Behovet av konservatism

Samtiden bad tre skribenter ta sig an konservatismen. Vad är den idag, vad har den varit och har den någon framtid? Först ut var Carl-Johan Ljungberg med ”Dags ta en liberalkonservativ attityd till heders” (länk). Idag är det Simon O. Petterssons tur att skriva om konservatismen.

Det behövs ett tänkande som utgår från människan självt. Som i den fundamentala insikten om människans ofullkomlighet, som inom kristendomen uttrycks genom syndafallet, misstror ideologiernas totalitära anspråk och utopistiska förändringsvilja. Som hävdar rätten till en egen kultur, men som balanserar denna tro på det partikulära med en klar insikt om, att det bakom de konkreta traditioner och bruk som man önskar bevara finns något universellt, något transcendent.

Drömmen om ett socialistisk himmelrike på jorden är krossad. Ingen tror längre att något sådant är möjligt. Ingen sörjer DDR:s eller Sovjets undergång. Framförallt har drömmen krossats praktiskt och spåren efter de socialistiska experimenten förskräcker, men sannolikt har också några av de teoretiska argumenten däremot vunnit allmän spridning, tyvärr kanske i högre grad de liberal-rationalistiska än de traditionalistiska. Detta innebär emellertid inte att samtiden inte skulle ha plats för rousseanska, utopistiska drömmar. De ha bara skiftat fokus.

Man kan här urskilja två idealtypiska idéströmningar, två typer av rousseanska ideologier som framträder särskilt tydligt i vår samtid. Den ena är det som kommit att kallas neokonservatism men som rättare borde kallas t.ex. liberal imperialism, vilken särskilt förtjänstfullt analyserats av den svenske statsvetarprofessorn i Washington, Claes G. Ryn, mest utförligt i dennes böcker The New Jacobinism (1991) och America the Virtous (2003).

Neokonservatismen avser att sprida västerländsk demokrati och västerländska värderingar utan hänsyn till kulturella och institutionella förutsättningar, och liknar därmed i sin abstrakta universalism, vilket Ryn ofta framhåller, den franska revolutionens jacobinism.
I Sverige har denna ideologi, annat än i undantagsfall som hos Per Ahlmark, sällan samma extrema utformning som i USA; de amerikanska interventionerna i Afghanistan och Irak har vederbörligen kritiserats.

Dock kan man också här skönja tendenser i samma riktning, t.ex. i stödet till allehanda ”folkliga” upprorsrörelser framförallt i arabvärlden, inte sällan mer auktoritära än de regimer de gör uppror mot. Tron på demokratin som ett universalelixir mot alla typer av problem lever i allra högsta grad.

Den andra strömningen, som, möjligen med viss rätt, brukar sättas i sammanhang med Frankfurtskolans idéer, kunde kallas den radikala egalitärianismen. Den syftar ytterst till att upphäva alla skillnader emellan människor genom att i alla former av mänsklig interaktion, också de oskyldigaste, söka efter förtryck.

Den som tillägnat sig den traditionellt traderade kulturen uppfattas som en auktoritär personlighet, och en potentiell fascist.

Kulturen måste därför tas ifrån människan. Allt vad denne genom historien lärt sig måste kritiseras och brytas ned.

Detta är dock per definition omöjligt, p.g.a. att så fort det finns två människor, kommer skillnader de emellan att uppkomma. Att bortom den förtryckande kultur, som människan traditionellt tillägnat sig, rekonstruera en sann människa är i grunden omöjligt, ty bortom kulturen bor bara barbariet – som inte är det minsta jämställt eller jämlikt.

Dessutom kan man inte undkomma den mänskliga naturen – kulturen har utvecklats ur den mänskliga naturen. Den mänskliga naturen låter sig inte bortrekonstrueras. Desperata av hur verkligheten ständigt slår bakut måste alltså radikalerna i sin desperation bli alltmer totalitära. Det märks inte minst hos den fullkomligt utspårade feminismen, som med sitt drag av stereotypt kvinnlig irrationalism, får ett lätt parodiskt drag.

Mot dessa bägge rousseanska ideologier, hos många finns drag av bägge dessa synsätt, som med sin abstrakta verklighetsfrämmande universalism inte förmår att i något avseende svara emot människans verkliga behov, har framförallt två rörelser, bägge med sina inneboende problem, reagerat: den nationella och den islamistiska rörelsen. De nationella rörelserna som skördar framgångar bygger tvärtom på det partikulära. Den egna nationen och den egna kulturen skall bevaras och skyddas, då den hotas av migration, globalisering och annat.

Det finns tvivelsutan en oerhörd kraft i detta budskap. Trots att nationalismen motarbetas av alla etablerade medier har den ständigt växt i styrka, och det finns inget som tyder på att denna trend är på väg att brytas.

Den synes sätta fingret på problem som de förhärskande ideologierna inte vill kännas vid. Det är uppenbart att vissa av dess krav inte är utan berättigande, men samtidigt finns här ett problem.

Samtidigt som det universellas partikulära uttrycksformer inte får bortglömmas, får heller inte detta universella bortglömmas.

Nationalismen är i sig otillräcklig. Det positiva med den nationella gemenskapen måste förstås mot bakgrund av det universellt mänskliga – det är också botemedlet mot nationell chauvinism som kan riskera att uppstå i spåren av nationalismen.

Islamismens negativa sidor är så allmänt uppfattade att de inte torde behöva understrykas. Däremot kunde det ha visst värde att säga något om vad den är och varför den uppkommer. Vissa skulle säkerligen uppfatta den som universalistisk, då den är en religiös fanatism och därmed ipso facto universalistisk. Den kan emellertid uppfattas på ett annat sätt, då det religiösa innehållet ofta är en tunn fernissa, och den politiska, ideologiskt affekterade sidan desto starkare.

Den kan ses som en reaktion mot neokonservatismen, som ett överdrivet, desperat sätt att hävda den egna kulturen gentemot västerländsk imperialism. Jag vågar därför tesen att islamismen är mer partikularistisk än universalistsk.

Det som behövs är i stället ett tänkande som utgår från människan självt. Som i den fundamentala insikten om människans ofullkomlighet, som inom kristendomen uttrycks genom syndafallet, misstror ideologiernas totalitära anspråk och utopistiska förändringsvilja. Som hävdar rätten till en egen kultur, men som balanserar denna tro på det partikulära med en klar insikt om, att det bakom de konkreta traditioner och bruk som man önskar bevara finns något universellt, något transcendent. En sådan åskådning kallar jag konservativ.