Många ser sitt land som en självklarhet. Vår syn på det egna landet präglas av vanan och av det vi tagit som givet när vi växte upp. I länder med svag identitet eller där nationens liv är hotat ligger det annorlunda till. Där höjer man sitt land till skyarna och söker hitta fiender eller skyldiga till dess problem. Men att ha ett land är ingen självklarhet. Inte ens fast den rätten bland annat finns införd i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 (art. 15:1).

Man märker hur vi i Sverige har fått en debatt, där de som gillar och vill värna vårt land angrips. De får höra att positiva nationskänslor nästan lagbundet uppammar fientlighet och våld. De får även höra att nationer antar en måttstock, enligt vilken somliga grupper anses stå lägre varför de kan angripas och även dödas. Mer eller mindre relevanta exempel på folkmord förs fram, allt från 30-talets Tyskland och Idi Amins Uganda till 90-talets Bosnien.

De som inte tror att nationskänslor måste bädda för våld upplever sig ofta stå utan argument. Fast de är övertygade om att en trygg känsla för det egna landet är något positivt och inneslutande, ger de tappt eller lockas av debattens uppskruvade tonläge svara lika aggressivt. Något som knappast leder till insikt.

Som ett stöd för dem som anser nationen vara av godo har den brittiske populärhistorikern Peter Furtado samlat en rad välskrivna kortessäer på temat Histories of nations: How their identities were forged (Thames & Hudson, 320 s, illustrerad) där många problem fint reds ut.

Syftet är att visa hur ett antal nationer uppkommit (här har 28 länder med olika motiv valts ut) och inte minst hur de lyckas bestå. Inläggen som är skrivna av fackhistoriker eller andra kvalificerade skribenter ger prov på allt från rena historiska slumper och klara makt- eller geopolitiska mönster till målmedvetet nationsbyggande som projekt ledda av starka individer. Essäerna söker alla visa hur en gemensam identitet växt fram under sökande efter en nationell sammanhållning, men låter mestadels historiska fakta tala för sig själva. Genom de skiftande villkoren hos dessa nationsexperiment skymtar som en sorts ljuskälla det trygghetsbehov och den vilja till kontinuitet i sin nation som väl flertalet människor har. Fast denna önskan är stark kan inget land bara bilda en nation – det visar sig kunna ske först i ett läge när tiden är mogen och omständigheterna medger det.

För att överleva måste en nation givetvis lämnas i fred av grannar och stormakter. Här visas detta genom länder som Polen, Tjeckien och Ungern, vars identiteter värkt fram i en utdragen maktpolitisk nötning med främst Tyskland, Ryssland och Österrike. I andra fall har en inre (regional eller kulturell) splittring rått med ”försenat” nationsbyggande som följd; goda exempel på detta är Italien och Tyskland. Bidraget om Italien ger för övrigt katolska kyrkan skuld för att misstro och svag medborgaranda ännu topprider italiensk politik. Det är svårt att bedöma hur riktig synpunkten är.

Inte så få globalister önskar som bekant att vi ”glömmer historien” och utgår från dagens behov. ”Behoven” anses i sin tur vara desamma över hela jorden. I en sådan ”tidlös” värld, utan kollektiva minnen eller framväxta institutioner, kan dagsfrågor lösas mer konfliktlöst och rationellt anser man. Men tanken är ljusblå. I boken får USA företräda ett slag av nationsbygge, där kravet på enhet satts lågt och landets grundare anses ha velat fjärma sig från historien, i varje fall inte styras av den. Har då historien övergivit USA? Ett förflutet har landet men det är mycket komplext, och det har genom strävan till demokrati liksom kravet att ta landet från dess urbefolkning fått en delvis annan kvalitet än Europas historia. En rad problem som kolonisterna hoppades undkomma har återvänt, och till och med det krig mot moderlandet England som George Washington förde blev det långt ifrån sista, med amerikanska inbördeskriget och de båda världskrigen som en tragisk fortsättning och med flera amerikanska ingripanden i omvärlden därefter. Att USA liksom andra folk har behövt en identitet i sin nationsbildning är klart, lika klart är att det inte har räckt med att uppamma en ren så kallad ”författningspatriotism”.

