Länge har det i Väst, och inte minst i USA, först en livlig debatt om den konservativa idéströmningens förhållande till utrikespolitiken. Hur bör en sådan utrikespolitisk linje utformas för att överensstämma med den historiska konservatismens, från Edmund Burkes dagar till vår egen samtid, ideal om försiktighet och eftertänksamhet? Detta är en debatt som i vår samtid har kommit att utöva ett oerhört inflytande över framförallt den amerikanska inblandningen i Mellanöstern.
Arvet från Burke
De tidiga konservativas pregnanta kritik av den framväxande upplysningsradikalismens idéer – dess förringande av historiskt framväxta gemenskaper och dess tro på den sociala ingenjörskonstens närmast oändliga möjligheter – ledde tidigt till en insikt om det problematiska i alla former av inblandning i främmande folks statliga organisation och historiska kultur, utan att fördenskull leda till en fullständig relativism. Edmund Burke (1729-1797), som otvivelaktigt utövat det enskilt största inflytandet på konservatismens framväxt, tvingades redan tidigt att förhålla sig till utrikespolitikens dilemman. Som född av irländska föräldrar i Dublin under 1700-talets första hälft upplevde Burke obönhörligt den brittiska ockupationens orättvisor och grymma övergrepp mot den romersk-katolska ursprungsbefolkningen. Inte minst kritiserade han häftigt de brittiska lagarna som diskriminerade katoliker och protestantiska dissidenter.
Hans avsky mot statliga övergrepp visade sig även i hans enträgna försök att ställa Warren Hastings (1732-1818) tills svars för dennes skändliga behandling av Bengalens befolkning. Hastings hade mellan år 1773 till 1785 varit generalguvernör för det brittiska Bengalen och hade gjort sig skyldig till de mest avskyvärda övergrepp. Burkes kritik av denne mynnade även ut i en allmän kritik av hur det ostindiska kompaniet hade skött de brittiska områdena i Indien. Denna kritiska hållning gentemot kolonialismens grymheter grundade sig i hans betoning på civilsamhällets och de historiska gemenskapernas betydelse för den enskilda människans frihet och värdighet. I sitt tal rörande processen mot Hastings, hållet den 15:e februari 1788, förtydligade han denna skillnad mellan de historiskt framvuxna lagarna, the common law, den godtyckliga despotin som i Indien implementerades av det ostindiska kompaniet, och människans rättigheter:
”He have arbitrary power! My Lords, the East India Company have not arbitrary power to give him; the King has no arbitrary power to give him; your Lordships have not; nor the Commons, nor the whole Legislature. We have no arbitrary power to give, because arbitrary power is a thing which neither any man can hold nor any man can give. No man can lawfully govern himself according to his own will; much less can one person be governed by the will of another. We are all born in subjection—all born equally, high and low, governors and governed, in subjection to one great, immutable, pre-existent law, prior to all our devices and prior to all our contrivances, paramount to all our ideas and all our sensations, antecedent to our very existence, by which we are knit and connected in the eternal frame of the universe, out of which we cannot stir.”
Burkes föreställning om dessa människans rättigheter härrör dock i högre grad från den romerske statsmannen Marcus Tullius Ciceros (107-44 f.Kr.) tankar kring naturrätten (ius naturale) och den medeltida skolastikens utveckling därav än från upplysningens idéer. Fastän han ofta beskrev sina naturrättsliga uppfattningar med en terminologi liknande John Lockes (1632-1704) skiljer sig de båda tänkarnas föreställningar åt. Burke var ovillig att i alltför stor detalj utforma människans naturliga rättigheter och var ytterst tydlig med att betona att dessa rättigheter nödtvunget måste realiseras i historien; upplysningstänkarnas abstrakta föreställningar om en rigid uppsättning rättigheter förnekades av Burke. Människans rätt stod i ett ständigt förhållande till en gudomlig ordning. Enligt Burke var naturrätten i alla enskilda fall de mänskliga sedernas överenstämmelse med Guds vilja; hans betoning på samhällets komplexitet riktades mot samtidens rationalistiska försök att alltför vidlyftigt definiera denna naturrätt i motsats till historien och därigenom rättfärdiga samhällsomstörtande reformer. I Reflections on the Revolution in France skriver han ytterst kritiskt därom:
”These metaphysic rights entering into common life, like rays o flight which pierce into a dense medium, are, by the laws of nature, refracted from their straight line. Indeed in the gross and complicated mass of human passions and concerns, the primitive rights of men undergo such a variety of refractions and reflections, that it becomes absurd to talk of them as if they continued in the simplicity of their original direction. The nature of man is intricate; the objects of society are of the greatest possible complexity. And therefore no simple disposition or direction of power can be suitable to man’s nature or the quality of his affairs.”
