6   +   6   =  

Den 13 augusti var det ”Earth Overshoot Day”, det vill säga dagen då vi ur globalt perspektiv anses börja låna och liksom sätta oss i skuld till planeten under resten av året. Jag var länge djupt skeptisk till dylika resonemang och när jag en dag undersökte hur Världsnaturfonden räknar sig fram till sådana datum kunde jag bara skaka på huvudet.

Hand upp, vem känner till vilka parametrar man tar hänsyn till i dessa diskussioner? Brytning av fosfor, kobolt och aluminium? Fel. Utsläpp av hälsoskadliga kemiska föreningar? Fel igen. Rätt svar lyder som följer; mängd odlad mark, avverkning av skog, utsläpp av koldioxid, utnyttjande av fiskevatten, användning av betesmark och lustigt nog bebyggd mark. Jag vill för ordningens skull framhålla att man på många platser brottas med högst konkreta miljöproblem och att till exempel vissa fiskevatten är överbelastade, men detta kan absolut inte kompenseras av lägre koldioxidutsläpp.

Det som för övrigt är lite iögonenfallande om man tittar på de där kurvorna är hur långsamt (!) belastningen stiger. Trots att jordens befolkning har fördubblats och det genomsnittliga globala välståndet utan tvekan har ökat på 40 år så har mängden jordbruksmark bara ökat svagt, detsamma gäller avverkning av skog. Detta beror på att vi idag har mycket bättre teknologi för att utnyttja de resurser vi disponerar. Kommer vi i framtiden att sprida dagens moderna jordbruksteknik till fattigare länder? Ja. Kommer vi i framtiden att ytterligare finslipa dagens teknologi? Säkerligen.

Hela hållbarhetspessimismen skulle spricka om inte koldioxiden togs med. Om vi bortser från koldioxidutsläppen skulle vi nämligen enligt Världsnaturfondens egna beräkningar med god marginal kunna leva året runt på befintliga resurser. Vi skulle bara behöva äta lite mer odlad fisk istället för viltfångad, alternativt använda befintliga fiskevatten lite slugare.

Hur är det då med koldioxid och global uppvärmning? Har man självbevarelsedrift avstår man tills vidare från att uttala sig alltför tvärsäkert, men vi kan återkomma till ämnet i senare krönikor. Tills vidare konstaterar jag att det finns betydande frågetecken kring klimatalarmisternas övertygelser. Till att börja med borde vi döpa om fenomenet till ”vattenånge-effekten”, eftersom koldioxid i sig, rent fysikaliskt, med nuvarande trender inte kan värma planeten mycket mer än någon enstaka grad på hundra år. Hela teorin om flera graders temperaturökning bygger på förstärkande effekter, väsentligen från vattenånga, ett resonemang som stör mitt vetenskapliga sinnelag. Det innebär nämligen att jordens medeltemperatur skulle vara ytterst instabil och känslig för ”rundgång” av förstärkande effekter, vilket geologerna inte bekräftar när man blickar tillbaka.

Men stopp där, är inte 97 procent av experterna överens om att koldioxidutsläppen måste minska? Fel. Det är en utbredd missuppfattning som en normalt läskunnig, engelskspråkig person med tillgång till internet lätt kan vederlägga.

År 2008, alltså för sju år sedan, genomförde en amerikansk student en enkät där hon ställde två frågor till ett antal akademiker, som själva fick bedöma sin kompetens. Bland de akademiker som definierade sig själva som experter på klimatfrågor svarade 97 procent ja på följande fråga: “Do you think human activity is a significant contributing factor in changing mean global temperatures?” Märk väl, ”experterna” tog inte ställning till om detta var farligt och uttalade sig inte heller om vilka åtgärder som skulle vara adekvata. Med sådana frågeställningar skulle man få helt annan statistik, jag skulle också säga att forskningsläget har nyanserats sedan 2008.

Är detta kanske oviktigt? Är det inte sunt ekonomiskt tänkande att hushålla med resurser under alla omständigheter? Delvis är det det, men om man inte läser terrängen rätt kan man faktiskt lätt ta ut fel färdriktning. Politik och ekonomi handlar om att göra kloka prioriteringar, satsar man mer på något satsar man mindre på något annat. Hållbarhetsindustrin omsätter miljardbelopp bara i Sverige och åtgärderna är dessutom ofta ineffektiva om de inte rentav motverkar sitt syfte. Jag är av den lite udda uppfattningen att dessa pengar ofta skulle kunna användas bättre till sådant som sjukvård och utbildning.

Jag vet dessutom att många bär på en genuin men kanske inte helt välgrundad hållbarhetsoro. Jag har sett undersökningar som visar att yngre människor inte har någon tro på framtiden på grund av frågor som dessa. Det är sorgligt.

Att vi skulle behöva si och så många jordklot är ett tvivelaktigt kommunikationsknep från organisationer som vill ha uppmärksamhet. Lätt att förstå – och missförstå. Däremot står mänskligheten inför många så kallade utmaningar, såsom fattigdomsbekämpning, fred och säkerhet och mycket, mycket mer. Men ingen av dem har särskilt mycket med den 13 augusti att göra.

Tomas Brandberg