Till sommarläsning har jag fått ”Kluvet land” i mina händer, skriven av åtta olika författare och sammanställd av Anders Bockgård, som är jordbrukare, skogsbrukare och författare. På baksidan presenteras boken som en ”antologi om klyftan mellan stad och land”. Efter att ha läst samtliga kapitel noterar jag att boken är mer än så. Snarare ser jag ett försök att skildra det allt längre avståndet mellan makthavarna och det man skulle kalla för vanligt folk, oavsett var man bor. Det är en stor och viktig uppgift.

Därmed alltså inte sagt att landsbygden lämnas därhän. Per-Ola Olsson, även kallad ”Sveriges snyggaste bonde”, beskriver sin hopplösa kamp mot djurskyddskontrollanter som punktmarkerar och trakasserar honom på hans mjölkgård tills han tvingas lämna ifrån sig hela besättningen. Det är förfärande läsning, även om just Olssons kapitel i första hand är en personlig berättelse. Den frispråkige centerpartisten Staffan Danielsson beskriver emellertid samma fenomen ur ett lite mer generellt perspektiv, lantbrukare är i ett uppenbart underläge gentemot myndigheterna. Enligt Danielsson håller vi dessutom på att knäcka våra egna lantbrukare med hårda djurskyddskrav, medan vi importerar alltmer mat från andra länder med lägre krav. Frågan är bara, hur har det blivit så?

Det närmaste vi kommer en övergripande analys har vi i agronomen Karl Danielssons avsnitt. Med avstamp i jakt och vargfrågor lyfter han fram de politiska partiernas engagemang för miljön som ett frieri till unga storstadsväljare, som förlorat kontakten med landsbygden och ser naturen som ett förlorat paradis. Men detta är bara ett exempel på klyftan mellan makt och verklighet.

Två framträdande kapitel, skrivna av bokens redaktör Anders Bockgård och läraren Annelie Sjöberg, handlar om medias makt respektive feminismens roll i dagens Sverige. Ur stilistiskt perspektiv är det inga lysande texter, men deras resonemang förtjänar verkligen att lyftas fram. Framför allt att sätter författarna fingret på skillnaden mellan vanligt sunt förnuft och politikens och medias referensramar. Varken Bockgård eller Sjöberg väjer för övrigt för känsliga ämnen, som invandrares brottslighet och social turism. Just detta är befriande, författarna ägnar sig inte åt den självcensur som vi är så vana vid.

Ett mycket intressant kapitel är skrivet av före detta landsbruksdirektören i Sparbankerna Lars-Håkan Halldin. Det är en huvudsakligen renhårig analys av Sverigedemokraterna. Att detta kapitel över huvud taget är med utgör ett budskap i sig. I det kluvna landet är Sverigedemokraterna det parti som många besvikna väljare vänder sig, förklarligt nog. Det är mycket hedervärt av Halldin att, till skillnad från hur etablerade media brukar göra, gå direkt till källan (i det här fallet SD:s egna dokument) för att därmed avfärda anklagelserna om fascism och nazism. Av utrymmesskäl avstår jag från längre citat, men det finns åtskilliga passager i Halldins kapitel som i kvalitet överträffar det man brukar läsa i våra etablerade dagstidningar.

På vissa punkter tycker jag emellertid att Halldins berättelse är lite skev. Han går lite till överdrift i sina försök att framställa SD:s gräsrötter som utstötta underdogs, medan framgångarna förklaras genom de andra partiernas tillkortakommanden och med att SD:s partiledning agerar så ”skickligt”. Min analys skulle vara att aktiva sverigedemokrater framför allt är ganska rakryggade, det som skiljer partiledning och gräsrötter i det snabbväxande partiet är framför allt erfarenhet.

Att SD:s partiledning kommunikativt skulle vara skickligare än de andra rävarna stämmer knappast, men allt blir ju så mycket lättare när man har det sunda förnuftet på sin sida. Att media genom sin propaganda liksom indirekt skulle gå SD:s ärenden, vilket Halldin hävdar, är nog inte heller korrekt. Medias behandling har varit oerhört skadlig för SD och har hållit tillbaka utvecklingen ett antal år.

Så har vi också de obligatoriska brasklapparna, de ska tydligen vara med om man som Halldin vågar skriva neutralt och till och med lite positivt om SD. Halldin beskriver förvånansvärt hederligt SD:s demokratiska väsen och försvar av folkhemmet, men man får lätt ett intryck av att han själv liksom är lite för fin för att inte hålla armlängds avstånd. Han hakar till exempel upp sig på uttrycket ”Sverigevänner”, som för honom tydligen känns obehagligt, oklart varför. Han återkommer sedan till sin känsla av obehag men utan att förklara vad han grundar den på. Dylikt är vi ju vana vid, men just Halldin är ju uppenbart analytiskt lagd, så varför torgför han sina känslor utan att förklara dem bättre?

Jag kan inte nog understryka att jag håller med om mycket i Halldins kapitel, inte minst vad gäller förslaget om politisk försoning och dialog. Men jag stannar upp vid detta citat: ”Det skall vara roligt att utmana SD på intellektuella debatter.”

Jamen vem är jag att neka Lars-Håkan Halldin detta nöje? Låt oss träffas och diskutera politik, med eller utan publik. Eller varför kan han inte börja med att förklara varför han känner obehag inför Sverigedemokraterna? Redaktören hälsar att han gärna upplåter plats här i Samtiden åt en intellektuellt hederligt formulerad kritik av Sverigedemokraternas politik. Make my day.

Jag tror, uppriktigt, att denna förmodade dialog skulle vara ett symboliskt steg i rätt riktning mot ett land med starkare sammanhållning mellan stad och land, där den sociala tilliten stärks och där makten och människorna inte är riktigt så främmande för varandra. Ett mindre kluvet land, helt enkelt.

Tomas Brandberg