Vad ger det i dag att läsa de socialdemokratiska ideologerna Gunnar och Alva Myrdals debattskrift Kris i befolkningsfrågan från år 1934? Ger det bara en inblick i folkhemmets skuggsidor, i den sociala ingenjörskonstens och kulturradikalismens skrämmande värld? Delvis ger det detta, och den bör studeras just därför, men samtidigt ger denna klassiker en orientering i en av vår tids alltför litet diskuterade ödesfrågor, befolkningsfrågan. Den kan därmed tjäna som underlag till en förnyad debatt i denna fråga, även om slutsatserna för en konservativ måste bli helt annorlunda.

När makarna Myrdals bok kom ut stod befolkningspolitiken inför ett paradigmskifte. De såg att den tidigare problemformuleringen, att ett alltför stort barnafödande leder till försörjningsproblem, borde ersättas av en annan – att ett otillräckligt barnafödande leder till problem för befolkningens återväxt. En fyllig och, om man bortser från den vanliga oförståelsen för konservativa synpunkter, mycket lärorik idéhistorisk introduktion ges här. Här beskrivs hur den tidige befolkningsteoretikern Thomas Robert Malthus (1776-1834) hävdade att befolkningsökning alltid skulle leda till svårigheter för näringsförsörjningen. Detta leder till en väldig pessimism. Ekonomisk tillväxt leder till befolkningstillväxt, som i sin tur leder till fattigdom. Fattigdomen är därmed naturnödvändig.

Nymalthusianerna, som i Sverige hade sin mest framträdande representant hos den radikale liberale nationalekonomen Knut Wicksell (1851-1926), hade en mer optimistisk syn. De menade att detta fattigdomsalstrande ekorrhjul kunde övervinnas medelst barnbegränsning. Deras program, som enligt makarna Myrdal i huvudsak hade anammats av socialisterna, förefall vara det vinnande. Barnbegränsningen hade segrat och födslotalen sjönk kraftigt. Bara två skrankor återstod: preventivlagen och förbudet mot fosterfördrivning. Bägge hade i praktiken blivit verkningslösa, menade Myrdal, och borde därför upphävas. Här inställer sig ett kraftigt frågetecken. Kan man motivera det livsutsläckande som aborten innebär med en sådan ”pragmatism”, särskilt som man säger sig värna om folkets återväxt? Här anar man Myrdals svårighet att acceptera några slags åtgärder som upplevs som ”konservativa” eller ”bakåtsträvande”, en allvarlig intellektuell låsning som de inte var ensamma om.

Trots denna låsning insåg de emellertid nymalthusianismens grundläggande problem – den kraftiga barnbegräsningen leder till problem för samhällets återväxt. Det fanns ingen ”naturlig jämvikt”. Kanske skulle befolkningstalen falla i alla evighet. De i dag ständigt diskuterade problemen om en åldrande befolkning och att allt färre skulle försörja allt fler insåg de redan här. Det är också mycket intressant att de, till skillnad från vår tids socialdemokrater, inte alls trodde att ökad invandring skulle vara något slags lösning. Den skulle innebära en press nedåt på lönerna och inte accepteras av arbetarklassen. I värsta fall skulle den också bidra till ökad arbetslöshet, om förhållandena var sådana, att arbetslösheten var stor. I dag vet vi av erfarenhet, att invandringen inte hjälper till för att försörja de gamla, utan tvärtom innebär omfattande utgifter, som inte sällan måste tas just från de gamla. Dock har den politiska acceptansen för invandringen trots allt varit mycket högre än Myrdal förutspådde. De folkliga protestyttringarna däremot har först på senare år fått något politiskt eller medialt utrymme. Kanske kunde de inte föresväva dem att det skulle vara möjligt att driva en politik direkt på tvärs med folkviljan.

Makarna Myrdals problembeskrivning tycks alltså i flera avseenden vara rimlig. Tidigt insåg de en av vår tids största ödesfrågor. Skriften innehåller några av de bästa analyserna av befolkningspolitikens utveckling och idéhistoriska bakgrund. När det gäller deras lösningsförslag måste emellertid många kraftiga reservationer göras. Vissa av förslagen kan övervägas, t.ex. ökade ekonomiska incitament för barnafödande eller förbättringar på bostadsmarknaden, men snart blir förslagen mycket tveksamma. Det hänger samman med deras allmänt kulturradikala och modernistiska grundsyn, där alla konservativa insikter går förlorade. Det heter: ”Den gammaldags stabila och med den hävdvunna moralens patina förskönade patriarkaliska familjetypen är nämligen lika omöjlig och oändamålsenlig i våra dagar som en riddarrustning för en ingenjör.” Detta avspeglar en syn där kulturradikalismens segertåg tas för självklart. Traditionella familjemönster kan inte överleva enligt denna modell. Det enda som återstår att göra är att försöka anpassa sig till de nya realiteterna, t.ex. genom att överlåta mer av uppfostringsansvaret på staten.

Problemet är att denna premiss är felaktig. Det finns inget som säger att den traditionella familjen måste upphävas. Tvärtom borde dess fortlevande vara en huvudbeståndsdel i varje rimlig befolkningspolitik, för att det är den naturliga formen för barnalstrande. Utifrån denna utgångspunkt borde sedan en aktiv befolkningspolitik formuleras. Problemet är inte enkelt. Exakt vilka åtgärder som är verkningsfulla återstår att se. Men frågan måste börja diskuteras, realistiskt och lösningsorienterat, och det felaktiga och orealistiska invandringsargumentet måste omedelbart uppgivas. Att läsa Myrdal kan faktiskt vara till viss hjälp.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent