Det är lustigt att tänka sig att det inte var så länge sedan Sverigedemokraterna var ett perifert parti. I valet 2006 erhölls blygsamma tre procent av rösterna och dessförinnan brukade stödet i opinionsundersökningar smusslas undan under posten ”övriga”. Under förra mandatperioden kunde journalister spefullt framhålla ett en röst på Sverigedemokraterna väl var bortkastad, partiet var ju så litet och saknade inflytande i Riksdagen.
Inte nu längre. På ett decennium har Sverigedemokraterna marscherat från iskall periferi till politikens glödheta mitt och aspirerar nu på positionen som Sveriges största parti. Det är ett gott betyg till partiledningen och samtidigt en rejäl tankeställare för alla dem som sett det som ett överordnat mål att motarbeta detta parti. Vad gjorde ni för fel?
När SD nyligen, för en i sammanhanget billig penning, köpte annonsplats på ett endaste ställe i Stockholms tunnelbana så ägde man återigen den politiska scenen. Budskapet, en markering mot tiggeri och människohandel, var kaxigt i tonen men innehållsmässigt harmlöst. Det hindrade inte twittervänstern från att gå i totalt spinn och det dröjde inte förrän samtliga större media hade fokus på frågan. Till på köpet bestämde sig stökvänstern för att storma tunnelbanestationen och vandalisera materialet och för säkerhets skull också ge sig på två närvarande journalister. Så mycket var yttrandefriheten värd.
Det blev med andra ord full poäng för SD:s kommunikationsavdelning. Alla andra partier som bekant lämnar walk-over i tiggeridebatten. Moderaterna gjorde förvisso ett utspel mot organiserat tiggeri i våras, men backade omedelbart från sina egna förslag. SD äger alltså den frågan.
Och det är inget undantag. Hela budgetdiskussionen i höstas kretsade kring Sverigedemokraternas agerande och den så kallade Decemberöverenskommelsen har på intet vis skickat ut partiet i kulisserna. Tvärtom sätter just budgetprocessen fokus på Sverigedemokraterna som det enda oppositionspartiet i och med att Alliansen lägger ned sina vapen. Budgetprocessen är ett för Alliansen smärtsamt återkommande fenomen, två gånger per år tvingas man förklara för väljarna att man är opposition i ord men inte i handling.
Migrationsfrågan står i politikens fokus. De övriga partierna hukar och konstaterar att alla deras vackra ord står sig slätt i verkligheten, men de är oförmögna att föreslå förändringar. De kan endast reagera på Migrationsverkets senaste prognoser genom att skramla ihop tio miljarder till, sedan tio till, samtidigt som väsentligt mindre satsningar på till exempel socialpolitik måste avvisas av kostnadsskäl. Eftersom övriga partier helt har överlåtit kritik mot migrationspolitiken till Sverigedemokraterna så äger partiet självklart också denna fråga från början till slut flera gånger om.
Vänsterpressen sparar ingen möda i att demonisera det förfärliga partiet, förtigandets tid har vi lagt bakom oss. Den borgerliga pressen har med rynkade ögonbryn kommit fram till att vänsterjournalisternas demagogi är obalanserad och efterlyser saklig kritik mot SD. Men när kritiken ska levereras brukar det bli förvånansvärt tyst. Hur förklarar man, utifrån aktuell politik, sitt avståndstagande från Sveriges snart största parti? Demokratin rymmer alltid olika ståndpunkter, men det finns knappast underlag för kritik som motiverar pariastatus. Borgerliga skribenter, jag vet att ni vet detta.
SD:s normaliseringsprocess har i alla fall inte undgått vanligt folk, vilket förklarar den mest dramatiska opinionsförskjutningen i svensk modern historia. Därmed kommer SD garanterat stå i centrum nästa valrörelse. Jag ser egentligen bara två möjliga valresultat, antingen ingår SD i regeringsunderlaget eller så positionerar man sig som urstark opposition och självklar utmanare om makten inför nästa omgång. Själv kan jag leva med båda dessa resultat, men för Sveriges skull hoppas jag verkligen på det förra.
Tomas Brandberg