Ingen ifrågasätter väl Verner von Heidenstams (1859-1940) plats i litteraturhistorien. Färre tänker på hans väldiga betydelse för vår nationella självförståelse, ja, som nationell ideolog. I denna artikel skall det sägas något om hur detta gestaltades både i hans diktning och i hans essäistik, och vad man ta med sig in i vår tid. Jag har försökt att tänka och läsa själv, men en följeslagare har utan tvivel Staffan Björcks studie Heidenstam och sekelskiftets Sverige (1946) varit.
I ungdomen tänkte Heidenstam inte så nationalistiskt. Han tycks dela åttiotalisternas allmänna kritik mot Sverige, såsom den kommer till uttryck till exempel hos Strindberg. Förvisso kan kritik mot det svenska etablissemanget samsas med en nationalistisk syn, och den i dag vanliga synen, att nationalstaten är en skadlig konstruktion och liknande, var inte aktuell. Men man kan säga så mycket att nationalismen inte ett var framträdande drag hos honom. Debutsamlingen från år 1888 Vallfart och vandringsår har mest orientalistiska motiv.
I stridsskriften Renässans 1889 närmar han sig det nationella från ett estetiskt perspektiv. Han menar att litteraturen måste ge alla idéer en nationell prägel. En universell vetenskaplig idé som darwinismen måste uttryckas i litteraturen på varje nations idiom. Det var ännu estetik, ett försök att driva polemik mot den samtida naturalismens universalism, genom att hävda varje litteraturs egenart. Men samtidigt fanns det här fröet till en nationalistisk åskådning – att varje folk har en egenart, som uttrycks genom litteraturen. Det anknyter till kända nationalistiska filosofer som den tyske tänkaren Johann Gottfried Herder (1744-1803).
I hans andra diktsamling Dikter från år 1895 finns ett tydligt hembygdsromantiskt stråk. År 1895, efter hans andra diktsamling har kommit, skriver han också den korta, finstämda ”Hemlandet”, där hans patriotism får ett mycket fint uttryck:
Vem såg den gamle ej med vemod minnas
de minsta ting, som livet värde gav.
Han minns den dörr, en böjd och gråtögd kvinnas,
där gossen drog på vandring mot en grav.
Han minns vart rum, om också lågt och armt,
vart myrtenstånd på blekta fönsterborden.
Hur skulle hjärtat famna mindre varmt
den bygd, det land, som blev vårt hem på jorden!
Reflektionerna blir mer teoretiska när han året därpå skriver uppsatsen Om svenskarnas lynne. Det är en mycket märklig skrift. Samtidigt som det är något av en kärleksförklaring till svenskarnas lynne, ”Skandinaviens rikaste och intressantaste” som han kallar det, innehåller skriften till stor del en uppräkning av negativa egenskaper, såsom ett överdrivet svärmande för allt utländskt och brist på eget självförtroende. Man får nog uppfatta det, som att det har sitt värde för att det är just det egna, oavsett objektiva meriter.
De följande åren skulle nationalismen fördjupas, både genom att han ger sig in i den dagaktuella polemiken, och genom att han på allvar påbörjar sitt historiska författarskap. Han ger år 1897-1898 ut Karolinerna två band. Det är en komplicerad roman som inte följer något enkelt nationalistiskt schema. Karl XII-gestalten är flerbottnad och inget entydigt hjälteporträtt. Han väljer också att fokusera på det svenska folkets umbäranden och den svenska stormaktens fall, snarare än på framgångar och segrar. Dock framskymtar en väldig kärlek till det svenska folket och den för Heidenstams åskådning så viktiga tanken om en historisk ödesgemenskap börjar formuleras. En nyckelmening är den allra sista, formulerad av en åldrad karolin: ”Älskat vare det folk, som i sin storhets fall gjorde sin fattigdom ärad inför världen.”
I tidningspolemiken från denna tid framskymtar en tydlig nationalistisk grundåskådning, bl.a. i synen på den norsk-svenska unionen och i kritiken av förryskningssträvandena i Finland. Poetiskt får hans nationalism ett fint uttryck i dikten Ett folk från år 1899. Han väver där samman den syn på folket som redan formulerats i Karolinerna med ett skarpt ställningstagande i dagsaktuell fråga: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges baner / att medborgarrätt heter pengar.” Han propagerar tydligt i dikten för allmän rösträtt, mot den då gällande ordningen, att rösträtten var beroende av inkomst. Hans resonemang påminner litet om Harald Hjärnes – att det folk som utfört plikter mot Sverige, måste också få del av motsvarande privilegier. I aristokraten Heidenstam bodde också en demokrat.
Heidenstam kom i det nya seklet att fortsätta sitt författarskap enligt samma linjer. I hans historiska författarskap återkommer tanken på folket som en historisk framvuxen gemenskap. Central är inte minst skolboken Svenskarna och deras hövdingar (2 band 1908-1910). Ingen författare kunde alltså vara mer angelägen för att väcka den historiskt orienterade nationalkänslan till liv. För all form av nationalism är Heidenstam helt enkelt oundgänglig. Vi behöver honom mer än någonsin.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent