Libyen var en gång ett av Afrikas mest välmående länder och en av världens främsta oljeproducenter. Kvinnor var i lag, om än inte alltid i praktiken, jämlikar med männen och barnäktenskap hade förbjudits. Medborgarna åtnjöt gratis utbildning, gratis sjukvård och väsentliga sociala förmåner. Givetvis var Libyen ingen demokrati. Där rådde omfattande korruption och Gaddafi kontrollerade nära nog hela statsapparaten genom nepotism. Men Libyen var ett stabilt land med en framtid. Idag är Libyen en så kallad ”failed state” härjad av inbördeskrig, svält och övergrepp. Hur kunde detta ske?
Inbördeskriget i Libyen
Protester inspirerade av den arabiska våren i Egypten och Tunisien började i mitten av januari 2011. Demonstranterna var upprörda över bostadsbristen och korruptionen i landet. Inom kort urartade demonstrationerna till ren vandalism; man satte eld på bilar, regeringsbyggnader och gjorde sig skyldig till allmän skadegörelse. Den 17 mars 2011 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973, vilken framdrevs av USA, för att rättfärdiga ett militärt ingripande i Libyen. Samtidigt beslutade Obamaadministrationen om att förse den libyska oppositionen med vapen. Även Qatar, idag ökänt för att sponsra islamistiska rörelser i Syrien, hade då redan börjat utföra sina första vapenleveranser till rebellerna. Libyen riskerade gruvliga blodbad om Väst ej ingrep mot Gaddafis diktatur, hävdade man. Den 19 mars implementerades en flygförbudszon över norra Libyen och den av Nato ledda interventionen tog sin början.
Likväl var de återkommande påståendena om Gaddafis övergrepp mot civila överdrivna, ja rent ut sagt lögnaktiga. Den mest bisarra delen i det då pågående propagandakriget mot Libyen var sannolikt när Susan Rice, USA:s ambassadör i FN, på fullaste allvar hävdade att Gaddafi försåg sina soldater med viagra för att de bättre skulle kunna våldföra sig på kvinnliga demonstranter. Rice, som länge varit känd som sin förkärlek till interventioner, hade inga bevis för sina anklagelser och de kritiserades häftigt av ett flertal experter, bland annat från Amnesty International.
I själva verket har situationen för mänskliga rättigheter blivit värre i Libyen efter Gaddafis fall. Inte bara utförde rebellerna oräkneliga politiska mord omedelbart efter maktövertagandet, utan de började även förfölja landets svarta befolkning. 30 000 afrikanskättade libyer fördrevs från staden Tawergha; Human Rights Watch gick så långt som att hävda rebellernas brott mot mänskliga rättigheter mycket väl kunde utgöra ”brott mot mänskligheten”. Givetvis begick även Gaddafis styrkor övergrepp även de, men nuvarande uppgifter tyder på att den mediala bilden därav var kraftigt överdriven. I den saudiska nyhetskanalen al-Arabiya hade 10 000 dödsfall rapporterats från östra Libyen, medan Human Rights Watch blott rapporterade 233. Allt som allt beräknas omkring 1000 människor ha mist livet från och med protesternas början i januari till och med Natos intervention i mitten av mars. Majoriteten av dessa var otvivelaktigt stridande och innefattar såväl Gaddafis soldater som rebeller.
Ytterligare exempel kan nämnas. Den qatariska mediekanalen al-Jazeera hävdade enträget 2011 att Gaddafis flygvapen urskillningslöst bombade civila i Tripoli och Benghazi. Uppgifterna, som flitigt citerades i amerikansk och europeisk media, visade sig sedan vara falska. Tvärtom hade Gaddafis styrkor i hög grad försökt minimera civila dödsoffer i dessa områden. Statistiken från städer som Misurta och Tripoli visar detta med all önskvärd tydlighet.
Kort innan den av Nato ledda interventionen påbörjades försökte man frenetiskt rättfärdiga en dylik inblandning genom att hänvisa till rebellernas utsatta situation i Benghazi. Staden var landets sista rebellfäste och var dessutom mer eller mindre omringad av Gaddafis styrkor. Man hävdade ivrigt att ett blodbad riskerades om staden intogs. I själva verket hade emellertid Gaddafi lämnat flyktvägar till Egypten öppna för Benghazis rebeller och lovade så sent som den 17 mars att beskydda stadens civila från övergrepp. Interventionens förespråkare hade inga som helst belägg för sina påståenden.
Det tämligen oblodiga inbördeskriget hade i praktiken vunnits av Gaddafi, men interventionen fördröjde det ända till och med slutet av oktober. Den libyska regeringen efter kriget beräknade att drygt 11 000 människor omkommit under konfliktens gång .
