I sitt tal i Almedalen under veckan som var lanserade Jimmie Åkesson ambitionen att Sverigedemokraterna ska blir det största partiet. För honom är det en vision, jag säger att det sannolikt är så det kommer att bli.
Enligt de flesta ”experter” är det förstås omöjligt, men dessa så kallade experter är inte neutrala. Deras karriärer på universitet och redaktioner går hand i hand med ett systematiskt smutskastande av Sverigedemokraterna. Man önsketänker eller försöker påverka opinionen genom att inför väljarna utmåla partiet som marginaliserat.
Inför valet 2010 trodde professor Björn Fryklund med flera att det nya partiet skulle få det svårt med fyraprocentsspärren. Ett par år senare förklarade ”experten på främlingsfientliga partier” Lena Sundström att den potentiella väljarbasen var 10-13 procent, men inte mer. Enligt en mer aktuell analys av Aftonbladets Lena Mellin skulle bara tio procent av väljarna dela partiets värderingar, övriga kunde snart få för sig att hoppa av.
Det allra senaste är att taket ligger på 23 procent, detta enligt Karin Nelsson, analyschef på Sverige tycker. Det där taket ligger alltså inte riktigt still, det mesta talar för att SD redan ligger över 20 procent och fortfarande ökar.
Nu skulle ett stöd för SD på över 30 procent de närmsta åren förstås vara sensationellt, men i egentlig mening finns det inget ”tak”. Partiet kommer att fortsätta växa tills politiker i maktställning i handling tar hänsyn till den migrationskritiska opinionen. Är detta verkligen så svårt att förstå?
Eftersom de gamla partierna inte agerar är min analys att SD fortsätter att växa och det är inte så långt kvar till toppen nu. Enligt den senaste Sentio-undersökningen kan, åtminstone i teorin, ytterst små förändringar bana väg för SD som största parti.
Inför detta dilemma är de gamla partiernas strategi att de på kort tid ska uppfinna och implementera en välfungerande integrationspolitik, som ska ta udden av den migrationskritiska opinionen. Det har inte gått särskilt bra hittills. DN släppte tidigare i år en analys som angav medianinkomsten för migranter som anlände 2004. Facit för den asylrelaterade migrationen var spektakulärt uselt, i synnerhet för anhöriga till asylmigranter, de hade en medianinkomst på 4500 i månaden.
Då har vi alltså sedan dess haft två mandatperioder med Reinfeldts ”arbetslinje” och kampen mot utanförskapet har haft högsta prioritet, bland annat i form av lönesubventioner på upp till 75-80 procent för de arbetsgivare som kunde tänka sig att anställa nyanlända.
Nu måste vi fråga oss, kommer arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons lyckas med sitt ”snabbspår” till arbete utifrån väsentligt sämre förutsättningar? Vad kan vi förvänta oss av Mehmet Kaplan på ett annat krisområde, bostadspolitiken? Och hur kommer väljarna reagera på ett i princip oundvikligt misslyckande?
Den skicklige schamanen skönjer tecken i skyn. Enligt en pinfärsk undersökning från Sifo är 65 procent av svenska folket missnöjda med migrationspolitiken och ”4 av 10 är mycket missnöjda”. Ungefär hälften av väljarna vill se samarbete med just Sverigedemokraterna och självklart utgör detta en potentiell väljarbas.
Det ser ut som grundläggande statsvetenskap att de andra partierna snarast måste anpassa sig efter denna opinion eller tappa stöd. Emellertid har deras ledande företrädare gjort karriär genom att markera maximalt avstånd mot migrationskritiska åsikter i allmänhet och mot SD i synnerhet. Och nu har man i praktiken ingått en sorts politisk självmordspakt som går ut på att fortsätta att föra en politik som bara kan misslyckas både ekonomiskt och politiskt.
Förvisso håller Alliansen på att positionera om sig i migrationspolitiken på ett sätt som tyder på att man ändå förstår problematiken. Av två anledningar bryter dock inte detta SD:s uppgång. Den första är att det hela känns tvehågset och otydligt, man vågar inte ens säga migration utan kallar det integration.
Den andra är att den migrationskritiska opinionen hyser tvivel vad beträffar Alliansens verkliga avsikter och förmåga att genomföra en mer restriktiv politik. Deras skärpning av anhöriginvandringen för några år sedan vattnades till exempel ur till ingenting alls.
Det finns ännu mer som talar för ett växande SD och jag kan ju i någon mån beskåda rörelsen inifrån. Ödmjukhet i all ära, men det jag ser är ett vinnande lag. Via nätet ser jag också en aldrig sinande ström av kunniga och frispråkiga anhängare, som regel helt vanliga medborgare.
Bland professorerna på Södertörns högskola är det nog inte okej att komma ut som sverigedemokrat, men Sverige är betydligt större än så.
I Sentio och Yougov kommer vi inom några månader förmodligen se SD på förstaplatsen och det är av allt att döma de opinionsinstitut som har bäst koll på läget. Valet 2018, eventuellt tidigare, är ändå en öppen historia och resultatet kommer i hög utsträckning bero på hur övriga partier beter sig.
I en valrörelse kommer vi också se den sedvanliga smutskastningen av SD och det är svårt att avgöra hur nya sympatisörer reagerar på detta. Men räkna tills vidare med att SD kommer att vara en favorit till förstaplatsen.