I flera andra nationer har krig och nödlägen gett en skjuts åt nationsbildandet, särskilt då viljestarka individer har gripit initiativet. Man kan nämna män som Bismarck, Cavour eller Atatürk. En grupp för sig bildar de nationer som utvecklats mer ”långsamt”, som har kunnat pröva sina gemensamma institutioner under längre tid och stadfästa dem när de väl mognat i tjänst hos folkets intressen. De skandinaviska länderna, Finland och Kanada kan grovt sett räknas dit, även om Finland också tillhör de av krigisk stormaktsvilja skapade länderna. För Kanadas del tänker vi knappast på hur sent detta blev ett land i egentlig mening, samtidigt som vi glömmer hur länder som Österrike – och Sverige efter 1718 – efter kortare eller längre perioder som stormakt fick påta sig en roll som ”smånation”.

En del av dem som misstror nationer ser det nationella rätt klichéartat – psykologerna skulle tala om ”projektioner” – och det finns enligt dessa kritiker litet utrymme för ”särartsmotiverad” variation och konstruktiv nationsutveckling. De anser att nationen mest närs av primitiva känslor liksom att den inte fungerar bättre än ”modernare” politiska former. Men inför de analyser som görs i boken slås man av, att också nationen som ram för politiken har ”lärt sig” liksom att konstruktiva innovationer har skett. Ja kanske många förbättringar har kunnat ske just tack vare att man ägde det ramverk, det samförstånd och det relativa lugn som nationer erbjuder. USA står här i särklass, men också Tyskland har varit nyskapande (inte bara uppenbart med dess författning efter 1945; man kan även påminna om det tidiga 1800-talets konfliktdämpande tullunion, om tyska juristers viktiga utveckling av ”rättsstaten” eller om Karl von Steins civilreformer). Storbritanniens bidrag till Europas moderna styresskick är lika obestridligt, och kontrasten mellan två viktiga poler i Europas erfarenhet – det erfarenhetsmässiga brittiska och det franska jakobinska med dess drag av politisk abstraktion och dirigism – kommer tydligt fram. I skuggan av de brittiska framgångarna har dock ett grannland som det reformatoriska Holland hamnat i skuggan. Som bidrag till en ovärderlig arbetsdelning presenterar boken flera praktiska holländska uppslag, inte bara på det tekniska och kommersiella området utan lika mycket på det politiskt konstitutionella. I inget av dessa fall kan man förbigå nationalkänslan, då det gällt att utveckla nya politiska ramverk.

På samma sätt som ett land en gång har agerat nationell pionjär kan det dock senare möta problem. Fallen är många men själva USA hör numera hit med sin enorma och synbarligen ohejdbara ökning av statsmakten, sina dyra sociala välfärdsprogram och inte minst sina enorma försvarsåtaganden; andra och mer svårfångade kulturella och psykologiska krisfenomen att förtiga.

Det står inte i boken men samhällsvetaren Fukuyama har nyligen hävdat att USA bl a genom domstolarnas gigantiska roll och via så kallad litigation (då starka intressen går förbi politiken för att införa förändringar via stämning och tvingande domstolsbeslut) förhindrar att effektiva politiska åtgärder vidtas. Det USA där kongressen i dag tyngs ned av ärendeöverlastning och förtroendebrist är enligt Fukuyama därmed mer illa ute än själva Europa med dess tröga beslutsordningar.

Är då nationer som regel ofelbara? Har de rätt, enligt formeln ”My country right or wrong”? Det är knappast riktigt. Vi vet hur Tyskland efter 1945 sökte rena diktaturårens facit. Med historikers, psykologers och andras hjälp bedrev landet en bred ”medborgarskolning”. Även i Sverige har olösta, märkliga handlingar ur det förflutna synats av historikerna och viktiga problem och perioder omvärderats. I Furtados bok visar avsnittet om Ryssland (med författarens stora beklagande) hur ovilliga detta lands medborgare enligt opinionsmätningar ännu är att påta sig skuld för Stalintidens många brott. Flera borde nog påminna sig den ryske författaren Aleksander Solzjenitsyns ord om att nationerna på kristet manér bör ”göra bot”, något som givetvis gäller alla de brott som kan ha begåtts av dagens nationer. Det bittra och oförlösta kan annars kvarbli som en böld i nationens minne. Självömkan och självcentrering är inte bara personliga fel, de kan lika lätt förgifta en hel nation.

Boken är spännande och befriande genom sin historiska bredd och nyansrikedom. Den är viktig för dem som besväras av schabloner och förvrängningar, främst hos dagens mer ensidiga globalister. Nationen bör inte räknas ut, men heller inte den vida etiska och kulturella erfarenhet som bär den och när våra känslor för den.

Att den även belyser hur modern forskning erbjuder nya analytiska redskap för att förstå den komplexa skapelse som nationen är gör Peter Furtados bok desto viktigare.

Carl Johan Ljungberg, fil. dr