Denna skepsis mot såväl rationalistiska teoribyggen som den därav följande sociala ingenjörskonsten löper som en röd tråd genom hela konservatismens historia. I samband med detta formulerade Burke sina tankar kring den enskilda individens ansvar för sin moraliska utveckling; dygden ses här som en förutsättning för ett människovärdigt liv. Härav följer också en genomgripande kritik av omfattande ingripanden från statens sida, vars syfte är att med tvång få människor att bli dygdiga oberoende av historiska seder och bruk. Denna inställning har också lett till en övergripande ovilja hos konservativa genom historien att ingripa i andra länders inre angelägenheter; istället för en aktivistisk utrikespolitiskas linje har man främst velat betona behovet av eftertänksamhet och försiktighet.
Claes G. Ryns kritik av neokonservatismen
I vår egen samtid har dessa tidigare ideal tyvärr alltmer kommit att ersättas och förbises. Svensken Claes G. Ryn (född 1943), professor i statskunskap vid Catholic University of America i Washington DC, har skildrat detta skifte i sitt arbete The New Jacobinism: America as Revolutionary State (National Humanitites Institute, 2011). Neokonservatismens företrädare, menar Ryn, har inte utövat ett omfattande inflytande till följd av idéströmningens ideologiska skärpa, utan emedan den förmått skapa ett ofantligt nätverk av tankesmedjor, tidskrifter och bokförlag. Dess främsta utmärkande drag är en interventionistisk utrikespolitik, grundad i en tro på just dessa abstrakta, universella principer för vilka Edmund Burke och tidigare konservativa hyst en avsevärd skepsis; dessa principer, vilka förverkligas i USA, måste i egenskap av sin absoluta giltighet spridas världen över, med vapenmakt om så krävs.
Detta är givetvis en förenklad beskrivning, men icke desto mindre fångas här den nekonservativa tankeströmningens grundläggande skillnad gentemot den historiska konservatismen; i tron på upplysningsrationalismens ideal om abstrakta rättigheter och dess förakt för historien liknar den i själva verket den revolutionära jakobinismen. Neokonservatismen har också utövat ett reellt politiskt inflytande, ja den har till och med kommit att, åtminstone i utrikespolitiska frågor, bli dominerande inom det republikanska partiet. Utan dess inflytande kan näppeligen Förenta Staternas inblandning i Mellanöstern de senaste 15 åren förklaras.
Men neokonservatismen äger även andra grundläggande drag som skiljer den från tidigare konservativa idéströmningar. I en amerikansk kontext har konservativa enträget verkat för en decentralisering av makten och hyst en påtaglig oro för militaristiska tendenser. Det som den konservative statsvetaren Robert Nisbet (1913-1996) kallade för ”the welfare-warfare-state” har många velat se förverkligat i de neokonservativas ideal om ytterligare upprustningar av USA:s redan gigantiska militärmakt. Nisbet menade att denna typ av ökade försvarsutgifter alltid kommer att gå hand i hand med en allt större och allt mer otymplig välfärdsstat som blott skulle inskränka medborgarnas frihet. Irving Kristol (1920-2009), en av neokonservatismens främsta företrädare, yrkade också redan tidigt på en än mer omfattande federal stat.
I samband med denna diskussion om skillnaderna mellan den historiska konservatismen och neokonservatismen i fråga om utrikespolitiken är det av stor vikt att lyfta fram Sverigedemokraternas ansvarsfulla beslut att motsätta sig den av Nato ledda interventionen mot Libyen, vilket också kommer vara ämnet i del två av denna artikelserie. Dess fasansfulla resultat, vilka påpekats av ett flertal västerländska experter, visar tydligt att Väst är i akut behov av en återgång till en konservativ utrikespolitisk linje.
Viktor Svensson, fri skribent