En flyktingtragedi utspelar sig i skrivande stund i medelhavet. Tusentals, om inte tiotusentals, migranter försöker korsa medelhavet i osäkra båtar. Under 2014 uppges uppemot 3500 människor ha mist livet och bara Italien mottog samma år 170 000 asylsökare. Detta är hisnande siffor. Katastrofen är ett faktum. Sverige har därtill kommit att bära lejonparten av denna börda. Vi tar varje år emot mest asylsökare per capita, skriver New York Times. Vår flyktingkvot per capita är därtill dubbelt så stor som Ungerns, som hamnar på andra plats i Europa. Denna katastrof, som av FN kallats ”en tragedi av episka proportioner” kan inte förklaras utan den av Natoledda interventionen i Libyen och avsättandet av Gaddafis regering; ofta flyger flyktingar från exempelvis Syrien till Sudans huvudstad Khartoum för att därifrån ta sig till Libyen och sedan till Italien eller Malta.
Resultaten av Libyeninsatsen
Men flyktingarnas tragiska situation förvärras dessutom ytterligare av framväxten av islamisk fundamentalism i området. Gaddafi hade redan innan elfte september upphört sitt samarbete med islamiska terrorister, framförallt då han just fruktade att de islamistiska grupperingarna i landet en dag skulle vända sig emot honom. Vid ett flertal tillfällen hjälpte också Gaddafis underrättelsetjänst Väst med uppgifter om såväl libyska stridande i Afghanistan som om den pakistanske atomingenjören Abdul Kadir Khan.
Därtill kunde Wikileaks göra det uppmärksammade avslöjandet att den amerikanske generalen William Ward, chef för USA:s Africa Command, redan år 2009 hävdat att Libyen var ”a top partner in combating transnational terrorism”. Denna kommuniké påpekade vidare att Gaddafi hyste en genuin rädsla för den framväxande fundamentalismen och fruktade att ett terrorbälte, från Mauretanien till Somalia, skulle uppstå om man ej förmådde kontrollera Libyens södra gräns. Man hade till och med lyckats förmå flertalet av landets tuaregstammar att upphöra sitt samarbete med islamistiska terrorgrupper, däribland al-Qaida.
Men mycket av det som Gaddafi fruktade har nu också skett. En inte ringa del av Libyens rebeller var övertygade islamister, som i ett tidigt skede hade sponsrats av USA:s allierade Qatar; dessa miliser vägrade därtill att låta sig avväpnas efter Gaddafis fall. I dagsläget utspelar sig de facto ett inbördeskrig mellan islamistiska rebeller och mer sekulära krafter. Därtill har islamisterna funnit en ovärderlig fristad i Libyens södra delar, något som i sin tur i allra högsta grad har bidragit till framväxten av islamiströrelser i Libyens närområde. Tuaregstammarna i söder begav sig söderut till Mali och återupprättade snabbt sitt samarbete med islamistiska organisationer. Redan i januari 2012 påbörjade dessa ett väpnat uppror mot landets regering. 2013 blev hotet så stort att Frankrike tvingades ingripa militärt.
Närområdets destabilisering
Dessutom bidrog den kaosartade situationen i Libyen till att spä på den gryende konflikten i Syrien. Inte bara den nyvalda libyska regeringen erbjöd sig skeppa vapen till de syriska rebellerna, utan vapen smugglades även av landets diverse islamistiska grupperingar. En rapport utförd av FN:S säkerhetsråd hävdade år 2013 att Libyen blivit den huvudsakliga källan för regionens vapen; vapnen hade sedan smugglats in i Syrien genom Turkiet eller norra Libanon. En del av dessa vapen, bland annat har man oroats över så kallade MANPADs, ”man-portable air defense systems”, som spridit sig till Egypten och även till Gaza. Redan år 2011 varnade också Human Rights Watch för denna spridning av vapen i Libyens närområde .
Sverige tvingas i anslutning till denna katastrof inte bara att mottaga en fullkomligt oproportionerlig del av antalet flyktingar, utan även att drabbas av islamisk terrorism. Under den senaste tiden har denna hotbild också, i och med framväxten av den Islamiska staten i gränsområdet mellan Syrien och Irak, kommit att bli allt allvarligare.
Det mest tragiska i sammanhanget är att denna katastrof mycket väl hade kunnat undvikas. Jag har i mina två tidigare artiklar försökt visa att den aktivistiska utrikespolitiska linje, som ofta är antingen direkt eller indirekt inspirerad av neokonservativa idéströmningar, inte är förenlig med den historiska konservatismens betoning av försiktighet och eftertänksamhet. Libyen är det mest flagranta skräckexemplet på vad som kan gå fel ifall upplysningsradikalismens rigida ideal, oberoende av de seder och samhällsinstitutioner som under historiens gång växt fram, får styra utrikespolitiska beslut.
Sverigedemokraterna var det enda riksdagsparti, och detta faktum bör åter och åter betonas, som motsatte sig denna oansvariga och fullkomligt omdömeslösa förstörelse av Libyen; alla övriga riksdagspartier tävlade om att visa störst iver inför ett ingripande i ett land vars språk de ej kunde tala och vars kultur de inte hade de mest grundläggande kunskaper om. Sveriges deltagande i Libyeninsatsen och Sverigedemokraternas ansvarsfulla motstånd däremot kommer förhoppningsvis gå till historien som ett slående bevis på den interventionistiska utrikespolitikens återvändsgränd.
Viktor Svensson, fri skribent