Det som alla visste skulle ske, för snarare än senare, skedde igår. För första gången var Sverigedemokraterna största parti i en opinionsmätning. Detta efter att ha fått 25,2 procent i YouGovs mätning. När SD för första gången passerade Moderaterna i Sentios julimätning skrev jag att ”ingen kan vara förvånad”. Den här gången verkan ingen vara det heller.

Kvällstidningarna rapporterade förhållandevis sakligt om mätningen. Bara public service surade. Sveriges radio undrade om mätningen ändå inte var ”värdelös” medan SVT lade nästan allt fokus på mätningens metodik. Men mediernas reaktion är inte det intressanta i detta fall utan vad mätningens resultat säger om Sverige 2015 och vilka följderna kan bli.

Det verkar som att verkligheten slutligen har kommit ikapp Sverige och svenskarna. Det går inte se SD:s raketfärd genom opinionshimlen som något annat än att det blivit omöjligt att dölja invandringens konsekvenser för svenska folket och att den skamkänsla som varit förknippat med att stödja ett parti som värnar Sverige håller på att släppa. Händelserna denna sommar – mordet på Lisa Holm, dubbelmordet på Ikea, handgranaterna i Malmö och gangsterkrigen i var och varannan stad – spelar förstås roll. Precis som den vänsterextrema vandaliseringen av SD:s reklamkampanj i Stockholms tunnelbana.

Lägg till det den underliggande känslan, och för många människor den konkreta upplevelsen, av att Sverige inte bara är på väg i fel riktning utan handlöst tumlar utför. I snart sagt varje sektor av det svenska samhället är det kris. Bostadsbristen är enorm trots högt byggande, polisen klarar inte av sitt arbete, försvaret är obefintligt och skolan ska vi inte ens tala om. Listan kan göras hur lång som helst. Och över allt detta svävar den aldrig sinande massinvandringen, med allt vad den för med sig.

Den socialdemokratiska bloggaren Johan Westerholm kallade igår Malmö för en ”förlorad stad”. Det är en närmast surrealistisk tanke som är svår att ta in. Skulle en svensk stad vara förlorad. Till vad? Till en invandringsexplosion utan slut, till gängkrig, till en polis och utryckningsverksamhet som går på knäna i den omänskliga arbetsbördan.

Sverige har tagit enorm skada av den fullständigt verklighetsfrånvända politik som förts på område efter område under decennier. Nu ligger sprickorna i öppen dager. Eliten som styr Sverige vill inget se, men uppenbarligen gör numera åtminstone en fjärdedel av svenskarna det.