För en vecka sedan tappade en svensk man förståndet och högg ihjäl två eritreaner. Det hittar jag på förstås, kanske lite olämpligt. Men det är fortfarande en fullt möjlig händelse, jag går inte i god för alla svenskar. Vissa är psykiskt labila och skulle i värsta fall kunna få för sig att mörda utan provokation, både landsmän och givetvis också utlänningar. Ingen kan säga att det är omöjligt.
Och hade det nu verkligen hänt så vet jag ungefär vilken reaktionen hade blivit. På ett mycket tidigt stadium hade man börjat kalla det för ”hatbrott”, det hade blivit värdegrundsterapi i varenda TV-soffa och vi hade fått ännu en landsomfattande medial kampanj mot rasism. Fackeltåg. Manifestationer. Kollektiv skuld. Fundera på om Sverigedemokraternas argaste motståndare skulle ha några problem med att utnyttja en sådan händelse för politiska syften. Att partiet med emfas tar avstånd från våld skulle i sammanhanget väga lätt.
Nu var det visst tvärtom, det vill säga ett par svenskar höggs ihjäl av en utländsk man. Då är det förstås inget hatbrott och på Rapport berättar kriminologen Jerzy Sarnecki förnumstigt att våldsbrotten inte ökar. Hand upp, vem tror att Rapport hade skickat in Sarnecki om gärningsmannen hade varit svensk?
Jag vill i sammanhanget notera att Jimmie Åkesson var den som reagerade på denna händelse klokt och med värdighet, via SD-kuriren manar han kortfattat till eftertanke och uppmanar oss att låta polisen utreda händelsen i lugn och ro. Det är en sansad reaktion, ett gott exempel för både migrationsskeptiker och migrationsvänner. I skrivande stund har Sveriges statsminister Stefan Löfven inte sagt något alls om detta.
Man blir alldeles självklart genuint upprörd av en händelse som denna, men less is more. Det är av någon anledning besvärligt att hitta statistik över grov brottslighet kopplat till härkomst, men hey, folk fattar ju ändå. Vi bör alltså följa Jimmies exempel och reagera med försiktighet, i största synnerhet tills vi har alla fakta. Jag anser att man aldrig helt och hållet kan gardera sig från enskilda tragiska händelser och man ska inte dra växlar på en enskild gärningsmans ursprung. Nästa gång kan han mycket väl heta Kalle, vad säger ni då?
Emellertid, media reagerar väldigt olika beroende på vem som antas ligga bakom ett brott. Många är väldigt snabba på tangentbordet när skon sitter på andra foten. Vi drar oss till minnes en dam som förra året påstod sig ha blivit misshandlad av en svensk islamofob (ja det visste hon säkert), en mystisk individ som man trots omfattande undersökningar inte hittade det minsta spår av, ej heller på hennes huvudduk som han alltså skulle ha slitit av henne. Ännu mer gåtfullt blev det när flera män senare skulle ha sökt upp henne på en parkeringsplats och framfört hot, av allt att döma ett rent påhitt. Några bevis behövdes emellertid inte för att media skulle blåsa upp det hela till rent vansinniga proportioner och för att diverse linslusar skulle posera med huvudduk för att visa sitt stöd för det jag kan förmoda var en mytoman.
När utländska besökare skär halsen av våra medmänniskor sitter vi tysta och stilla i båten så att ingen tar illa upp. Vi fortsätter bara att diskutera det senaste uttrycket för strukturell rasism, nämligen färgen på plåster. När däremot en moské fattade eld så var det från första stund en politisk fråga. Den gången reagerade ministrar på den initiala ryktesspridningen som ofta följer på en sådan händelse. Pinsamt blev det förstås när polisens utredning så småningom visade att branden började i en klädhög. Inget tydde på ett attentat utifrån.
Lite nyfiken blir man ju ändå, vad hade hijab-damen och den brinnande moskén som inte mordoffren på Ikea hade? Det aktuella brottet har ju dessutom av allt att döma ägt rum på riktigt.
Fundera på det. Själv säger jag gör som Jimmie och tänk efter först, tala sedan. Och känner man frustration över att det är lågt i tak i debatten så påminner jag om att det ändå bara finns ett budskap som etablissemanget förstår. Röstsedeln. Med detta demokratins allra vassaste vapen kan vi med all önskvärd tydlighet förklara vad vi tycker om deras dubbla måttstockar. Väl mött 2018, om inte förr.
Tomas Brandberg