Ingen kommer att utmana Jan Björklund på Folkpartiets landsmöte i november och han blir därmed kvar som partiledare. Inte för att han levererat stora framgångar – Folkpartiets valresultat i höstas var partiets näst sämsta någonsin – utan för att konkurrensen är så svag. När tronpretendenterna heter Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag är det lätt att förstå varför Björklund blir kvar.
Under hans ledning utvecklades Folkpartiet till ett enfrågeparti med skolan som enda fokusområde. Björklunds avsikter har varit goda. Han ville bryta med 68-vänsterns ”flumskola” vars logik dominerat svensk utbildningspolitik i decennier. Han ville återskapa en lärarkår av auktoriteter som förmedlade kunskaper och inte ”kompisar” med tveksam kunskapsbas. Problembilden var alltså korrekt, men någonstans på vägen fram till lösningen har det gått fel.
Det vet vi eftersom åtta år med Jan Björklund vid rodret för svensk skola fortfarande inte skapat några synbara förbättringar. Då tänker jag inte främst på att Sverige fortsätter gå baklänges i olika internationella skolmätningar. Det hade inte varit konstigt att Sverige ännu en tid efter att rätt reformer genomförts skulle fortsätta tappa mark. Det tar tid för förändringar att slå rot. Nej, det största problemet är att Björklund trots sina goda uppsåt inte lyckats göra sig av med de två största problemen för svensk skola.
Det första och största problemet är den aldrig sinande invandringen av barn och unga från länder med svaga förutsättningar för att tillgodogöra en svensk utbildning. Det är numera klarlagt att invandringen är den enda säkra faktorn som kan förklara svensk skolas nedgång. Det finns säker fler och kompletterande förklaringar men ingen har samma tyngd som invandringen. I egenskap av skolminister hade Björklund inte ansvar för invandringen. Men han var likväl en av regeringen Reinfeldts tyngsta medlemmar och under fyra år vice statsminister, utan att göra någonting för att stävja denna försämring. Trots att han många gånger själv gav uttryck just för att invandringen skadade skolans förutsättningar.
Det andra stora problemet är lärarkårens belägenhet. Fastän Björklund på många sätt var rätt ute i att identifiera dess problem lyckades han inte heller på detta område byta kurs. Lärarlegitimationen skulle bli lösningen som återförde en del av läraryrkets forna status. Idén är egentligen inte särskilt dum. Många professioner, som läkare och jurister, garanterar sin yrkeskunskap och status med olika former av legitimering. Problemet är att Björklund började i fel ände. Lärarutbildningens omvittnat låga kvalitet, låga söktryck och svårighet att locka till sig de bästa studenterna är det verkliga problemet. Det går inte att lösa genom en kvalitetsstämpel som saknar tyngd.
Föga förvånande börjar nu kritiken mor Björklunds politik att sippra fram även från borgerligt håll. I en ny rapport från den liberala tankesmedjan Timbro sågas hela idén med lärarlegitimationen eftersom det inte finns några belägg för att det ger bättre elevresultat. Istället ökar bara risken att duktiga lärare utan lärarutbildning lämnar yrket. De föreslår att legitimationen helt avskaffas. Med tanke på de problem som den har skapat vore det kanske rätt väg att gå.
Lösningen på skolproblematiken var aldrig lärarlegitimationen. Det blev en genväg som Björklund tog istället för att ta tag i de problem som verkligen hämmar läraryrket – arbetsmiljön och utbildningens kvalitet. Av dessa skäl blir Jan Björklund, trots sina goda uppsåt, aldrig svensk skolas räddare.