I morgon håller Jimmie Åkesson sitt årliga sommartal i hemstaden Sölvesborg. Nedan följer tre förslag på vad Åkesson kan prata om.

Orons sommar
Stefan Löfven använde begreppet ”orons sommar” i sitt sommartal här om veckan. Han hade dessförinnan inte vågat uttala sig om Ikeamorden i Västerås. Det hade däremot Åkesson. Den senares uttalande var nyktert utan att förlora sin skärpa. Jämfört med statsministerns ekande tystnad var det en rimlig reaktion. Jag tror att det är i den våldsvåg som sköljer över Sverige som Åkesson ska inleda sitt tal. Då kommenterar han direkt hur dagens Sverige faktiskt ser ut.

Europas invandringskris
För tillfället pågår en enorm folkvandring till Europa från primärt Mellanöstern och Afrikas horn. Det är vår tids stora utmaning. Bilder från centrala och sydöstra Europa vittnar om den anstormning som fortgår. Många ger sig dessutom ut på riskabla båtfärder på Medelhavet. Att alla som vill komma till Europa får göra det är inte möjligt, det förstår de flesta. Att det på kort sikt inte finns någon lösning på grundproblemen i invandrarnas hemländer förändrar inte det. Det EU bör göra är att enas om att gemensamt försöka minska attraktionskraften för att invandra till Europa, bland annat genom att i samma anda som Australien agera strikt mot båtburen människosmugglingen.

Opinionen och det politiska landskapet
Sverigedemokraterna stormar fram i opinionen – inte minst på grund av innehållet i de två punkterna ovan. SD:s blotta storlek omstöper det politiska landskapet i grunden. Frågan är när borgerligheten ska ta sig ur den tvångströja man satt sig själv i? Här kan Åkesson bara spekulera och gotta sig åt att för varje dag som borgerligheten inte gör upp med sin invandringsliberalism gynnar det SD. När de väl normaliserar sin migrationspolitik kommer det också gynnar SD.

Intresset för talet borde vara större än någonsin. SD:s stora opinionsframgångar under sommaren garanterar det. Därför är det också Åkessons viktigaste sommartal. Det politiska ledarskapet och persongalleriet är svagare än någonsin i Sverige. Stefan Löfven är ingen Göran Persson och Anna Kinberg Batra har inte Fredrik Reinfeldts kvaliteter, men dessvärre hans svaga sidor.

Tillfället är utmärkt för Åkesson att presentera sig själv som en ledare – inte bara för oppositionen och det snabbas växande parti – utan för Sverige. Sommaren 2015 kan gå till historien som den tidpunkt då Sverigedemokraterna på allvar blev ett regeringsalternativ.