Hos det nuvarande Centerpartiet är det mycket svårt att finna några konservativa drag. De har tvärtom gjort sitt bästa för att framstå som borgerlighetens mest radikala röst, t.ex. i synen på mångkultur. Det är märkligt med tanke på deras historiska koppling till bondeklassen, som av naturen inte borde omfamna radikalism av detta slag. Tidigare i historien finns det också intressanta konservativa personlighter i deras krets. I denna artikel skall Nils Wohlin (1881-1948) framlyftas, en person som förvisso var mer trogen idéer än partier (han tillhörde en tid också högern och fungerade en period som politisk vilde).

Nils Wohlin föddes år 1881 i Stockholm. Wohlins fader var förvisso urhandlare, men han härstammade i sin tur från norrländska bönder – Wohlins livslånga engagemang för bondeklassen kan alltså delvis förklaras av släktskäl. Som matematiklärare i gymnasiet hade den sedermera internationellt ryktbare nationalekonomen Gustav Cassel, vilket bör ha befordrat ett tidigt intresse för både matematik och samhällsfrågor. Universitetsstudierna gällde emellertid till en början matematik och naturvetenskap, och samhällsforskningen kom först senare. Att det fanns en stor humanistisk bredd i hans intressen visar dock hans ungdomsdiktning. Hans arbetade sig snabbt genom examinationssystemet och skulle till att lägga fram en doktorsavhandling i fysik, men avstod plötsligt att ventilera den redan tryckta avhandlingen. Orsaken var ett räknefel, enligt Wohlins biograf Birger Hagård, vars framställning, Nils Wohlin – konservativ centerpolitiker (1976), vi här bygger på.

Misslyckandet i naturvetenskapen ledde till ett omsadlande till nationalekonomin, som han började studera för Cassel. Under utlandsstudier i Tyskland kom han i kontakt med den s.k. historiska skolan i nationalekonomin, genom dess representanter Adolph Wagner och Gustav von Schmoller. Den historiska skolan motsatte sig liberalismen och socialismens schematiska natur, och förespråkade sociala reformer utifrån en syn på ekonomin som ett konkret, historiskt framväxt fenomen. Detta passade hans konservativa läggning. Hemma i Sverige framlade han i snabb takt åtskilliga akademiska skrifter. Hans fokus förflyttades så småningom till statistiken, ett ämne som han blev professor i år 1916.

Wohlins publikationer som ledde fram till professuren gällde företrädesvis agrara frågor. Vid sidan av insamlandet av statistiska uppgifter utvecklade han också en agrarpolitisk åskådning. Wohlin menade att bondeklassens ställning har undergrävts. Det beror på att penningekonomin har ersatt naturahushållning. I spåren av detta utvecklas också liberala och individualistiska värderingar. Den traditionella kulturen ersätts av en modern stadskultur. Kärleken till den nedärvda jorden försvagas, vilket var huvudorsaken till den dåtida migrationen till Amerika enligt Wohlin. Han menar vidare att bondeklassen är statens ryggrad, och dess försvagande riskerade hela dess välfärd. Det var tvunget att komma till motåtgärder, som tryggade landsbygdens försörjning.

När professuren var bärgad och den akademiska meriteringen mindre trängande, fanns det tid att engagera sig mer politiskt. Han uppskattade högern p.g.a. dess nationalism och försvarsvänlighet, men ser samtidigt behovet av ett socialt medvetet, nationellt centrumparti, som kan ha bondeklassen som bas. År 1918 finner han detta parti i Jordbrukarnas riksförbund (som efter sammanslagning skulle förenas med Bondeförbundet, Centerpartiets föregångare). Detta engagemang ledde till ett riksdagsmandat år 1919. Det kan ur ett nutida perspektiv tyckas egenartat att gå direkt från en professur till en riksdagsplats, men bara i samma riksdagsgrupp fanns också professorerna K. G. Westman och C. A. Reuterskiöld. Om än med ett stort allmänintresse engagerade jordbruksfrågorna mest. Han kritiserade inledningsvis högerns ekonomiska liberalism och oförståelse för bondeklassen. Han är snarast mer försonlig till Socialdemokraterna, där han hoppas kunna väcka förståelse för böndernas krav hos den icke-marxistiska falangen – snart blir han dock trött på den socialistiska dogmatiken, och inser det omöjliga i företaget. Hans antisocialism blir därmed så framträdande att han år 1923, mot sitt eget parti, understödde och tog plats i Ernst Tryggers högerregering i egenskap av handelsminister.

Detta ledde till begynnande spänningar i förhållande till sitt eget parti. Efter att ha blivit alltmer marginaliserad blir han efter en strid år 1927 blir politisk vilde. Efter Arvid Lindmans valseger blir han finansminister i den nya högerregeringen och har således lämnat centern bakom sig. Han tvingas dock bort efter en häftig presskampanj redan år 1929. Efter ett par år i kylan återvänder han sedan till Bondeförbundet. Kanske hörde han också bäst hemma där, agrarkonservativ som han var, lika kritisk mot marxism som liberalism. Egentligen hörde han kanske inte hemma i något parti. Det var en person för vilken idéerna var viktigare än partierna – en åsikt som i dag måste kännas uppfriskande. Han förtjänar att ihågkommas för sina unika analyser av den svenska bondeklassen, men också som en mångsidig konservativ idépolitiker. Han är också en påminnelse om att Centerpartiet en gång i tiden kunde rymma personer av ett helt annat slag än nu.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent