Samtiden bad tre skribenter ta sig an konservatismen. Vad är den idag, vad har den varit och har den någon framtid? Först ut är Carl-Johan Ljungberg.

Tanken att man kan skapa en konservativ agenda finner många i dag befängd. En konservativ riktar ju blicken bakåt och drömmer om det som varit. Eller gör han inte det?

Först ett påpekande. Vi brukar för det första hellre tala om liberalkonservativ, än konservativ enbart. Termen syftar på att en modern konservativ vill stödja det som i sina huvuddrag visat sig tjäna människan väl, och i detta ingår alltså även en sorts tyglad liberal marknadsekonomi, och kalla det ’traditionellt modifierade’ liberala rättigheter.

Stödet för marknadsekonomin förutsätter dock att den har gränser, kalla det ett etiskt-kulturellt ramverk, som hindrar ekonomiska strävanden från att gå för långt. Man kan även uppfatta detta som att vi då vi handlar ekonomiskt måste ha en ”inre broms” mot våra impulser. Många, även inom de konservativas krets, glömmer dock lätt det senare.

Det är altså en missuppfattning att konservativa skulle vilja se ett visst samhälle som önskvärt eller vilja drömma om det som varit. Kanske ett samhälle där all slags jämlikhet förkastas och ting som tronen, altaret och svärdet hyllas. Något sådant föresvävar knappast reflekterande, moderna konservativa. Det som varit behövs som inspiration, som något vi lär av, ibland vördar men som vi framför allt tar vår avstamp ifrån. I övrigt lever vi i nuet, vi äger där i princip en fullständig frihet.

Därför bör man vid sidan om traditionen framhäva vad den inre personligheten betyder, en personlighet med en etiskt skolad vilja och en moralisk fantasi som bas. Allt det som tänkaren Burke sammanfattade som vår ”moraliska fantasi”.

Det viktiga är inte hur samhället ser ut, det viktiga är vår moraliska beredskap – vår förmåga att klarsynt granska oss själva.

Det betyder att man i främsta ledet måste kämpa med sig själv, för att någorlunda få bukt med sitt impulsjag, kunna hålla lusten till makt och obetänkt självutlevelse nere. En människa måste lära sig följa en ‘tidsbeprövad’ etik, måste söka göra alltmer av en religiös och kulturell tradition till sin. Människan gör sig sällan bäst i vilt skick, eftersom ”Art is man’s nature”. Den konservative anser av det skälet form, gränser och distinktioner vara nödvändiga för att förverkliga människors liksom samhällens potential.

Nu råkar en sådan konservativ snart i konflikt med mäktiga moderna idétrender och strömningar, fenomen som av honom fordrar ett genomtänkt förhållningssätt. I botten på många nya strömningar finns dessutom en tanke som inte kunde vara mer motsatt hans egen – den om den ursprungligt goda människan. Det är en person som är född utan skuld men drivs till misstag och ondska främst av förtryckande krav, av omgivningens felaktiga värderingar och föråldrade institutioner.

Vi möter den tanken tidigt och i provokativ form hos franska revolutionen och dess pådrivande revolutionära ”jakobiner”. I Sverige kom tron på den ursprungligt goda individen snart att bli särskilt tongivande och inte minst så i dag. Vi sägs i vårt land ofta vara ”kloka pragmatiker” men hyllar gärna abstrakta metoder och värden, till exempel jämlikhet, och önskar oss ett liv vari mesta möjliga av krav och gränser har upphävts eller villkorets.

Hos oss anses skolan exempelvis inte böra prägla barnen för mycket, då dessa definitionsvis är goda och helst bör följa sina egna impulser. På motsvarande sätt anses vårt lands gränser djupare sett vara irrelevanta, eftersom människan innerst inne är densamma, trots olika religion, historisk erfarenhet och lokal variation; därav det snarast ettriga stöd som i dag möter vår omfattande invandring.

