När Sverigedemokraternas affischer i Stockholms tunnelbana revs ner i början av augusti, så blev jag chockad. Men det som orsakade chocken var inte att vänsterextremister hade rivit ner affischerna, man är van vid att extremvänstern har ett antidemokratiskt beteende. Det som chockade mig var att Sverigedemokraternas affischer ansågs vara ett problem i ett Sverige som har bostadskris, en invandringspolitik som inte kan finansieras, en misslyckad integrationspolitik, IS-aktivister i sina förorter och mängder av andra problem.

I en hel vecka innan affischerna revs ner så var Sverigedemokraternas affischer huvudämnet i svensk media. Svensk media verkade plötsligt bestå av ”lantisar” som hade sett en bil för första gången. Svenska journalister var så förundrade över dessa affischer att de skrev rad efter rad om samma affischer. Jag var i Stockholm och såg affischerna och budskapet var viktigt, men jag förstår inte hur svensk media kunde vara så fascinerad av det i en hel vecka.

Denna process där svensk media i en hel vecka glömde alla Sveriges problem och var besatt av dessa affischer avslutades med en våldsam manifestation där vänsterextremister rev ner SD-affischerna och trodde sig ha löst alla Sveriges problem. Samtidigt som det skrevs debattartikel efter debattartikel om dessa affischer så skedde bland annat granatattacker i Malmö, en stad som endast har litet mer än 300 000 invånare.

Emir Selimi, grundare och ordförande för Unga Romer samt Raoul Wallenberg-pristagare 2014, gick så långt att han jämförde SD-affischerna med Förintelsen. Ja, det stämmer! Selimi jämförde några affischer i Stockholms tunnelbana med den systematiska Förintelsen av 6 miljoner judar.

Efter att affischerna rivits ner så skrevs flera artiklar om att Sverigedemokraterna egentligen provocerat fram debatten om affischerna. Jag tror inte att det finns någon Sverigedemokrat som tror att det finns människor i Sverige som är dumma nog att prata om affischer i en hel vecka. Folk som är med i Sverigedemokraterna pratar om Sveriges riktiga problem. Man pratar om ungdomar som får vänta i flera år tills de får sin första bostad. Man pratar om den otrygghet som råder på våra gator. Man pratar om arbetslösheten i Sverige. Man pratar om den bristande kvalitén i våra skolor. Man pratar om det utbredda tiggeriet. Det här är några av Sveriges riktiga problem. Folk som lever i en bubbla pratar om affischer i en hel vecka. Sverigedemokrater lever i verkligheten och pratar om verkligheten.

Nu är affischerna borta och åter igen står vänstern utan några lösningar inför Sveriges riktiga problem. För sanningen är den att man inte kan riva bort samhällets riktiga problem. När det gäller de riktiga problemen i samhället så har vänstern inga svar, men de kan prata om SD-affischer i en hel vecka.

Det ironiska är att vänstern inte har några svar på det problem som SD lyfte upp i sin affischkampanj, nämligen tiggeriet. Håller man sig till sakpolitiken så vinner SD varje debatt. Men om vi ska tävla i vem som river ner affischer fortast, så vinner nog vänstern. Själva anledningen till att vänstern pratar om Sverigedemokraternas affischer i en hel vecka är för att de saknar politik för dagens samhällsproblem. Det är också därför Stefan Löfven är osynlig nuförtiden. Han har ingenting att säga om de utmaningar som Sverige står inför.

Men trots detta är det chockerande att se fördumningen inom vänstern. Det är svårt att acceptera att i ett demokratiskt och västerländskt land som Sverige så handlar debatten i en hel vecka om kampanjaffischer och det politiska målet blir att ta ner dem. Sverige är ju faktiskt större än Svedala och mer tolerant än Kina, är det då verkligen lämpligt att den nationella politiska debatten handlar om vilka kampanjaffischer vi ska tillåta? Andra länder i Europa diskuterar viktiga politiska frågor som invandringen, försvaret och tryggheten, medan Sverige diskuterar vilka affischer man ska riva ner den här veckan.

Jag avslutar med en fråga till den politiska apatins offer. Okej, ni rev ner några affischer. Ska ni riva ner en annan affisch nästa vecka? Och när ni har rivit ner alla affischer, hur har ni förändrat någonting? Alla de människor som röstade och såg till att SD blev Sveriges tredje största parti är ju inga affischer som kan rivas ner. De är människor som trots alla hot, påtryckningar och smutskastning valde att rösta på en politik som vill göra skillnad. Hur ska du riva ner de dummer?

Nima Gholam Ali Pour