Det kunde vara intressant att studera någon som går från att vara socialdemokrat till att bli konservativ. Någon som lyckas absorbera den socialistiska revisionismens anti-marxistiska insikter så pass att denne lyckas överskrida socialismen som sådan och närma sig konservatismen. Ett gott exempel på detta bjuder den färgstarke publicisten, politikern m.m. Otto Järte på.
Otto Järte (1881-1961) kallades vid sin död av den förvisso partiska Svensk tidskrift-redaktionen för ”den svenska konservatismens mest lysande publicist under detta århundrade”. För nutida läsare förefaller han dock vara så till den grad bortglömd att också de mest grundläggande basfakta måste rekapituleras. Han föddes i Stockholm såsom son till en lokförare. Redan tämligen fattiga förhållanden förvärrades av hans moders slösaktiga natur. Begåvad som han var lyckades han emellertid finna andra finansiärer, först en läroverksadjunkt i Malmö vid namn Georg Johansson, och sedan, efter att förhållandet de emellan blev något spänt, sin lärare i modersmål och historia.
Redan under gymnasieåren märktes hans breda orientering. Han läste med samma iver historikern och politikern Harald Hjärnes artiklar som litteraturkritikern Oscar Levertins. Efter gymnasiestudier kom han till Uppsala för studier. Historia blev hans huvudämne, och den dominerande gestalten inom detta ämne var just Harald Hjärne. Han inspirerades storligen av dennes historiska föreläsningar, men tog inte efter politiskt. I stället för konservativa Heimdal blev det radikala Verdandi. Och snart tyckte han också detta var väl salongsradikalt, och han gick in i socialdemokratiska Laboremus. Han bestämde sig snart för den journalistiska banan och började snart, efter en snabb fil. kand. skriva i Social-demokraten, där den senare partiordföranden för socialdemokraterna Hjalmar Branting var chefredaktör. Han skrev om mångahanda, men politiken blev snart en central del.
Han fick möjlighet att vid sidan av journalistiken resa till Tyskland för studier i nationalekonomi, först i München och sedan i Berlin. Han tog här intryck av den avancerade ideologiska debatten som här fördes. Han imponeradess särskilt av Walter Sombart som han undervisades av i Berlin. Sombart var från början marxist, men utvecklades med tiden till en kulturpessimistisk nationalkonservativ, som inte minst Vitalis Norström lät sig inspireras av. Man kan gissa att resan bort från socialismen redan hade börjat.
Tillbaka i Sverige delade han sin tid som ämbetsman och journalist. En artikel i två delar i Social Tidskrift från år 1908 kan illustrera hans åsikter vid denna tid. Den heter ”Karl Marx och socialismen”. Han företrädde redan här vissa s.k. revisionistiska teser, han menar inte att Marx hade rätt på varje punkt. Han menade t.ex. att utarmningsteorin, att arbetarklassens ständigt kommer att få det sämre, och ackumulationsteorin, att kapitalet samlas hos allt färre, är felaktiga. Samtidigt satt han ännu kvar i en icke-konstruktiv radikal socialism, där han trodde på flera av Marx mest destruktiva teser, såsom klasskampen. Senare socialdemokratiska revisionister som Rickard Lindström och Per Albin Hansson nådde längre.
Omvändelsen dröjde till 10-talet. 10-talet var på många sätt en tid av nationell väckelse, som sakpolitisk centrerade sig kring försvarsfrågan, som aktualiserades med det europeiska vapenskrammel som skulle kulminera i första världskriget. Järte som sedan tidigare var förhållandevis försvarsvänlig i det vid denna tid tämligen försvarsnihilistiska Socialdemokraterna och dessutom hade viss nationell sensibilitet, t.ex. uppskattade han Verner von Heidenstams nationella diktning, fångade upp dessa stämningar. Han började orientera sig mot den s.k. unghögern, som kombinerade nationalkonservatism med ett socialt program, och därför var särskild attraktiv för Järte. Tillsammans med några representanter för denna, men också socialdemokraten Yngve Larsson, gav man år 1915 anonymt ut boken ”Neutralitetspolitiken i andra världskrigets belysning.”
Denna så kallade aktivistbok varnar framförallt för det svåra säkerhetspolitiska läget, där särskilt Ryssland framhålls som det stora hotet. Den visar på behovet av militär upprustning. Den visar också, och detta var det mest kontroversiella, sympatier för Tyskland, både kulturellt och politiskt. Exakt vad dessa innebar var något oklart, men några meningar i Järtes bidrag låter antyda uppslutning på tysk sida som en möjlighet.
Utgivandet av aktivistboken fick den samlade vänstern att gå i taket. Kritiken från högerhåll var mer nyanserad, men även där fanns det få som var helt okritiska. Högerskribenterna Harald Hjärne och Verner Söderberg t.ex. höll med i stora delar av analysen, men kritiserade bägge antydningarna om att man eventuellt borde sluta upp på tysk sida. Socialdemokraterna uteslöt snart Järte, och ett antal andra tyskvänliga personer, ur partiet.
Järtes vandring mot höger var därmed avslutad. Efter att ha varit politiskt hemlös ett tag blev han högerriksdagsman, och han kom sedermera att vara publicistiskt verksam i både Svensk tidskrift och Svenska dagbladet. Man kan säga att han efterhand drog mer åt det moderatkonservativa hållet. Vad kan man lära av denna ideologiska resa? Ja, en lärdom som är väsentlig är att insikten av den nationella frågan kan ha väldigt stor betydelse. Det gäller också i dag. Åtskilliga som tidigare har varit vänster inser genom den nationella frågan att deras universalistiska socialism inte fungerar, och de söker alternativ. En skillnad är kanske invandringsfrågan i dag kanske har fått den betydelse som försvarsfrågan hade på 10-talet.
Hur som helst var Otto Järte en intressant och oförtjänt bortglömd skribent med vida utblickar, inte minst i utrikespolitiska frågor. Den som vill veta mer om honom kan med fördel söka upp Ivar Anderssons fina biografi Otto Järte – en man för sig (1965).
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent