Det är inte så sannolikt att Göran Perssons regeringstid kommer att gå till historien som en socialdemokratisk glansperiod. Man lyckades inte förnya sitt budskap och hitta svar på vår tids frågor, utan sökte leva på gamla meriter. En insats som dock förtjänar att framhållas, särskilt i dessa tider av Greklandskris, är överskottsmålet. Detta särskilt som det är socialdemokraterna själva som nu kraftigast ifrågasätter detta mål.

Överskottsmålet infördes år 1997. Det var en del av flera åtgärder för att undvika en upprepning av de väldiga obalanser som uppstod i kölvattnet av 90-talskrisen. Kriser har den positiva effekten att de manar till eftertanke och i bästa fall också mod att ta svåra beslut. Det behövdes räfst och rättarting, för att detta inte skulle hända igen. Man var tvungen att komma fram till några regler som långsiktigt skulle lösa de underskotts- och skuldsättningsproblem som Sverige brottats med. Det fick ske i en blocköverskridande överenskommelse emellan Socialdemokraterna och Centerpartiet; vänsterpartierna är sällan att lita på, när det kommer att ta ansvar för Sveriges ekonomi.

Det är dessa bestämmelser som gemensamt kallas det finanspolitiska ramverket, som bland annat innebär att riksdagen skall sätta ett utgiftstak för de tre närmaste åren. Överskottsmålet innebar till en början att man skall ha två procent överskott under en konjunkturcykel, vilket senare justerades till en procent. Det innebär alltså att det finns vissa inbyggda möjligheter att stimulera ekonomin under lågkonjunkturer, utan att man för den delen bryter mot överskottsmålet. Vulgärargumentet, att stimulansåtgärder under lågkonjunkturer skulle vara omöjliga, är alltså inte korrekt, i alla fall inte i sin strängaste form.

De positiva sidorna av detta överskottsmål tycks alltså vara helt uppenbara. Bara en hastig blick på vår historia visar, hur mycket bättre den finanspolitiska stabiliteten är i dag, jämfört med tidigare. Bara mindre underskott har förekommit 2002-2003 och efter finanskrisen 2009 och framåt. Flera europeiska exempel, i dagarna är Grekland mest aktuellt, torde förstärka detta intryck. Ända har det aldrig varit okontroversiellt. Det saknas inte kvalificerad kritik. Den berömde nationalekonomen Assar Lindbeck menade t.ex. i en debattartikel i DN (20/1-08), och har ofta upprepat sin kritik, att överskottsmålet spelat ut sin roll. Att det skulle innebära en otillbörlig överföring av resurser från den vår generation till nästa. Bättre att använda pengarna till investeringar i ekonomin nu.

Det är förvisso sant att överskottsmål av detta slag inte kan vara ett självändamål, utan måste utvärderas i förhållande till dess effektivitet. Ändå tycker jag att argument av den här karaktären har en tendens att bli alltför teoretiska. Man kan här inte bara ta hänsyn till ren nationalekonomisk effektivitet, utan man måste också fundera över hur sådana regler fungerar i den politiska beslutsprocessen. Det finns en risk att ett slopat överskottsmål leder till väldiga frestelser för spenderhungriga politiker. Det som var tänkt att bara höja effektiviteten i ekonomin något, kan sluta med förskräckelse – väldiga underskott och kalabalik.

Därför oroas jag nu, när regeringen via finansministern Magdalena Andersson aviserat att överskottsmålet skall övergivas. Inte bara för att det illustrerar en närmast ojämförbar dubbelmoral, när samma person, som tidigare hårt kritiserade den tidigare borgerliga regeringen, för att inte tillräckligt upprätthålla överskottsmålet, nu själv överger detsamma, utan också för att det är osäkert vad det på längre sikt kan leda till. Magdalena Andersson brukade tidigare tycka om att tryffera sin kritik mot den tidigare borgerliga regeringens ekonomiska politik med uttryck som „tomma lador“. Så illa är det inte i dagsläget, men vem vet, vad som händer i framtiden, om inga begränsningar eller spärrar finns?

Nu när socialdemokraterna har övergivit de ramverk de själva satt upp, är det därför utmärkt att SD i stället rakryggat vill stå upp för det. Om inte alliansen vore så rädda att söka stöd hos detta parti, ja, bara tillämpade normala parlamentariska principer, skulle överskottsmålet utan vidare kunna upprätthållas. Men här sätter den fanatiska beröringsångesten stopp. Här har SD en chans att visa att de är det enda parti som är verkligt ansvarstagande.

En sak till måste tillfogas, som alltför sällan sägs. Om det nuvarande överskottsmålets skall slopas, måste ett nytt sättas. Det kan inte vara ansvarsfullt att vara totalt utan mål, om också att det bara är ett rent balansmål utan överskott. Detta har försvunnit i debatten, där det bara tycks handla om antingen-eller. Den enda förpliktelse i detta avseende som vi annars har kvar är den som vi har genom den europeiska Stabilitets- och tillväxtpakten, vilket är maximalt tre procent underskott. Det är helt otillräckligt, och dessutom är det osunt att våra mål skall bestämmas från utlandet. Därför måste den tidigare socialdemokratiska traditionen med budgetmål bibehållas.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent