att de aldrig skulle såga av den gren de sitter på. Vårt partisystem i kombination med valsättet till riksdagen är således hämskor för möjligheten att vitalisera demokratin via valsystemet. Det skulle krävas ett parti med egen majoritet i riksdagen som skulle kunna påbörja en sådan omvandlingsprocess.

En levande demokrati är dock inte endast att folket kan gå till valurnorna vart fjärde år och anonymt lägga sin röst på ett politiskt parti. En levande demokrati förutsätter också stora friheter att uttrycka åsikter i tal och skrift, ingå i föreningar och andra associationer, etableringsfrihet, marknadsekonomi, oberoende domstolar, opolitisk public service, religionsfrihet, skydd för privat egendom, sexuell läggning mm.

För att försvara demokratin och människans friheter har vi grundlagar som endast kan ändras eller instiftas genom två riksdagsbeslut med allmänna val mellan det första och andra beslutet. Regeringsformen (RF) är den främsta grundlagen som bland annat slår fast principerna för vårt statsskick. I RF 1:1 stadgas att; ”All offentlig makt i Sverige utgår i från folket”, som vi sett en sanning med viss modifikation. Det slås också fast att det svenska folkstyret bygger på ett ”parlamentariskt statsskick”.

Vi saknar en författningsdomstol som kontrollerar huruvida lagar strider mot grundlagen och som kan förklara lagar för ogiltiga. Mer vanligt är att domstolar kan förbjuda att en viss lag tillämpas in casu såsom grundlagsstridig. Det krävs således att det finns ett konkret fall som skall bedömas och innebär inte att någon lag ogiltigförklaras. Endast om en domstol kan uttala sig abstrakt, d.v.s. angående en lag utan att det finns ett konkret fall att ta ställning till, kan man tala om en renodlad författningsdomstol. Svenska domstolar har visserligen en lagprövningsrätt då de har rätt att åsidosätta lagar som strider mot grundlagen. Prövningen kan dock endast ske konkret, d.v.s. i samband med ett mål.

I december 2014 ingicks en överenskommelse mellan Allianspartierna (M, Fp, Kd och C) och regeringspartierna (S och Mp), den s.k. Decemberöverenskommelsen, som strider mot vad som stadgas i RF angående den representativa demokratins och därmed parlamentarismens principer.
Trots en icke socialistisk majoritet i riksdagen efter valet förra året accepterade allianspartierna en socialistisk regeringsbildare genom att lägga ned sina röster.

Det officiella motivet var att statsministerkandidaten Löfven representerade den största ”partikonstellationen” och i ordet konstellation ingår inte endast regeringspartnern miljöpartiet utan även det kommunistiska partiet, Vänsterpartiet. I stället för en icke socialistisk regim, som folket i val röstat fram, får vi så genom denna grundlagsvidriga överenskommelse en socialistisk regering uppstöttad av ett kommunistiskt parti.

Överenskommelsen kom till i en hast för att undvika det extra val som Löfven hade utlovat när han inte fick igenom regeringens budget på grund av att Sverigedemokraterna i god demokratisk ordning röstade på alliansens budget. Det var ett avtal mellan några individer, visserligen partiledare men knappast representativa för folket och klart stridande mot grundlagens och demokratins anda. Att resultatet av denna lättsinnighet dessutom är tänkt att gälla i flera mandatperioder framöver gör knappast saken bättre. Parlamentet, folkets samlade representation, är således snöpt för lång tid. Är det detta vi menar med parlamentarism och riksdagsledamöternas oberoende? Knappast! Det hela är en anomali som liksom alla sjuka organismer kommer att självdö. Men hur mycket skada hinner ske innan dess?

Problemet är att såvitt jag ser går det inte att angripa det demokratiska övergreppet med till buds stående lagliga medel. Nu skulle vi behövt en författningsdomstol som skulle ha kunnat pröva avtalets laglighet mot bakgrund av stadganden i konstitutionen. Att anmäla Löfven till konstitutionsutskottet vore naturligtvis en överloppsgärning då en förkrossande majoritet i utskottet representerar det skurkaktiga agerandet. Och dessutom finns det inga möjligheter för utskottet att nullifiera ett partis beslut att ingå ett avtal. Avtalet baseras inte på någon lag varför det inte har getts några möjligheter för Lagrådet att uttalas sig i frågan.

Situationen påminner en aning om när LO i mitten sjuttiotalet lade fram ett förslag om löntagarfonder i enlighet med marxisten Rudolf Meidners konstruktion, d.v.s. konfiskation av ägandet i de större företagen. Då gick företagare och andra man ur huse och demonstrerade vilket bidrog till att förslaget mildrades och baserades på årliga avgifter i stället för ”riktade fondemissioner”, en i sanning osannolik rättsfigur! Hela ”reformen” rann ut i sanden men till priset av stora och helt onödiga kostnader. Kommunismens fula tryne stack upp igen men slogs ned när tillräckligt många insåg att det var fråga om en gigantisk socialisering via konfiskation och tog till det yttersta maktmedlet, folkliga protester i form av gatudemonstrationer.

Mitt förslag är därför att några namnkunniga samhällsengagerade personer tar initiativ till en manifestation mot Decemberöverenskommelsen i form av en stor och välorganiserad gatudemonstration. Denna ”decembermarsch” kunde ske i Stockholm och sluta framför riksdagshuset, symbolen för folksuveräniteten. Det borde ses som en demokratisk skyldighet att delta i en sådan manifestation. Sannolikt skulle vänstermedia koppla i hop det hela med Sverigedemokraterna men ”so what”. Då har SD som enda parti visat att man bryr sig om demokratins spelregler och i praktiken är det enda oppositionspartiet i Sverige. Tror att det skulle vara uppskattat av folket i gemen.

Olof Hedengren