2   +   9   =  

Precis som många andra på Sicilien är företagaren Salavtore Coveri upprörd över att ön är utsatt för en global invasion. ”Det måste bli ett stopp för denna cyniska business”, säger han om asylantströmmarna från den afrikanska kusten.

Under ett år, från oktober 2013 till november 2014, räddades tusen och åter tusen på Medelhavet av den italienska kustbevakningen och operation Mare Nostrum. I dag vilar ansvaret på Frontex, Europeiska unionens säkerhetsmyndighet för de yttre gränserna och uppdrag Triton. Patrullbåtar, helikoptrar, flygplan från Schengen-länderna och gränsvakter tillhandahålls av de frivilliga bidragsgivarna; Kroatien, Island, Finland, Norge, Sverige, Tyskland, Nederländerna, Frankrike, Spanien, Irland, Portugal, Österrike, Schweiz, Rumänien, Polen, Litauen och Malta.

Frontex har kritiserats för att inte kunna rädda lika många som Mare Nostrum-operationen lyckades göra. Men verksamhetens högste chef, Fabrice Leggeri, menar att man gör så gott man kan utifrån de lagar och regler som angivits på EU-nivå och i Schengenavtalet.

Sedan Tritonuppdraget började i fjol har antalet båtar och incidenter ökat. Enligt Frontex egna beräkningar, uppmättes 2014 ungefär 155 000 så kallade irreguljära gränsövergångar. Platserna det handlar om är Italien, inte minst Sicilien, de grekiska öarna (via Turkiet), grekiska och bulgariska fastlandet samt den ungerska gränsen nära Balkan.

Salvatore Coveri, 59, äger en biluthyrningsfirma i närheten av Catania på Siciliens östra sida. Han berättar ofiltrerat för Samtiden om sina känslor och tankar om den invasion som ön är utsatt för. När han pratar tittar han ut över det glittrande Medelhavet och pekar på fritidsbåtarna i vattnet. Den harmoniska bilden kontrasterar starkt till de aktiviteter som sker längre ut i havet – i undermåliga farkoster fyllda till brädden med människor.

– Smugglarna sätter det i system att skicka ut båtarna med minst dubbelt så många individer som de egentligen klarar av. Redan det är en avskyvärd handling, säger han.

Någonstans ute på det öppna havet tar bränslet slut och båten kan inte längre fortsätta sin färd för egen maskin. Den guppar runt i vattnet. Och människorna ombord, som betalat för resan enligt olika tariffer, väntar på att bli räddade.

– Det är en gigantisk business som är cynisk, inhuman och vidrig, säger Salvatore Coveri.

Vi pratar om en av de senaste tragedierna, den 17 augusti, då 49 människor dog på en båt som avgått från den libyska staden Zwara. Ombord från början var det 362 syrier, afrikaner, pakistanier och bangladeshier. 313 av dem överlevde och fördes till hamnen i Catania. Resterande andades sina sista andetag i båtens lastutrymme. Där, i tredje klass, skeppas de fattigaste av de fattiga, de som inte har råd att köpa en bra plats. Enligt rapporter var dödsfallen orsakade av inandning av giftiga gaser, kvävning, och drunkning.

Salvatore Coveri säger att han knappt blir upprörd längre, bara förbannad. Han menar att majoriteten italienare, sicilianare inte minst, är mycket kritiska till det som pågår och att det är provokativt och farligt på alla sätt. Salvatore kan tänka sig en drastisk lösning:

– Bygg en gigantisk mur genom Medelhavet och stoppa detta avskyvärda som gynnar kriminella och lockar hit människor – vissa kanske i behov av genuin hjälp – andra rena lycksökare.

Ingen på Sicilien kan undgå att begripa vad det handlar om, oavsett om man följer nyhetsbevakningen eller inte, menar Salvatore Oavsett. På ön finns många center där horder av människor placeras i väntan på vård, utredning och dokumentering. Dagstidningarna är ständigt fyllda med nyheter som är kopplade till båtasylanterna och den megaindustri som fenomenet göder.

– Jag är varken rasist, nazist eller fascist, men jag värjer mig mot denna politiska våldtäkt. Vi tvingas ta del av – och betala för – att tusentals människor väller in i Europa för att söka jobb, försörjning, lyckan, skydd eller vad det nu är. På vägen utsätts många för livsfara.

Han säger samma sak som de flesta andra som Samtiden intervjuar på Sicilien: asylanterna väljer trots allt att inte stanna i de land de kommit till.

– Nej, här finns ju inte samma framtidsmöjligheter som i era nordiska länder och vi har hög arbetslöshet, säger han. De flesta är väldigt fokuserade på att ta sig vidare till de rika EU-länderna.

Men några blir ändå kvar på Sicilien. Salvatore Coveri säger att förändringarna märks i de stora städerna; Palermo, Catania och Messina.

– Problemet är att många kommer med en annan religion än vår. Och sedan får de många barn som ska börja i italiensk skola. Då är de inne i själva systemet och kan köpa hus, verksamheter och flytta fram sina positioner.

– Det förändrar samhället och gör att vår sammanhållning utsätts för påfrestningar. Jag vill se ett omedelbart slut på invasionen, säger han.