I mars lämnade Madeleine Eriksson jobbet som politisk sekreterare åt Moderaterna och gick över till Sverigedemokraterna. Nu skriver hon själv om hur tiden hos SD har varit.
Det är högsommar och snart dags för mig att gå på semester. Tiden har flugit fram och jag har redan hunnit jobba fyra månader som politisk sekreterare på Sverigedemokraternas riksdagskansli. Det har varit en otroligt rolig och intressant tid. Som alltid då man börjar på ett nytt jobb är det mycket nytt att lära sig och många nya personer att lära känna vilket har varit spännande. Eftersom det ofta talas så mycket om hur vi sverigedemokrater är och förutsätts att vara i media så vill jag gärna dela med mig av mina reflektioner ifrån min första tid mitt i händelsernas centrum på Sverigedemokraternas riksdagskansli. Bekanta har frågat mig ”hur ÄR det på kansliet, är det så som det skrivs i media?” och då syftat på fördomarna om hur man förutsätts vara som sverigedemokrat.
Först och främst måste jag erkänna att jag som så många andra var lite färgad av media och därför något fundersam över hur mina nya kollegor skulle vara för personer och hur jag skulle trivas. Det går så många rykten i media om hur personer som sympatiserar med SD är och förutsätts att vara. Hur många gånger har meningsmotståndare till SD inte avfärdat SDs sympatisörer som ”arga, bittra och arbetslösa män på landsorten”? Jag ville inte tro på detta men det är klart att jag också hade fått en tämligen svart-vit bild förmedlad av media.
Det som har varit mest slående för mig under min första tid på SDs riksdagskansli är hur genuint engagerade i sitt arbete och politiken som mina kollegor, både ledamöter och tjänstemän, är. Jag antar att det beror det på att man brinner lite extra för sin politik och sitt parti om man företräder ett parti som SD eftersom man ibland får ta en del smällar för det. Oavsett orsak så finns det ett genuint intresse för att arbeta för att Sverige ska vara välmående land också i framtiden. Man drivs av en stark vilja att arbeta för vårt lands bästa och att det inte primärt är för att sko sig själv vilket man annars ofta får intrycket i media av att en del proffspolitiker gör. En annan aspekt som gjort intryck på mig är att vi har en laganda som jag inte har känt på alla andra arbetsplatser. Vi tjänstemän behandlas i det dagliga arbetet som helt jämställda med riksdagsledamöterna. Detta yttrar sig i att vi blir genuint lyssnade på och att det inte är något ”vi och dem”-tänk även om det självfallet är så att det är de som är folkvalda och har den politiska makten och vi tjänstemän som bistår dem. Återigen kan jag bara förmedla min egenupplevda erfarenhet men jag tror själv att det beror på att vi ibland blir ansatta utifrån och det är viktigt att alla bidrar och stöttar varandra. Lite ”underdog”-känsla också kanske påverkar precis som det nyligen gjorde för det svenska U21-landslagets framgångar – när man av omvärlden inte förväntas prestera på topp blir mer taggad att visa vad man går för.
Jag har inte hittat några arga eller bittra män här hur idogt jag än har letat. Istället är det en mycket bildad och allmänbildad grupp av tjänstemän som är mina kollegor. Alla är ambitiösa och välutbildade, exempelvis har nästan hälften av tjänstemännen en juristexamen. Det är förvisso i skrivande stund en övervikt på män men eftersom kompetensen alltid räknas före kön för oss sverigedemokrater är det faktum att jag är i minoritet inte något som jag tänker på, upplever mig som en i gänget. Bredden på såväl kompetensen som privata intressen är imponerande – det går inte en dag utan att jag snappar upp någon ny kunskap om historia, musik eller om andra länder i diskussioner i lunchrummet här på kontoret. Flera av oss har dessutom bott, studerat eller arbetat utomlands och talar andra språk utöver engelskan. Om jag deltog i programmet ”Vem vill bli miljonär” skulle jag lätt hitta flera personer bland kollegorna som jag kunde ringa och använda som s.k. ”livlina”.
Det är intressant att det förefaller att vara helt legitimt att tala om sverigedemokrater som en heterogen grupp som förutsätts att vara väldigt lika som personer och tillskrivas vissa egenskaper bara för att vi sympatiserar med samma parti. Vi är individer med olika intressen, livssituationer och drömmar precis som andra partiers sympatisörer och medlemmar. Det är just det som är styrkan i ett parti när många människor med olika intressen och liv kan förenas i samma prioriteringar för landet och en och samma dröm om hur man vill att Sverige ska se ut i framtiden. Jag är fortfarande samma person med mina egna intressen och har inte blivit varken man, bitter eller fattig efter att jag gick med i SD utan snarare rik på nya vänner och kunskaper.
Fördomar kan vara farliga och dessutom förstör de ens egna möjligheter att upptäcka världen och människor. För min egen del aktar jag mig för att dela in andra personer i grupper och hävda att någon är på ett visst sätt bara för att de exempelvis sympatiserar med ett visst parti eller religion, bedömer hellre andra personer efter deras handlingar och agerande. Jag arbetar ständigt med att utmana mina fördomar men ibland besannas fördomarna och då var de kanske inte några fördomar. I detta fall så var det verkligen fördomar som jag hade.
Jag gör säkert några läsare besvikna när jag sticker ut hakan och hävdar att ni som vill dela in sverigedemokrater i en och samma stereotyp får börja tänka om ifall ni inte redan har gjort det. För försök att få in mig och mina kollegor i den mediala stereotypen av sverigedemokrater om ni kan. Det vore som att försöka att trycka i en cirkelformad kloss i ett triangelformat hål, det går helt enkelt inte.
Madeleine Eriksson
Politisk sekreterare för Sverigedemokraterna i riksdagen