Mot den enkla idébakgrunden undrar nog läsaren vad som i dag kan vara en konservativ uppgift. Finns det en sådan? Och vad fattas oss egentligen, kan man fråga, i ett samhälle som på mer än ett område med avsikt har gjorts alltmer konflikt- och spänningslöst. Sverige styrs därtill sedan flera år av en borgerlig koalition med en ”liberalkonservativ” statsminister. Skatter har sänkts, ekonomin är i ordning. Samtidigt som ”folkhemmet” litet kuriöst har fått bestå som etisk riktgivare.

Ständigt bekräftas det ändå, att vårt samhälle och ”alliansen” saknar en djupare förståelse för ett liberalkonservativt idéarv liksom att tunga delar av vår politiska elit i dag direkt söker göra sig kvitt eller marginalisera detta arv. Man kan litet bekymrat fråga sig vart detta leder. Därav ges samtidigt den kanske första premissen för en nutida konservativ i Sverige: han måste mot vår sittande regering och de krafter som arbetar för den vara beredd att se sig själv som en oppositionsman, eller i varje fall som en människa utan falsk lojalitet.

Mer allmänt behöver han se med distans på de rådande tankar som rör människan i samhället och ställa dem mot vad vårt samvete och integritet som personer kräver – så i dagsläget inte minst vad gäller frågor om vad skolan skall lära ut, om vårt Nato-samarbete liksom om olika slags säkerhetsövervakning och terrorbekämpning.

Som konservativ i Sverige erfar man nu de åsiktskampanjer som vissa statsråd, medier etc driver som utmanande och bitvis direkt förolämpande. Våra statsråd tror tydligen inte att det finns några hedervärda alternativ eller att vi kan ”tänka själva” varför vi måste ledas och tillrättavisas – liksom små barn – trots modernisternas tal om att vi alla är myndiga.

Ett modernt, differentierat samhälle måste på djupet vilja respektera delarnas, och ytterst individernas, värdighet och oberoende. Detta följer en tradition som inte bara är modernt upplyst. Den börjar tidigt i vår världsdel och löper åtminstone från Aristoteles över de kristna kyrkofäderna, det romerska rättsamhällets och den kristna sociallärans impulsgivare fram till samhällstänkare som Burke, Max Weber och deras efterföljare.

Vi möter i dag helt klart avigsidor med det alltför enhetliga samhället. Samtidigt som individen får chans att ’välja’, som medborgare och konsument, vad gäller allt från personliga tillhörigheter, skola och yrke, och för egen del även kan avgöra den ödesdigra frågan om att avstå från ett påbörjat liv, föses hon i vitala livsfrågor in i bestämda åsiktsfållor som sägs vara de enda rätta.

Lagen tillåter alltså val och olikhet, medan staten censurerar och förbjuder. Man kan när dessa vindar blåser som mest begrunda vad moderna tänkare som Karl Popper har sagt om den alltför enhetliga styrningen i motsats till hans vision om det ”öppna samhället”. Delvis upprepar sig nu de kristecken och farhågor som rådde i vänsterns 1960-tal, nu dock i form av risk för en ”nytotalitär” mer än vänsterideologisk utveckling.

Det har till sist, och av skäl som här bara antytts, sannerligen blivit dags att ta fram de liberalkonservativa klassikerna och begrunda dem på nytt. Namn som Lord Acton, Tocqueville och Humboldt, för att ta några exempel, ger oss sannolikt, mer än dagens många propagandaikoner, den vägledning vi behöver i de aktuella och ödesdigra konflikter som vi möter.

Carl Johan Ljungberg,
född 1949, Ph.D. i Politics, Catholic University of America, 1983. Projektsekreterare för ”Medborgarna, politikerna och den offentliga sektorn 1976-1978” hos prof. Daniel Tarschys. Projektansvarig hos Timbro, Näringslivets Fond och City-universitetet 1984-1997 och för forskningsprogrammet ”Den svenska socialstaten” med prof. Hans L. Zetterberg 1993-1997. Du kan läsa mer av Ljungberg på hans personliga blogg (länk).