Jag drar mig till minnes ett inslag i P1 tidigare i år som handlade om tre syrier på luffen genom Europa, på flykt från hemlandets konflikter på väg mot mer välordnade länder i norra Europa. Liksom av en slump var det en läkare, en ingenjör och en elektriker (man förväntade sig ”Bellman” som fjärde deltagare, men han var inte med), alltså i teorin eftertraktad arbetskraft på den europeiska arbetsmarknaden.
Kanske var det detta inslag som statsminister Stefan Löfven hade lyssnat på när han yttrade:
”Uppåt en 30 procent av de människor som exempelvis nu kommer från Syrien, de har en högskoleutbildning. Till Sverige kommer läkare, ingenjörer, och andra välutbildade grupper som vi behöver, vi vet att vi har brist på.”
Felfinnarkollektivet på nätet gick förstås i spinn och Tino Sanandaji kontrade med fakta. Endast 10 procent av syrierna visade sig enligt SCB ha mer än tre års eftergymnasial utbildning, i förekommande fall utbildning som är mindre relevant på den svenska arbetsmarknaden. Skriv i ditt CV att du är syrisk advokat och se hur det går med jobbsökandet.
Mytbildningen kring syriernas fantastiska utbildningsnivå blev också temat när SVT-programledaren Fredrik Ahl skojade till det medan han inte anade att han var i direktsändning. ”… de som kommer är ofta färdigutbildade läkare, ingenjörer och kebabtekniker …”, vilket självklart föranledde värdegrunds-timeout för humoristen Fredrik Ahl. Så låter en journalist när han tror att kameran är avstängd.
Nåväl. I myten döljs ändå en sanning, en ganska bister sådan. Vissa av flyktingarna från till exempel Syrien och Irak är mycket riktigt högutbildade, vilket framgår både av SCB:s statistik och reportaget i P1. Inför de oerhörda svårigheter som dessa länder står inför måste ju förlusten av just läkare och yrkeskunniga människor vara fullkomligt förödande. Jag klandrar inte de enskilda individerna, ej heller de landsting som anställer dem utifrån de behov som föreligger, men sett ur ett helhetsperspektiv kan man ju likställa det med mord att Syriens läkare arbetar i Sverige. Det är den värsta stölden vi kan utsätta de här länderna för.
Kvar finns nämligen miljontals människor som inte har råd att betala människosmugglarna. Generellt sett är de mer sårbara än de som bevisligen förfogar över ekonomiska medel. När till exempel Sverige uppmuntrar till flykt över Medelhavet genom att utlova permanent uppehållstillstånd och livslång försörjning åt alla som överlever resan så är man inte bara medskyldig till att människor tar stora risker, man dränerar dessutom länderna på både humankapital och ekonomiska resurser. Flyktingsmuggling är en miljardindustri och bara de som har råd får åka. Det innebär att människor säljer sina tillgångar och överför medel till maffialiknande nätverk. Var dessa pengar sedan hamnar är lite obehagligt att föreställa sig.
Den brittiske ekonomiprofessorn Paul Collier är inne på en liknande linje:
“Europe has a duty to fish refugees out of the sea because it is morally responsible for tempting them on to the sea. So whatever else Europe does, it must stop this policy of temptation. Paying a crook thousands of dollars for a place on a boat should not entitle a Syrian refugee to a more privileged entry to Europe. It is profoundly unfair to the other suffering refugees.”
I Norge talar man klarspråk om att man kan hjälpa dussintals flyktingar i sina närområden för de resurser som tas i anspråk för att hjälpa en enda hemma i Norge. Kalkylen för Sveriges del borde vara i princip densamma. ”Hjälp i närområdet” börjar bli ett lite uttjatat argument, men det är ett mycket vettigt sådant.
Vi kan diskutera antalet, men Sverige importerar alltså de facto läkare och andra högutbildade från Syrien. I andra riktningen reser unga jihadister för att ansluta sig till Islamiska Staten. Det är ingen lyckad politik för ett land med anspråk på att vara en humanitär stormakt.
Tomas Brandberg