Nu är det dags för årets kalas för alla ideologiskt övertygade normbrytare i Sverige. Stockholm Pride drar igång sitt återkommande evenemang med seminarier, artistuppträdanden och allt som hör till. Tänk Almedalen, fast i huvudstaden och med HBTQ-fokus. Höjdpunkten på veckan för de inblandade är när paraden ringlar genom gatorna i centrala Stockholm.
Jag har gått i den paraden. Grönmålad i bara BH och jeansbyxor jämte Gustav Fridolin under parollen ”all kärlek är bra kärlek”. Under veckans övriga dagar har jag suttit som volontär i den inhägnade festivalparken. Ett år höll jag rentav i ett eget seminarium på temat ”Vad är queer?”. Omkring ett decennium har förflutit sedan dess. På den tiden har jag hunnit lämna Miljöpartiet för Vänsterpartiet, och sedan Vänsterpartiet för engagemang som människorättsaktivist med ofödda människor i fokus.
Jag har hunnit börja i en bibelskola på klassiskt kristen grund och kort efter läsårets början demonstrera offentligt mot mina lärare genom att iscensätta ett lesbiskt bröllop när de överlämnade namnunderskrifter för att bevara äktenskapet som en exklusiv angelägenhet mellan en man och en kvinna. Därefter har jag diskuterat med och argumenterat mot samma teologilärare för att slutligen erkänna mig besegrad: de hade och har rätt i sak rent naturrättsligt.
Jag har skrivit debattartiklar där jag har försvarat prästers rätt att gå en konfident till mötes när han eller hon önskar förbön i syfte att överge en homosexuell livsstil och istället finna en livspartner av motsatt kön. Jag har slutat ha normbrytande relationer med män, kvinnor och transsexuella. Jag har övervägt och slutligen övergivit tanken på att låta inseminera mig utomlands när jag var förtvivlat barnlängtande singeltjej. Jag har förlorat mig hals över huvud i en svindlande förälskelse som efter sex veckor ledde mig och mannen ifråga till altaret, där vi lovade dyrt och heligt att älska varandra i nöd och lust till döden skiljde oss åt.
Därefter har jag fött fyra barn som alla idag lever i en traditionell kärnfamilj med mamma och pappa tillsammans. Jag definierade mig som queer då och jag fortsätter att definiera mig som queer idag. Allt av det enkla skälet att jag har en grundläggande möjlighet att attraheras av människor oavsett deras biologiska och sociala kön. Samt för att jag inte bara halkade in i en familjekonstellation med mamma, pappa och barn av någon självklarhet. Tvärtom var det ett noga avvägt och högst medvetet beslut, främst med de efterlängtade barnens bästa för ögonen. För att det är min starka övertygelse att alla människor har ett djupt mänskligt behov av att få lära känna sina rötter och, så långt det är möjligt, leva med den kvinna och den man som en gång har gett upphov till deras jordiska existens.
Numera går jag inte i några Prideparader längre. Det som för mig främst handlade om negativa rättigheter har tagits över och förvanskats till en urspårad identitetspolitisk cirkus där först kränkt vinner och det viktigaste är vem du är snarare än vad du står för. En navelskådande offerkofteverkstad där man snöar in på könsneutrala omklädningsrum, ”rasifierades” upplevda marginalisering och andra perifera frågor långt bort från det reella förtryck som pågår samtidigt.
I stället för att fokusera på varje människas rätt till frihet från våld och övergrepp i en värld där homosexuella i skrivande stund avrättas, misshandlas eller tvingas byta kön för att på så vis ”förvandlas” till heterosexuella i snart sagt varje land där islam är den dominerande ideologin. I stället för att slå vakt om den västerländska civilisation som på ett historiskt unikt vis värnar och försvarar varje människas värdighet och lika rätt till liv, attackerar man nämnda samhällsbygge med en sådan glöd och frenesi att en stilla undran infinner sig. En undran över vad alternativet är. När man har skrämt den sista kristdemokraten till lydnad, förvandlat den sista kristna kyrkan till ett RFSL-tempel och raserat varenda lag och norm som upprätthåller den ordning man så innerligt avskyr.
Vad ska allt detta då ersättas med? Rosa enhörningar och glittrande dildos? Jag är förskräckligt ledsen för att förstöra de normbefriade dagdrömmerierna, men det kommer inte att hända. Det moderna västerländska samhällsbygget är det som står mellan en möjlighet att ens kunna ha en Pridefestival där sådana önskemål kan diskuteras och den övriga världen som utan att blinka är redo att döda varje normavvikare. Därför blir det så inkonsekvent och hycklande när RFSL med ett koppel politiskt korrekta journalister gör sitt yttersta för att nedgöra ett initiativ som Pride Järva.
Ett lika litet som tappert gäng som idag gjorde vad den resursstarka HBTQ-rörelsen har varit för fega och fåfänga för att ägna sig åt: att försvara alla människors rätt till liv och frihet. Oavsett om den enskilda individens val faller omgivningen på läppen eller ej. Lika mycket i en förort till Stockholm, där det lilla Pridetåget möttes av arga åskådare som ropade ”bögjävel” efter dem och deklarerade att de inte var välkomna i området om de inte var muslimer, som i innerstaden där den enda risk man tar som deltagare är att råka få grön kroppsfärg på tröjan från sin tågande partikamrat jämte sig.
Förlåt, Gustav. Det är över tio år sedan nu, så jag hoppas att det kan räknas som preskriberat vid det här laget. Och apropå färg och Pride: regnbågen är från början en biblisk symbol. Efter att Gud hade översvämmat hela världen och endast skonat Noa och hans familj i arken med ett djur av varje kön och art, lovade Gud att aldrig mer utrota världens befolkning. Oavsett hur onda och förstockade vi blev på nytt. Regnbågen blev tecknet på detta förbund mellan Gud och människosläktet. Kom ihåg det nästa gång ni hör eller läser någon beklaga sig över att regnbågsflaggan har kuppats av andra än identitetsvänstern. Den var inte deras till att börja med.
Nasrin Sjögren