I torsdags var det dags. Efter 20 år tillsammans hade jag bokat en tid för att sätta punkt. Visdomstanden skulle opereras ut. Den förra togs bort av en lika surmulen som skicklig privattandläkare för fem år sedan. Den gången var jag mest bekymrad över hur ingreppet skulle påverka min ofödde son, när jag höggravid vaggade in i den lilla klinikens väntrum. Efteråt vaggade jag lite vimmelkantig men rätt nöjd ut igen.
De receptbelagda värktabletterna brydde jag mig aldrig om att hämta ut. Det var då. Denna gång hade jag bokat upp mig hos en ny privatklinik. Invandrare som uppehåller sig illegalt i Sverige får tandvård för ca 50 kr. Tiggare från andra EU-länder får helt gratis tandvård. Jag är förvisso invandrare och bluffades in i landet som barn, men är idag svensk medborgare och tigger varken utanför mataffärer eller annorstädes. Det gör att jag vackert får betala mina tandläkarräkningar helt ur egen ficka. Oavsett egen inkomst. Därför blir det till att noga väga de olika alternativen mot varandra. Efter att ha studerat Stockholms tandläkarpraktiker och deras olika prislistor föll valet på en ny och pigg privat aktör en dryg timmes tunnelbaneresa bort.
Rätt nära en av de ökända no go-zoner som polisen har tappat kontrollen över. Väl där möttes jag av en erfaren, skicklig och skojfrisk landsman (det är något visst med tandläkaryrket och perser) som opererade ut den illasinnade visdomstanden. Han assisterades av en vänlig och professionell beslöjad tandhygienist. Allt som allt var det troligtvis det bästa tandläkarbesök jag har varit med om. Mer än 2000 kronor fattigare och med stora delar av ansiktet bedövat begav jag mig hemåt igen. Lite vinglig efter behandlingen men på riktigt gott humör.
Halvvägs hemma igen klev det på en man. Städad, vänlig och artig. Blond, välkammad och med skånsk dialekt. Han frågade lika tydligt som försynt om någon av oss medresenärer på tunnelbanetåget kunde tänkas avvara några kronor. Han behövde det för att kunna betala för nattens plats på ett härbärge. Jag förklarade att jag tyvärr inte hade några kontanter. Jag kunde sätta in på bankkonto eller swisha en slant till honom, men den möjligheten hade inte han. Vi fortsatte att prata under återstoden av resan. Han lyssnade tålmodigt på mitt sluddrande tal, som jag förklarade berodde på bedövningen. Jag frågade honom om vem han var och hur han upplevde sin vardag. Som svensk hemlös föreställde jag mig att villkoren måste ha hårdnat sedan det formligen har skett en invasion av tiggande individer från EU-länder de senaste åren.
De kommer främst från Rumänien och Bulgarien, men även från Tjeckien, Slovakien och Ungern. Hur var det med den saken? Hade han några egna erfarenheter av möten med dessa, på gott eller ont? Det hade han. Härbärget han försökte få ihop pengar till att sova på under kommande natt tog till exempel inte emot dessa människor längre. Det hade varit för mycket konflikter, stölder, hot och kriminalitet som till slut gjorde situationen ohållbar. Tiggarna var helt enkelt för aggressiva och krävande i relation till de vanliga svenska hemlösa.
En annan hade dag min hemlöse samtalspartner klivit in i en tunnelbanevagn för att även då försöka skramla ihop till en natt på härbärget. I samma vagn gick det en utländsk tiggare som delade ut laminerade lappar om sin situation på vagnens säten. När tiggaren gick förbi honom blev han attackerad med en hård armbåge i sidan. Utan förvarning och helt oprovocerat. Detta tog vår svenske hemlöse medmänniska med överraskning, varpå han valde att kliva av vagnen samtidigt som den utländske tiggaren för att fråga honom varför han bar sig åt på det viset. Väl på perrongen fick han ett argt svar på stapplande engelska om att det var den utländske tiggarens tågvagn och att ingen annan hade rätt att gå där och försöka samla in pengar!
Den naturliga invändningen om att det inte var någon enskild persons vagn och att alla fick röra sig fritt i det offentliga rummet fick han ingen som helst förståelse för. Den förfulade och nedskräpade stadsbilden var en annan sak min hemlöse samtalsvän tog upp. Han fann det störande och provocerande att de tillresta tiggarna så respektlöst tog över och förstörde sina övernattningsplatser, utan någon som helst hänsyn till den övriga befolkningen. Han påpekade att även de svenska hemlösa sover ute och sätter sig för att vila utomhus på olika platser, men att de gör sitt bästa för att lämna området i samma skick som det var när de först kom dit. Vi pratade om andra saker också, högt som lågt, men detta var några av de bitar som fastnade hos mig när jag sedan begav mig hemåt.
Dagen därpå åkte jag tunnelbana igen. Fortfarande med en mörbultad käke, även om bedövningen hade släppt och sluddrandet avtagit något. Döm om min stilla förvåning när exakt samma scenario upprepas igen. När tunnelbanetåget stannade in på en av innerstans stationer klev det in en annan svensk hemlös man. Lika vänlig och välordnad. Med samma önskan om medel till en natt på härbärget. Liksom förra gången tog jag tillfället i akt att fråga honom om hans vardag, liv och situation. Hans berättelse bekräftade och fyllde i den som jag fick ta del av föregående dag. När jag ställde frågan om hur han upplevde situationen sedan de hitresta tiggarna började konkurrera med de svenska hemlösa blev han tyst en liten kort stund. Sedan inledde han lite försiktigt med orden ”jag är inte rasist, men…”.
Någonting inom mig gick sönder där och då. En man som har förlorat allt och befinner sig på samhällets absoluta botten. Sviken av den samhällsgemenskap som skattebetalarna pumpar in lejonparten av sina inkomster till och som trots det inte kan förmå sig till att fånga upp honom och hjälpa honom upp på fötter. Som nu marginaliseras och trängs undan ytterligare som en konsekvens av våra historiskt debila makthavares huvudlösa beslut. Inte ens han går fri från ångesten och oron över att bli anklagad för att vara rasist, när han är i färd med att beskriva hur hans egen verklighet påverkas till det sämre av den förda politiken.
Jag skyndade mig att snabbt och tydligt intyga att han ingalunda behövde be om ursäkt eller oroa sig för att framstå som någon rasist. Jag ville ha reda på sanningen om hur hans liv såg ut. Utan omskrivningar. Då berättade även han om hot, våld, kriminalitet, förråad gatubild och svenskdiskriminering. Bland annat tog han upp hur den infrastruktur som han som svensk hemlös är beroende av har börjat kollapsa till följd av den ökade belastning och aggressiva inställning de utländska tiggarna för med sig. Mataffärer som tidigare erbjöd växling av kontanta medel i myntautomater hade helt sonika tagit bort maskinerna på senare tid, som en direkt konsekvens av detta. De ansåg sig helt enkelt inte längre ha möjlighet att erbjuda den servicen på ett fungerande vis.
Det uppstår konkurrens om platserna för försäljning av tidningen ”Situation Stockholm”, som de inhemska hemlösa sedan länge har varit återförsäljare av. Vidare fick jag berättat för mig hur orättvist det upplevs när den som säljer ”Situation Stockholm” får köpa sin tidning för 25 kronor ur egen ficka, för att sedan sälja den för 50 kronor och få behålla mellanskillnaden. Detta samtidigt som de utländska tiggarna blir utrustade med tidskriften ”Sofia” från organisationen ”Folk är folk” samt får den ibland gratis och ibland för 25 kronor. Sedan säljer dem den för 100 kronor och får behålla hela mellanskillnaden på 75 till 100 kronor. Även om det formellt heter att alla får sälja ”Sofia”, är det i praktiken nästan bara de utländska tiggarna som gör det.
Jag tog båda dessa lika vänliga som bekymrade svenska herrars telefonnummer med en överenskommelse om att höras inom en snar framtid för att samtala mer om dessa frågor. När jag skriver dessa rader har det gått snart en vecka sedan både tandoperation och mina oplanerade möten med dessa två hemlösa svenskar. Smärtan efter operationen har släppt vid det här laget, men huvudvärken och oron över hur de mest utsatta svenska medborgarna ytterligare marginaliseras och överges till förmån för andra människor som Sverige helt krasst inte har något ansvar för lämnar mig inte ifred. Ett land som negligerar sina egna medborgares behov för att istället leka världssamvete på deras bekostnad är både dysfunktionellt och omoraliskt. Det bäddar för större och djupare problem än de flesta inser. Något måste göras. Och det snabbt.
Nasrin Sjögren