First they ignore you
Then they laugh at you
Then they fight you
Then you win

Mahatma Gandhi

Det är ett ögonblick av glädje att läsa att Sverigedemokraterna, enligt senaste mätningen från YouGov, stöds av var fjärde väljare. Två andra mätningar som kom nästan samtidigt bekräftar den ökande trenden, förvisso på något lägre nivåer.

Ingen ignorerar Sverigedemokraterna längre. Jag skulle säga att vi befinner oss i ett skede där motståndarna ömsom förlöjligar, ömsom bekämpar partiet med alla till buds stående medel. Och det går inte särskilt bra för dem.

Jag har tidigare betraktat 30 procents väljarstöd före 2018 som mycket osannolikt, men det där beror nu i hög grad på de andra partierna. Deras reaktioner på 25 procent blir nu avgörande för om 30 procent ska ligga inom räckhåll. Hittills har jag inte sett något som tyder på att de har någon egentlig krismedvetenhet, jag ser bara mer av det som tog oss så här långt. Det är när allt kommer omkring inte SD:s ansvar att de andra partierna har otur när de tänker, men tanken att vi bidrar till deras intellektuella tillkortakommanden förföljer mig faktiskt.

Euforin övergår ganska snabbt i eftertanke. Begrunda att Sverige efter hundra år med Socialdemokraterna som det självklart största partiet faktiskt kan stå inför ett tronskifte, för en kortare eller en längre tid.

Är vi redo att se SD i regeringen? Om partiet faktiskt råkar bli störst i nästa val är frågan helt relevant, men vi kan inte blunda för att SD är ett parti med ganska seriös växtvärk. För mindre än ett år sedan var partiets organisation anpassat till valresultatet 2010, sex procent. Med denna referens talar nu allt för en flerdubbling till nästa val, vilket innebär en så kallad utmaning för partiets organisation.

Vilka siffror vi än fantiserar om så är femtioen procent emellertid inte på radarn. Direkt inflytande erhålls sålunda i någon form av samverkan med andra politiska krafter. Och det verkar de inte vara redo för, ännu. Alternativet till SD stavas S&M och vi ser ju att de redan har känt på varandra lite och ingått den infamösa Decemberöverenskommelsen. Problemet för deras del är att jag tror att ett fördjupat arbete skulle desillusionera deras anhängare och bana väg för ett ännu starkare SD. Var ska detta sluta?

I mitt eget facebook-flöde ser jag åtskilliga uttryck för ilska. Jag förstår denna känsla och delar den i viss mån. Ett av de gamla partiernas största problem är att de vägrar ta till sig att folk är arga, på riktigt. Det är inte rimligt att miljarder och åter miljarder läggs på ”ensamkommande flyktingbarn”, som i många fall kanske varken är barn, ensamma eller berättigade till flyktingstatus, när kommunerna sparar på i stort sett allt annat. Det är inte rimligt att finansministern rycker på axlarna åt 18-20 miljarder i ökande migrationskostnader när en modest satsning på äldrevården måste avvisas av kostnadsskäl.

Men det är inte vreden som leder oss till slutmålet – att vara med och ta ansvar för vårt lands framtid. Notera att jag skriver ”vara med och”, detta är nämligen inget vi kan göra på egen hand. Vi måste, hur lönlöst det än kan förefalla just nu, fortsätta sträcka ut handen till dem som spottar på oss och erbjuda dem dialog, kompromisser, och samarbete där man ger och tar. Hur detta går vet jag inte, det jag däremot vet är att situationen för Sverigedemokraternas del kommer att kräva både ansvar och inte så lite hårt arbete.

Jag tror absolut på seger, i någon form, inom en överskådlig framtid. Det som börjar oroa mig är hur segern ska förvaltas. Liknelsen må vara lite långsökt på många sätt, men Mahatma Gandhi som jag citerar ovan fick huvudvärken från helvetet när han väl nådde makten. Det finns ett oändligt antal exempel på oppositionella rörelser som varit nog så kaxiga i oppositionsställning, men vars stjärnor sedan dalat så fort man hamnat i maktställning.

Jag förordar ödmjukhet i framgångens stund, det kan i någon mån minska risken för baksmälla dagen efter. Sjuklöverns högmod håller till slut på att bli dess fall, en läxa att lära för dem som kommer efter …

Tomas Brandberg