Det är lätt att känna igen stilen hos den vänsterorienterade politiska journalistkåren som sedan länge hetsat mot Sverigedemokraterna. Det finns aldrig några gråzoner i beskrivningen, bilden är alltid svart eller vit. Gärna hyllas de förment goda, som delar deras egen bild av verkligheten, och fördöms de utpekat onda som i bästa fall endast ska ställas i skamvrån i sämsta fall skickas till deras motsvarighet till Gulag. Sverigedemokrater ska inte tas på allvar, de ska stigmatiseras och utmålas som en fara för samhället som måste bekämpas. Mot denna bakgrund är det inte alls konstigt att Ola Larsmo på Dagens Nyheters kultursida den 19 augusti agiterar så att gnistorna ryker. Före Internets genombrott hade hans agitation fått stå oemotsagt, den hade kanske förstärkts ytterligare av likasinnade. Ska den självutnämnda godhetsvänster få fortsätta sina onyanserade angrepp?
Larsmo är ute efter att cementera sjuklöverns politiska isolering av Sverigedemokraterna som manifesteras genom Decemberöverenskommelsen. Han angriper ett antal liberala journalister som försökt tina upp de frostiga relationerna inom svensk politik. Han anklagar de för att handla i strid mot liberalismens anda och mening. Det är tydligt att han reducerar den liberala ideologin till att utgöra den tidigare folkpartiledaren Benkt Westerbergs förvirrade hopkok. En viktig sida av liberalismen uteblir i Larsmos angrepp: John Stuart Mills bok om Frihet och Adam Smith krav på en rationell produktion.
När Larsmo slungar ut sina besvärjelser om hoten mot demokratin när någon utöver Sverigedemokraterna lyfter fram kritik mot den svenska migrationspolitiken och andas att SD inte är helt fel ute glömmer han att Mills värnar det fria ordet, det förutsättningslösa samtalet. Mills är mot åsiktsstyrning eller förtryck, alltså helt i strid mot Larsmos strategi mot SD. Menar Larsmo att Mills inte är representativ för liberaler? Kan det inte vara så att de som nu försöker lyfta på locket i migrationsdebatten, de som ser farorna med decemberöverenskommelsen i själva verket verkar i en sann liberal anda?
Rubriken på Larsmos artikel vittnar om hans brist på omdöme: ”Liberalismens ökenvandring högerut”. Har inte liberalismen alltid haft en högerfalang som sluter upp bakom Adam Smith teorier om den rationella produktionen och den fria marknaden? Med sin rubrik blundar Larsmo för fakta, men han är inte ute efter att leverera en beskrivning av verkligheten som den ser ut i all sin komplexitet. Han vill slå fast sin version av liberalism som inte har något med liberalismen som helhet att göra, det är den av kulturmarxism präglade liberalismen han vill väcka till liv.
För att lyckas med sitt uppsåt tar han till den sedvanliga vänstermetoden genom att hävda att SD befinner sig mitt i ”Unghögerns tankevärld” – ”guilt by association”. Han nöjer sig inte med att koppla samman SD med Rudolf Kjellén eller Vitalis Norström. Han fortsätter med Adrian Molin som gav ut sin bok Stafetten går vidare i flera upplagor och som hyste tydliga sympatier med auktoritära partier i Europa. Han slutar med att spåra en idépolitisk kontinuitet från det ur Högern sprungna Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) och SD, varvid vi återkommer till den från vänstern sedvanliga anklagelsen om nazism. Cirkeln är sluten i en Larsmos hjärna.
De personer som runt sekelskiftet 1900 utgjorde den s.k. unghögern var förankrade i det gamla högerpartiet t.ex. Rudolf Kjellén som vid olika tillfällen satt i riksdagens båda kamrar för högern. Han förde en konsekvent opposition mot liberalism och marxistiskt orienterad socialism, men det är hans vedersakare som utmålar honom som en nazistisk apostel. Vänstern har aldrig gjort upp med sitt förflutna. De har blundat för sina övergrepp och sin maktfullkomlighet, de väljer att hoppa över obehagliga delar av sin historia. Lenin eller Stalin avfärdas som icke-socialister, de har vantolkat ideologin och därför kan de hoppa över Lenin och Stalin, de kastas lättvindigt på historien skräphög. Även den reformistiska vänstern har sina skelett i garderoben. Ingen journalist ältar Hjalmar Brantings initiativ till ett försvarligande av produktion eller när den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engbergs skriver negativa artiklar om judarna, som skrevs i arbetet under hans tid som chefredaktör.
Simsalabim så är de delarna i deras historia inte en del av dagens socialdemokrati och de väljer inte att ta avstånd från dessa sina föregångare, utan kan gesvint gå vidare som om detta aldrig hänt. Men dagens höger ska inte få göra samma sak. Därför väljer moderater att helt ta avstånd från sitt förflutna, att skämmas för sina sant konservativa kämpar i det förflutna trots att de inte har blod på sina händer som Lenin och Stalin.
Att SD lyfter fram vårt konservativa arv är hedervärt, men det finns ingen som vill kopiera den tidens konservatism. SD borde se på vårt gemensamma förflutna genom att tillåta sig att plocka det som är godast i godisskålen t.ex. Vitalis Norströms kritik av masskultur i den industriella revolutionens fotspår. Han förutsåg den standardisering och likformighet som globaliseringen leder till. Också Kjelléns försvar av nationen, hans krav på att jämlikhet i rättigheter kräver jämlikhet i skyldigheter är lika relevant idag som när han var verksam i debatt och politik.
Betyder detta att Larsmo har rätt när han hävdar att SD:s uppslutning bakom det svenska folkhemmet är Kjelléns inte socialdemokratins? SD har otvetydigt tagit intryck av delar av Kjelléns synsätt och värderingar, men deras folkhemsvision vilar i ännu större utsträckning på socialdemokratin under Per-Albin Hansson. Framför allt är det SSU:s förste ordförande Rickard Lindström som är SD:s förebild i arbetet för en förnyelse av folkhemmet. Han var nationalist och förespråkade en nationell samling genom en socialpolitik som skapar trygghet för det svenska folket. Han var för en restriktiv migrationspolitik och han verkade för en social dialog. Dagens socialdemokrater har förträngt Rickard Lindström och har perverterat hans folkhemsvision.
I själva verket menar jag att folkhemsidén har gått vilse i ett kulturmarxistiskt träsk. Hur kan man annars förstå hur lättvindigt socialdemokratin övergett sin tro på det svenska folkhemmet, på den svenska neutraliteten eller alliansfriheten, på statligt eller kommunalt ägande av verksamhet som är välfärdens kärna – omvårdnad av barn, sjuka och äldre. Häri ser jag orsaken till socialdemokratins kris och jag ser SD som en reaktion på de missförhållanden som finns i vårt nuvarande samhälle, men detta intresserar inte demagogen Ola Larsmo. Han vi fortsätta rida på sina höga hästar, men hans värja är inte ädel.
Uffe Hansen