USA:s intervention i Libyen och landets nuvarande situation visar tydligt på den neokonservativa utrikespolitikens resultat och denna tankeströmnings felaktiga principer. De visar också på hur mottagliga dagens västerlänningar, oavsett ideologisk hemvist, är för dess naiva tro på social ingenjörskonst och dess förakt för historien. De libyska rebellernas, av vilka de flesta antingen motiverades av stamlojalitet eller av religiös radikalisering, seger visade sig vara en katastrof för landet. Libyen befinner sig idag i ett grymt inbördeskrig mellan sekulära krafter och islamister och en stor del av dess infrastruktur ligger i spillror. Därtill resulterade interventionen i att omkring 10 000 människor helt i onödan miste livet.
Debatten i Sverige och Sverigedemokraternas hållning
Den svenska debatten speglade i allra högsta grad den som fördes i övriga västvärlden. Carl Bildt var, otroligt nog, en av få svenska politiker som genom sitt uttalande i Sveriges Radio visade på ett visst omdöme. Gustav Fridolin var inte lika balanserad, utan menade att alla möjliga medel borde användas för att förhindra Gaddafis framfart. Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde var även han ytterst häftig i sin kritik mot Bildt och liknade den libyska revolutionen vid den egyptiska, ovetande om att likheterna faktiskt var slående, med tanke på det Muslimska brödraskapets inflytande i den senare. Likaså socialdemokraternas talesman Carina Hägg, som kanske i dagsläget kommit att ångra sig, tyckte att Bildts hållning var både upprörande och pinsam för hela den svenska regeringen.
Reaktionerna på Bildts försiktiga hållning visar i allra högsta grad hur begränsad den utrikespolitiska debatten är i Sverige och hur lätt det är att komma undan med de mest hisnande påståenden. Det mest skrattretande utspelet stod dock Margot Wallström för. I en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter citerade hon okritiskt Susan Rices uppgifter om hur Gaddafis utdelade viagra till sina soldater. ”Mycket” hävdade Wallström ”talar för att potensmedicin för första gången har använts som ett led i krigföringen i Libyen”.
I slutändan gick också den dåvarande borgerliga regeringens proposition om deltagande i interventionen igenom. Regeringen valde därtill att skicka åtta gripenplan och operationen varade från och med den 3 juli till och med slutet av oktober 2011. Även om alla riksdagspartier, utöver Sverigedemokraterna, uppvisade en stor enighet kring beslutet att deltaga i insatsen, fanns sprickor inom vissa av partierna. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin kritiserades skarpt av Marita Ulvskog, partiets dåvarande gruppledare i EU, för sitt stöd för insatsen. Likväl stödde också Ulvskog utökade sanktioner mot Gaddafis regering, varför någon djupare utrikespolitisk analys alltså inte kan sägas ha legat bakom hennes kritiska ställningstagande.
Sverigedemokraternas hållning var dock en helt annan och visar att partiet ingalunda kan betraktas som ett enfrågeparti; tvärtom visade partiets ställningstagande mot interventionen i Libyen en klokhet och en omdömesförmåga många kanske inte väntat sig. Björn Söder vände sig tydligt mot de övriga riksdagspartiernas okritiska hållning i en debattartikel i SvD. Med rätta påpekade Söder att det ej existerade något trovärdigt alternativ till Gaddafi och att landet saknade grundläggande förutsättningar för en så radikal omvälvning. Interventionen och de övriga partiernas yrkande på deltagande däri kallade han oansvarigt. Istället föreslog Söder humanitära hjälpinsatser för Libyens flyktingar.
Partiet yrkade även på att riksdagspropositionen rörande deltagande i interventionen skulle avslås. Genom att påpeka att Sverige som deltagare i konflikten också skulle vara ansvarig för dess konsekvenser visade man tydligt de övriga partiernas omdömeslöshet. Partiets hållning undgick dock inte kritik, men i ljuset av uppgifterna från Human Rights Watch, Amnesty International och ett flertal internationella experter, vilka enhälligt visat hur katastrofal den av Nato ledda insatsen i själva verket var, kan man väl knappast hävda att dylik kritik av partiets linje väger särskilt tungt. Emellertid visar den på hur inflytelserika idéer om en aktivistisk utrikespolitik, inspirerade av neokonservatismen och med den besläktade idéströmningar, kommit att bli i samtidens utrikespolitiska debatt och därför också på vikten av en konservativ kritik därav: en kritik vänd mot utopiska föreställningar om social ingenjörskonst och om vår förmåga att på våldets väg framtvinga anständiga samhällen.
Genom sin ansvarsfulla kritik av dylika föreställningar och genom sitt omdömesgilla beslut att motsätta sig interventionen i Libyen visade Sverigedemokraternas partiledning på att en konservativ utrikespolitisk linje inte bara är önskvärd, utan också möjlig.
Viktor Svensson, fri skribent