Samtiden bad tre skribenter ta sig an konservatismen. Vad är den idag, vad har den varit och har den någon framtid? Först ut var Carl-Johan Ljungberg (länk), sedan Simon O. Pettersson (länk) och nu avslutar David Lindén.

Få ord är i dagens Sverige så pass missförstått som ordet konservativ. Det beror delvis på att ”världens modernaste land” länge låtsades som om att konservatismen och de konservativa inte existerade.

Detta trots att olika sidor av konservatismen återfanns hos författare som Sven Delblanc, Sven Stolpe och då och då, Vilhelm Moberg. Dessutom glömmer man att konservatismen även manifesterades i Almstriden, då Ur-Östermalmare som kåsören Kar de Mumma allierade sig med radikala ungdomar för att stoppa förvandlingen av Kungsträdgården i Stockholm.

Samt att den första borgerliga regeringen i modern tid, 1976, i mångt och mycket kom till stånd på grund av Centerpartiets motstånd mot Socialdemokraternas blinda framtidstro.

Förhållningssättet har av Carl Bildt beskrivits som att om moderatledaren Gösta Bohman och centerledaren Thorbjörn Fälldin inte hade någonting att prata om ”så kunde de alltid fördjupa sig i fördömanden av okunniga och pietetslösa stadsplanerare”. Ord som klingar nästan lika sant idag som de gjorde på det galna 1970-talet och det är hög tid att man återigen börjar diskutera och utveckla konservatismen.

I dagens politiska debatt är konservatismen emellertid undanträngd till förmån för liberalismen och det är därför som det behövs en diskussion och debatt om modern konservatism. Men det handlar inte om att per automatik förkasta förändringar och leva efter devisen ”förändring är förnedring”, vilken på halvt allvar tillskrivits studentföreningen Heimdal i Uppsala.

Ett konservativt förhållningssätt bottnar istället i tanken att förändring inte skall innebära förnedring. Det förtjänar också att betonas i den politiska debatten och inom politiken i stort, där den enskilda människan ofta tenderar att bli det första offret när politiker vill driva igenom en storslagen ny vision. Trots att det kanske inte hade behövs så försöker samhällets framstegsoptimister att laga det som redan fungerar och konsekvensen av detta är att medborgarna förlorar tilltron till samhället och till politiken.

Vad är då modern konservatism? Frågan är befogad att ställa då många vill göra anspråk på att kunna både definiera, använda och förkasta ideologin. Men det kanske viktigaste av allt är att påminna om att konservatismen inte är en ideologi, utan snarare ett förhållningssätt.

Det handlar om att vara försiktig, lyssna på människor – framför allt väljarna – och inte backa för att då och då propagera åsikter som för stunden ter sig omoderna.

Det faktum att konservatismen också tar tillvara på en gemensam historia för att med hjälp av denna kunskap lösa framtidens problem gör den också livaktig. Dessutom bör betonas att den på grund av sin avsaknad av utopisk framtid inte heller tenderar att missbrukas av anhängare med fäblesser för totalitära lösningar.

Den andra frågan som måste besvaras är vad modern konservatism kan göra för samhället? En fråga som i sig skulle kräva flera akademiska studier för att besvaras i sin helhet, men som också kan summeras med att den skulle minska spänningarna i samhället.

Ty om varje makthavare skulle måna om att förändring inte skulle innebära förnedring skulle stora väljargrupper inte se någon anledning att rösta för så kallade missnöjespartier.

Förvisso skulle det kräva att politiker ger ifrån sig delar av sin makt och därför kanske den moderna konservatismen bör ses som något av en utopi när det gäller Sverige. Men samtidigt finns det också en grogrund för dessa idéer då de flesta väljare vill leva sina liv i största möjliga självständighet gentemot myndigheter och stat. Det verkar dock inte makthavarna förstå de tror att alla vill leva gratis och arbeta så lite som möjligt.

I dagens Sverige ses konservativ som ett skällsord och det är därför som det är viktigt att påbörja debatten om den moderna konservatismen. Anledningen till detta är att det är en bred europeisk idétradition som åstadkommit storheter från Edmund Burke till Friedrich von Hayek och är det enda förhållningssättet som är garanten mot de ideologier som föreslår snabba lösningar, som ofta involverar attacker mot minoriteter.

Sålunda kan man se konservatism som en garant för demokratin och människans fri och rättigheter. På längre sikt kan det också skapa en tryggare nation och en vitalare kultur som också tillåter sig att influeras och uppdateras i möten med andra kulturer.

Det betyder emellertid inte att man helhjärtat importerar allt, utan att man själv väljer vad som är värt att bevara. På det hela taget kan man därför summera den moderna konservatismen som en ideologi och ett förhållningssätt vilket tar medborgarna på allvar.

Det handlar nämligen inte om valboskap eller kunder, utan om att skapa en ram inom vilket människor kan förverkliga sig själva och skapa en bank av referenser från historien som kan användas för att sakta men säkert gå in i framtiden. Visioner som enkom kan förverkligas med hjälp av den moderna konservatismen som är öppen, medkännande och fast rotad i det som varit före för att hjälpa dem som kommer efter oss.

David Lindén,
doktorand i historia vid King’s College, London där han skriver en avhandling om svenskt-brittiska kontakter inom konservativa partier efter 1970.