Någon kanske sätter ett frågetecken inför det berättigade att ta med Sven Lidman (1882-1960) i en serie om svenska konservativa. Hans namn sätts oftast i samband med hans självutlämnande memoarlitteratur och hans konflikter med Pingströrelsen. Men i själva verket gjorde han en betydande insats för den svenska konservatismen och nationalismen genom utgivandet av Svensk Lösen 1916-1918. Med undantag av några mindre akademiska studier har denna väldiga ideologiska resurs lämnats obeaktad, och väntar ännu på att upptäckas.
När Svensk Lösen började komma ut år 1916 var Sven Lidman redan nått viss allmän bekanthet. Efter att i någon utsträckning sökt vinna ett borgerligt yrke, med studier i juridik och inryckning i det militära, spelade det estetiska snart huvudfiolen. Denna inriktning befordrades dessutom genom umgänge i poetkretsar under studietiden i Uppsala, bland dessa märks särskilt Sigurd Agrell och John Landqvist. Han debuterade som poet i den dekadenta, anti-borgerliga stilen, ofta med mycket explicita, erotiska motiv. Den politiska sidan tycks sent ha kommit till utryck. Först under storstrejken år 1909 väcktes samhällsintresset något. Det anti-borgerliga i hans poesi avspeglade sig inte i hans politiska uppfattningar, tvärtom identifierade han sig med borgerligheten mot proletariatet. Också hans skönlitteratur blev alltmer samhällsbevarande, romanserien om ätten Silverståål hade tydliga nationella och aristokratiska accenter.
Det var alltså inte märkligt att Sven Lidman alltmer kom att associeras med det nationella lägret. Han skaffade sig också vänner i denna krets, däribland den originelle tidningsmannen Gustav Stridsberg, och de tidigare socialdemokratiska men alltmer nationella Otto Järte och Yngve Larsson. Svenska Pansarbåtsföreningens verksamhet, som syftade till att samla in pengar till en ny pansarbåt, understödde han helhjärtat, och han skänkte också ett större bidrag. Den allmänna nationella väckelsen och den därmed sammanhängande försvarsagitationen, som fångade många kring tiden vid första världskriget, engagerade honom djupt.
Hur Svensk Lösen kom till och hur Sven Lidman engagerades i denna tidnings verksamhet finns översiktligt skildrat i Mats Kihlbergs studie ”Aktivismens huvudorgan Svensk Lösen” (i Två studier i Svensk konservatism, 1961). Bakgrunden var att Uppsalas nationellt sinnade akademiker saknade ett forum för försvarsagitation sedan dagstidningen Vårdkasen lagts ned efter bara ett år – ett annat intressant tidningsprojekt som skulle förtjäna en egen artikel. En liten sammanslutning av människor, däribland Yngve Larsson och Otto Järte, funderade på ett nytt projekt. Någon enighet om vem som skulle företräda tidningen nåddes inte, men på grund av ett enskilt initiativ blev det plötsligt Sven Lidman och den kunde komma ut med sitt första nummer år 1916. Den var tänkt att bli en bred veckotidning för den stora publiken. Denna förhoppning sveks snart, då den bara fick några tusen prenumeranter. Den har sitt intresse framförallt för de djupgående ideologiska artiklarna, och den litet annorlunda inriktningen gör att artiklarna nästan hundra år senare känns mycket mer aktuella och läsvärda än mer dagsländeartad journalistik från samma tid.
Tidningens ideologiska inriktning beskrevs ofta som ”aktivistisk”, också av dess sympatisörer. Man bör vara varsam med detta begrepp. Ibland används det om de som ville att Sverige skulle engagera sig på tysk sida under första världskriget. Denna inriktning tog man i en programartikel avstånd ifrån. Man syftade till som man sade ”aktiv neutralitetspolitik”. Aktivismen gällde i sådant fall snarare Finlands frihet, och man engagerade också flera finlandssvenska skribenter. Dessutom företrädde skribenterna sinsemellan mycket olika uppfattningar. Det förenande var nationalkonservatismen och den därmed sammanhängande försvarsagitationen.
Skribenterna kom förutom från Finlandssverige främst från Uppsala. Förutom Sven Lidman märks som frekventa skribenter bland annat Otto Järte, orientalisten Johannes Kolmodin, historikern Erland Hjärne (son till Harald Hjärne) och språkveteran Erik Wellander. Det var alltså en tydligt akademisk inriktning, men det innebar inte att den var tråkig. Märgfulla utryck var mycket frekventa, t.ex. kallas liberalen Emil Keys memoarer för ett ”praktherbarium av bleknad, gammalliberal ideologi” eller statsrådens bostäder sägs vara präglade av ”plutokratisk tapetserarelegans”. Ofta kommenterades aktuella politiska händelser, första världskriget låg som en ständig fond, men nästan alltid ur ett fördjupat, ideologiskt perspektiv. Vid sidan av utrikespolitiken var ofta författningsfrågor framträdande – man ställde sig frågan hur man skulle utforma ett politiskt system som tillgodosåg folkets intressen. Andra artiklar var mer renodlat ideologiska, och om man skall se någon gemensam tendens var det, att man tyckte att liberalismen med sina abstrakta principer var otillräcklig. Man ville i stället ha något som svarade mot människans konkreta behov, och fann stöd ibland annat den franske filosofen Henri Bergson, som betonade viljan och handlingen. Någon gång kom en helt opolitisk kulturartikel, och Per Hallström bidrog med satiriska dikter.
Tidningen tvingades lägga ned 1918. Den gick ekonomiskt inte särskilt väl och Sven Lidman började allt mer överge sitt politiska engagemang, för att fokusera på sitt nyväckta religiösa intresse. (Jag har alltid sett det politiska engagemanget befordras, får sin näring, av det andliga. Lidman var här av annan åsikt.) Dess omedelbara publika genomslag blev alltså inte så stort, men den bidrog mycket till de nationellas ideologiska fördjupning. Den kvarstår som en ideologisk resurs, som man ännu kan lära av. Kanske kan den inspirera till andra, liknande projekt i vår tid.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent